RECENSION: Alles Schwindel, Maxim Gorki Theater Berlin ✭✭✭✭✭

Vidina Popov och Jonas Dassler. Foto: Esra Rotthoff Alles Schwindel

Maxim Gorki Theater, Berlin,

22 december 2017

5 stjärnor

Om någon i Storbritannien minns namnet Mischa Spoliansky, är det oftast i samband med några av den brittiska guldålderns mest älskade filmer: 'The Happiest Days of Your Life' och 'Trouble In Store' är bara några av de enormt populära komedier han komponerade musiken till. Draman som 'Saint Joan' och äventyr som 'North West Frontier' och den okrediterade 'King Solomon's Mines' visar på den bredd och framgång han åtnjöt i helt andra genrer.  Men jag misstänker att ingen minns hans tidigare karriär, innan han och hans familj lyckligtvis lyckades fly förföljelsen av judar i Hitlers Tyskland, där han var en av de främsta gestalterna inom Weimarrepublikens musikteater.  Faktum är att han först nu håller på att återupptäckas även i Tyskland, med en handfull uppsättningar av hans verk här och var, långt efter hans död i London 1985 (där han skrev musiken till sin sista film 1973), och 80 år efter att han verkligen var en kraft att räkna med.

Det är därför med stor glädje man gräver fram denna häpnadsväckande pärla till musikalkomedi, som sågs för första – och sista – gången 1931.  Den tunna handlingen, en skör väv av välbekanta musikalkomedigrepp om fattiga stackare som låtsas vara rika och betydelsefulla, är inget som bör uppehålla oss särskilt länge, och det gör den inte heller.  Den fungerar dock som ett fantastiskt fundament för en dekonstruktion av förställning och sanning i en sedekomedie som skulle kunna ha varit skriven igår.  För detta ska vi tacka det briljanta teamet under ledning av husregissören Christian Weise. Hans varsamma handlag med nyuppsättningen av detta lättsamma verk lyfter upplevelsen till seriös konst på ett sätt som är sällsynt inom musikteatern.

Resten av teamet stöttar produktionen med en rad prestationer som stimulerar intellektet lika mycket som de bländar sinnena.  Jens Dohles musikaliska ledning är central i detta: hans arrangemang kastar sig vilt mellan epoker och stilar, och stannar sällan länge i en och samma stämning. På något sätt får han det ändå att gå ihop, och lyckas införliva allt från Charleston till R'n'B.  Lika eklektiska och häpnadsväckande koreografiska effekter har skapats av Alan Barnes vilda fantasi – ytterligare en av Weises flitiga samarbetspartners, utbildad vid Dance Theater of Harlem och Arnie Zane and Bill T Jones company.  Med slående expressionistisk – och ganska samtida – 2D-scenografi av den betrodde Julia Oschatz, kostymer av Adriana Braga Peretzki och Frank Schönwald, samt magnifikt ljus av Jens Krüger och fantastiska projektioner av Oschatz och Jesse Jonas Kracht, är detta en uppsättning som gör ett enormt fysiskt intryck.

Mitt i allt detta är ensemblen minst lika färgstark.  Kvällen jag var där tillkom ytterligare en spänningsnivå genom ett plötsligt sjukdomsfall hos den manliga huvudrollsinnehavaren, Jonas Dassler.  I sista minuten meddelades vi att han blivit sjuk och ersatts av Theo Trebs, som gjorde en rent ut sagt otrolig insats med att lära sig repliker, sånger, danser och komplicerade rörelsemönster på stående fot... Men vänta nu; var allt verkligen vad det verkade vara, eller var det kanske bara en svindel... 'Alles Schwindel'?  Vem vet.  Oavsett orsaken till röran ledde det till alltmer bisarra och dekonstruerade inslag, inte minst från regissören själv, som dök upp på scenen flera gånger för att förklara läget, samt märkligt påträngande figurer från scenarbetare, sufflösen (som drogs in i handlingen alltmer) och andra som blev allt svårare att identifiera.

Det räcker med att säga att Trebs överträffade sig själv, liksom den förtjusande Vidina Popov i rollen som hans kärleksintresse.  Dessa två karaktärer var de enda som inte behövde spela flera roller.  Resten av ensemblen axlade upp till ett halvt dussin roller var.  Höjdpunkten var tveklöst Oscar Olivo, som regelbundet klev ur sin karaktär för att vända sig till publiken och kommentera sin bakgrund och den senaste personen eller saken han förväntades gestalta.  Stora delar av manuset, skrivet i en färgstark burlesk stil av Marcellus Schiffer med massor av roliga skämt, bygger på en förståelse för berlinsk dialekt.  Detta behöver givetvis inte vara ett hinder för export, och engelska textremsor fanns föredömligt på plats för den internationella publiken.  På så sätt drogs vi in i den underbart knasiga värld som skapats av Mareike Bezkirch, Alexander Darkow, Johann Jürgens, Jonathan Kempf, Svenja Liesau, Catherine Stozan, Aram Tafreshian och Mehmet Yilmaz, där de fick spela allt från människor till djur, träd och döda ting på ett förtjusande pantomim-liknande sätt.  Dohle själv ledde det hela från det dubbla orkesterdiket på scen, tillsammans med Falk Effenberger (klaviatur) och Steffen Illner (bas).

Det var fantastiskt underhållande och jag ser verkligen fram emot att upptäcka mer av denne härlige musikalkomedi-skapare som blev en av våra egna – den ovärderlige Herr Spoliansky.