RECENSION: Alice i Underlandet, Opera Holland Park ✭✭✭✭✭

Opera Holland Parks Alice i Underlandet. Foto: Alex Brenner Alice i Underlandet

Opera Holland Park

15-07-18

5 stjärnor

Denna förtjusande opera av Will Todd och Maggie Gottlieb hade premiär vid Opera Holland Park för ett par år sedan, och återvände i sommarrepertoaren för 2015. En skiva med alla huvudnummer gavs ut för några månader sedan och recenserades då här. Föreställningen gavs på en av gräsmattorna bakom Holland Parks huvudkomplex med fyra olika scenografier, mellan vilka sångare, orkester och publik flyttade under ackompanjement av en återkommande (och väldigt medryckande) latinamerikansk musiksekvens. Ensemblen och musikerna repriserar till stor del sina roller från 2013. Karaktärerna och huvudhandlingen är hämtade från Lewis Carroll (numera 150 år ung), men här finns också en raminramning som verkar inspirerad av Harry Potter-böckerna. Den placerar inledningsvis Alice (Fflur Wyn) inte i det viktorianska Oxford, utan i Grimthorpe – en föga tilltalande nordengelsk stad som hon mer än gärna flyr ifrån när hon väl har slagit följe med en talande vit kanin (James Cleverton). Efter de första mötena med en kontratenor till Filurkatt (Magid El-Bushra) och en sjungande flaska (Maud Millar) som skulle kunna ge Cunégonde en match i koloratur – är vi en bra bit på väg. Vi presenteras i rask takt för alla de bekanta figurerna från sagan, där de flesta får en egen aria för att etablera sina karaktärsdrag. Mycket av dialogen är klokt nog hämtad direkt från Carroll, men sedan kryddad med kvicka samtidsreferenser (satiren över dagens besatthet av skoltester är särskilt träffsäker i händerna på Humpty Dumpty och Tweedle Dum och Tweedle Dee). Under resans gång märker vi att det finns gott om illvilja i Underlandet i form av Hjärter Dam (Robert Burt) och hennes hantlangare. Operans andra hälft ägnas åt Alices växande beslutsamhet att konfrontera denna nyckfulla och skenande auktoritarism för att återställa ordningen. En central punkt här är Alices enda riktigt utdragna aria – ’I flew high in my dreams’ – som är ett storslaget och drömmande Sondheim-nummer som påminner om hans ’I remember sky’ från Evening Primrose. Därifrån och fram till slutet krackelerar de onda krafterna och Underlandet återställs snabbt innan Alice återvänder till Grimthorpe, subtilt förändrad. Varför fungerar då detta så bra? Svaret ligger delvis i att man håller sig nära originalet och inte gör ändringar bara för ändringens skull. Den som adapterar Carroll gör klokt i att komma ihåg att han i verkligheten var en framstående matematiker och logiker. Resonemangen må vara inverterade och motsatsen till förnuftiga, men de är ändå fulla av en egen logik som blir än mer komisk när den spelas ut med dödligt allvar som här. En annan form av lojalitet mot Carroll (och Tenniel!) syns i kostymerna, som är briljant detaljerade i sin autenticitet och fantasifulla när de väljer att avvika från den. Exempelvis är larvens utstyrsel härligt överdriven, och den Vita riddarens rustning är genialt improviserad av vardaglig, glänsande köksutrustning. Scenografin är ljus, glad och rejäl, där det skevt vinklade bordet för den Galne hattmakarens tebjudning förmodligen är det bästa inslaget. Man drar också nytta av utomhusmiljön – karaktärer dyker plötsligt upp ur buskaget och de lokala träden blir en del av handlingen. Musiken är även den skickligt komponerad för att fungera utomhus. Mycket är stämningsfull bakgrundsmusik som inte stör textningen mot publiken. Men här finns också stor stilistisk variation – gott om latinamerikanska rytmer, calypso och jazz samt ekon av välkända kompositörer, som Bernsteins West Side Story. Det bjuds på rikligt med glimten-i-ögat-pastischer, alltid elegant utförda. Tolvmannaorkestern har mycket att göra: de sätter igång oss med en livlig, stämningssättande ouvertyr och följer upp med karaktärsfulla solon. Det är ingen lätt uppgift för dirigenten Matthew Waldren att styra dessa spridda styrkor under öppen himmel och i rörelse, men han satte livliga tempi och lyckades hålla ihop ensemblen utan synbara problem. Bland de individuella prestationerna förtjänar Wyn en hedersplats för sin klara textning och sina livliga men precisa karaktärisering av huvudrollen. Robert Burt skapade en storm av teatralt raseri som Hjärter Dam – inte helt olik Miss Trunchbull. Keel Watson fick stort utrymme i sin ’Wonderland Blues’, förmodligen föreställningens mest minnesvärda musiknummer; och Victoria Simmonds domderade och väsnades energiskt som den Galne hattmakaren innan hon föll för charmen hos den fe-lika hertiginnan spelad av Maud Millar. Påskharen, den Vita riddaren, Hasselmusen och Humpty Dumpty fick alla livfulla porträtt. En kvartett ”viktorianer”, som såg ut att ha rymt direkt från Topsy-Turvy, stod för bakgrundssång, kommentarer och vägledning för publiken. Hur togs det hela emot av publiken? Barnen verkade helt förtrollade och det stod mer än ett par vuxna längst bak och flinade åt de många repliker som bar dubbla betydelser för olika åldrar, utan att för den sakens skull vara double entendres. Jag var inte helt övertygad av argumentet att förflyttningarna mellan scenerna behövdes för att hindra barnen från att bli rastlösa. Det fanns få tecken på det från där jag satt, och på vissa sätt motverkade miljöombytena koncentrationen. Dels tog det en stund för alla att komma till ro och återknyta kontakten med musiken; dels förhindrade de täta scenbytena skådespelarna från att interagera mer direkt med publiken. Ingredienserna här påminner om de man hittar i en riktigt bra jul-pantomime: chansen till lite mer direkt interaktion i klassisk revytradition hade kunnat förhöja upplevelsen för den unga publiken ytterligare.

Men det är bara en randanmärkning. Om du har missat denna charmiga opera denna gång, se till att boka biljetter till någon av föreställningarna på Linbury Studio Theatre i början av november. Du kommer inte att ångra dig.

För mer information besök www.operahollandpark.com