INTERVJU: Drew McOnie om att ge musikaler liv genom dans

Drew McOnie. Foto: Pamela Raith När man pratar med koreografen Drew McOnie kan man inte låta bli att ryckas med av den smittsamma ungdomliga entusiasmen och imponeras av den begåvning som denna unga teaterskapare utstrålar. Det är minst sagt fängslande! Douglas Mayo träffade honom en kort stund för att diskutera hans förflutna, hans nuvarande föreställningar och vad som väntar härnäst. Vad fick dig att satsa på koreografi snarare än att bara arbeta som dansare?

Det var lite omvänt för mig, då jag lärde mig dansa för att få det vokabulär jag behövde för mina egna danser. Det resulterade i att jag blev biten av dansen och fortsatte därifrån. Jag älskade att se föreställningar och jag dansade alltid runt och hittade på egna shower; jag påverkades djupt av det jag såg på scenen. Som liten pojke kom jag ut ur teatern och sa att jag önskade att det var min idé eller att jag hade hittat på den koreografin, snarare än att jag önskade att jag hade sjungit den låten eller gjort den dansen.

Därefter satte jag ständigt upp usla skolpjäser på skolgården. Mitt absoluta lågvattenmärke var Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat, som ingen kom och tittade på. Från och med då handlade det egentligen bara om att lära sig längs vägen.

Ensemblen i In The Heights. Foto: Johan Persson Var börjar du när du blir ombedd att koreografera en föreställning? Koreografer anlitas ofta för att leverera en mycket specifik typ av koreografi. Tidigt i min karriär insåg jag att jag inte ville definieras av en viss dansstil. Jag tror att mångfald är nyckeln när det gäller teaterkoreografi.

Som dansare uppskattade jag så många olika stilar, så jag ville bli en koreograf känd för min mångsidighet. När ett nytt projekt dyker upp blir jag därför ofta ganska peppad av den typ av titlar som skrämmer mig, lite som In The Heights gjorde.

Det krävs en enorm mängd efterforskning och lärande för att jag ska kunna ro iland en sådan show. Jag hoppas att det gör mig till en bättre konstnär.

Vilken typ av shower gillar du att arbeta med? Jag älskar föreställningar där dansen har ett berättarmässigt ansvar. Jag tycker att produktioner där man kan använda dans för att skapa ett visuellt språk är väldigt spännande. Hur tar du dig an en ny show? Mer etablerade koreografer talar om att använda dansarrangörer och har specifika arbetssätt. Hur fungerar du?

Katy Lowenhoff som Gin och Simon Hardwick som Tonic i Drunk. Foto: Marc Hankins

Jag älskar att arbeta med musiker, kompositörer och arrangörer. Några av mina bästa och mest stolta arbeten har kommit ur ett nära samarbete med kapellmästaren eller den musikaliska ledaren, för att forma musik och rörelse så att de fungerar i total harmoni.

Du har nyligen startat ett eget danskompani. Kan du berätta lite om The Drew McOnie Company?

Det är något jag alltid har velat göra. Det är ett kompani som startats för att hylla den mångsidighet som finns hos musikalartister, och det faktum att de har den där avgörande förmågan att agera och berätta historier med sina kroppar. Jag insåg att det inte fanns något kompani som hyllade dans i musikalstil. Så jag ville skapa en plats där många av dessa otroliga dansare kunde mötas och dela en vision och en passion.

Det är lite av det där tänkandet från A Chorus Line – en show uppbyggd kring dessa otroligt skickliga och välutbildade artister. Det är människor som ofta förpassas till ensemblen i musikaler och som kanske, om de har tur, hamnar i fokus i ett dansnummer då och då.

Vi har fått en möjlighet på Old Vic, vilket är enormt. De är mycket välmätta och kreativa, och de har uttryckt en önskan och passion för kompaniet, vilket är helt fantastiskt.

Du arbetar just nu med en ny uppsättning av Jekyll and Hyde. Kan du berätta lite om den?

Det är väldigt spännande och upptar en stor del av min vakna tid just nu. Vi har haft en första workshop och förbereder för en andra efter jul. Det är en spännande titel som många har i åtanke just nu tack vare den nya ITV-produktionen. Musiken komponeras av Grant Olding, som jag samarbetade med i Drunk; vi har en nära relation och fungerar jättebra ihop. Att arbeta med honom har verkligen varit ett möte mellan två själsfränder, vilket jag finner inspirerande. Den kommer att ha sina rötter i musikalen, den är mörk med en sexig kärna, och musiken är en briljant blandning av elektroniskt och storbandsaktig swing. Vi har en ensemble på 12 dansare som är helt exceptionella. Med alla shower du förbereder och producerar, hinner du sova överhuvudtaget just nu? In The Heights spelas nu på Kings Cross Theatre, jag repeterar The Lorax (Old Vics julshow) just nu, och den helt nya uppsättningen av Hairspray turnerar i Storbritannien – och nu även Jekyll and Hyde. Det hjälper mig definitivt att sova gott om nätterna, det kan jag lova. Finns det några särskilda shower på din önskelista att få koreografera? Det finns klassiker som jag är säker på att de flesta koreografer vill göra, som Singin’ In The Rain, men det som verkligen får mitt blod att pumpa är nyskrivna verk. Jag har enorm respekt för de koreografer som kommit före mig, som Jerome Robbins, Bob Fosse och Michael Bennett. Varje gång man tar sig an en show som skapades av någon av dessa ikoner, ser man den genom ett visst filter. Det som vore verkligt glädjefyllt för mig är att arbeta med shower där jag skapar koreografin helt från min egen fantasi istället för att bara tolka. Det ser jag fram emot att göra. BOKA BILJETTER NU TILL  IN THE HEIGHTS, THE LORAX, HAIRSPRAY PÅ TURNÉ ELLER JEKYLL AND HYDE