RECENSION: A Monster Calls, Old Vic Online ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar A Monster Calls, baserad på Patrick Ness roman, som nu kan streamas via Old Vics hemsida.

A Monster Calls A Monster Calls. Old Vic Theatre, streamas till den 11 juni 4 Stjärnor Se den online här Vi sörjer alla just nu. Vi sörjer människor, vänner och nära och kära, rutiner vi tog för givna, rörelsefrihet, och de liv vi levde före pandemin. Det finns saker vi inte vill återgå till, och vi sörjer att vi riskerar att gå tillbaka till sådant vi ännu inte lärt oss av eller åtgärdat. Det är därför ett modigt drag av Old Vic att streama sin hyllade uppsättning av A Monster Calls, i samarbete med Bristol Old Vic. Det är ett kraftfullt verk baserat på Patrick Ness roman, en betraktelse över kärlek, förlust och framför allt vikten av att släppa taget och läka. Trettonårige Conor och hans mamma har klarat sig fint sedan pappan flyttade till USA, men nu är hon svårt sjuk (cancer nämns aldrig vid namn men antyds tydligt), och hans mormor, som han har en ansträngd relation till, tvingas involveras i hans vård. Varje natt, klockan 00.07, får han besök av monstret i idegranen längst ner i trädgården. Monstret berättar tre sagor från sin tid på jorden, och när de är slut måste Conor berätta sin egen historia och konfrontera sina mörkaste rädslor.

Regissören Sally Cookson sätter sin prägel på pjäsen med sin vanliga visionära fingertoppskänsla. Verket har arbetats fram av en ensemble som sömlöst skapar kaoset i Conors värld. Matthew Tennyson gör en fantastisk central rollprestation och fångar Conors isolering, vrede och sårbarhet helt perfekt. Det är en oerhört rörande insats. Produktionen är visuellt slående; tjocka rep bildar idegranen, där stam och grenar svajar och förkunnar ankomsten av Stuart Goodwins dubbelbottnade monster. Med bar överkropp och ett halsband av bär framstår han som den mytiska ”The Green Man” – kraftfull och dominant, men i pjäsens slutskede också välvillig och mänsklig. (Det är tur att det visuella är så starkt, för jag upplevde vissa problem med ljudet och fick verkligen skruva upp volymen på tv:n för att höra varje replik. Filmen är dessutom främst filmad i widescreen, och några fler närbilder hade kunnat föra oss ännu närmare berättelsens hjärta.)

Ensemblen i A Monster Calls. Foto: Manuel Harlan

Berättelsen och produktionen tar god tid på sig att bygga upp sitt narrativ. Liknelserna som idegranen berättar blir begripliga först i andra akten, men det är väl värt att vänta på. Trots det känsliga ämnet väjer fantasyinslagen aldrig för realiteten i Conors situation. Särskilt inte i en gripande sekvens där Conor slår sönder sin mormors hus och hon kommer hem efter ett tungt arbetspass på sjukhuset med sin dotter och skriker ut sin sorg. Pendeln i hennes släktklenod till klocka har använts som en rivningskula och illustrerar perfekt turbulensen i Conors inre. De sista tio minuterna är en teatral triumf när Conor möter sin största rädsla och monstret nu håller om honom – en tröstande varelse som går vid hans sida de sista stegen mot 00.07. Det var nog tur att jag inte såg den på teatern eftersom jag grät öppet; det är oerhört gripande och finkänsligt hanterat. Repliken ”Ditt sinne kommer att tro på tröstande lögner samtidigt som det känner till de smärtsamma sanningar som gör lögnerna nödvändiga” gör detta till en produktion som verkligen resonerar i vår pandemitid. Ett enastående och vackert berörande verk.

Om du har möjlighet att ge ett bidrag till The Old Vic, eller till någon av våra andra hotade teatrar, så gör gärna det.