RECENSION: An Oak Tree, National Theatre ✭✭✭✭

Tim Crouch i An Oak Tree. Foto: Greg Veit An Oak Tree

Temporary Theatre, National Theatre

29 juni 2015

4 stjärnor

Vilken skillnad en dag kan göra.

Det är en ofta förbisedd sanning att varje föreställning av ett teaterverk är unik. Formen och känslan kan vara densamma kväll efter kväll, men eftersom vi är människor uppstår alltid små variationer beroende på energi, fokus, hälsa och andra samverkande faktorer. Det kan vara på gott eller ont, helt beroende på vilken dag man ser föreställningen.

Det är sällsynt att själva poängen med ett teaterverk är att det ska vara annorlunda varje kväll. Men det är precis premissen för Tim Crouchs pjäs, An Oak Tree, som just nu spelas på National Theatres Temporary Theatre. Det är en nyuppsättning för att fira tioårsjubileet, samregisserad av Karl James och Andy Smith, med en ny skådespelare varje kväll. Inte bara en ny skådespelare, utan en som vi får veta varken har repeterat eller ens sett manuset.

Pjäsen handlar om en hypnotisör (spelad av Crouch) som utför sitt mediokra nummer på en pub, ett år in i framtiden. Han ber om, och får, frivilliga från puben att komma upp på scenen för att bli hypnotiserade. Alla deltagare är fiktiva, utom den som spelas av gästskådespelaren. Dialogen mellan hypnotisören och gästen utgör pjäsens kärna och kretsar kring den skuld och förlust som gästskådespelarens karaktär känner efter dotterns plötsliga död – hon blev påkörd av en bil när hon tanklöst klev ut i gatan med hörlurar på.

Att avslöja mer om handlingens vändningar vore att förstöra upplevelsen, inte minst för att man inser hur olika skådespelare kan lyfta fram olika aspekter av situationen genom olika betoningar. Det räcker med att säga att man belönas om man lyssnar noga på vad som sägs och görs.

Föreställningen varade i ungefär 85 minuter kvällen jag var där, och Crouchs pjäs är ett intressant experiment. Gästskådespelarens närvaro definierar föreställningen, och dennes förmåga att improvisera och känna in Crouch med kort varsel, samt att vinna publikens förtroende och empati, är helt avgörande.

Hittills under spelperioden har gästrollen gjorts av Conor Lovett, Maggie Service, Kate Duchêne, Philip Quast, Stephen Dillane och Naomi Wirthner. Den kväll jag besökte teatern var det Samuel Barnett som stod för insatsen.

Barnett har en värme och naturlig charm på scen som gör det lätt att känna igen sig i honom. Trots att han inte ser en dag äldre ut än när han slog igenom som Posner i The History Boys, spelade Barnett här mot sin vanliga rolltyp: en betydligt äldre gift man, tvåbarnsfar, tärd av sorg, tom och sargad. Samtidigt kräver pjäsen att Barnett bitvis är sig själv, och hans reaktioner på den framväxande texten känns äkta. En smittande humor präglade hans angreppssätt, vilket gjorde de sekvenser där osäkerhet, smärta eller ilska stod i centrum än mer slagkraftiga. Hans vänliga utstrålning gjorde ångesten och ångern djupare – samtidigt som det både distraherade från och kompletterade Crouchs manipulation av publiken.

Det finns mycket konstnärlig finess här, som Crouch skickligt har vävt samman till ett uppfinningsrikt och (fortfarande) slående originellt verk av improviserad teater. Crouch bär rollen som den knäckte hypnotisören som en välsittande gammal handske, och effekten av hans skådespeleri är liknande: bekant, lite lös i kanterna här, lite nött där, men märkligt trösterik. Han vet sannerligen vad han gör, och med Barnetts suveräna stöd blir nyckelscenerna både utmanande och fängslande.

Musiken används med utmärkt effekt och formar stämningen med lätthet. En del pillande med ljudutrustningen irriterade till en början, men när beteendemönstret väl etablerats slutar det att störa och blir istället en del av den sjabbiga hypnotisörsrutinen på puben. Crouch har verkligen levt sig in i den värld publiken föreställer sig, och resultatet är imponerande.

Crouch älskar teater som oroar och tänjer på gränser, och An Oak Tree är inget undantag. Bitvis är den briljant och aldrig mindre än fängslande – åtminstone var det så när Barnett var gästskådespelare. Andra dagar kan det vara annorlunda – bättre, ungefär likadant eller sämre. Dynamiken mellan aktörerna, som vanligtvis slipas fram under repetitioner, är här helt rå och kommer antingen att fungera eller inte. Med Barnett och Crouch i denna tarantella av skuld, sorg och tillfällig list, är det ett originellt och fängslande experiment i teaterns ytterkanter.

Se den om du kan – och hoppas att din gästskådespelare är minst lika bra som Barnett.

An Oak Tree spelas på National Theatre till och med den 15 juli 2015