RECENSION: Barnum, UK-turné ✭✭

Foto: Johan Persson Barnum

Churchill Theatre, Bromley : Storbritannienturné

18 mars 2015

2 stjärnor

Föreställ dig, om du vill, ljudet av metall som släpas längs betong. Eller ljudet av Lee Marvin när han tondövt maler sig igenom musiken i I Was Born Under A Wandering Star. Det där ihåliga, vibrerande, ödesmättade och atonala ljudet. Har du ljudet i huvudet? Det är väl knappast det ljudet man förväntar sig att få höra, sång efter sång, från huvudrollsinnehavaren i en musikal?

Ändå är det precis det ljudet som Brian Conley producerar i sin stjärnroll i Barnum, som just nu spelas på Churchill Theatre i Bromley som en del av sin UK-turné. Precis det ljudet – ett ljud som får Harvey Fierstein att låta som Howard Keel i jämförelse.

Man vet att man är illa ute när artisten som spelar Tummeliten står för den mest fulländade insatsen i en uppsättning av Barnum. Men så är fallet här.

Det är helt obegripligt hur det kunde bli så här. Denna produktion såg dagens ljus i Chichester, och då var den polerad, uppiggande, spännande och fylld av hjärta. (Läs vår recension från Chichester). Där hade den dock ett helt annat manus, och hela anslaget var radikalt annorlunda. Den var rollsatt med människor som faktiskt kunde agera, sjunga och dansa, och den framfördes med en genuin glöd.

Cameron Mackintosh godkände dock inte den uppsättningen, något som tydliggjordes i Channel 4:s dokumentärserie The Sound of Musicals. Där avslöjades en del av spelet bakom kulisserna och de svårigheter som det dåvarande produktionsteamet hade med Mackintosh och hans vision för showen. Det är inte helt klart vari Mackintoshs problem låg, men märkligt nog verkade det kretsa kring ett missnöje med Christopher Fitzgeralds prestation. Hans Barnum var en mer komplex, intressant och karaktärsdriven tolkning, snarare än den "titta på mig när jag briljerar"-typ man kanske väntat sig. Resultatet blev att Chichester-produktionen aldrig flyttades till London, och Mackintosh meddelade att en nyoillsatt och omarbetad version skulle turnera i Storbritannien.

Turnéversionen som nu landat i Bromley är alltså den av Mackintosh godkända versionen av Barnum (han har till och med reviderat texten tillsammans med originalförfattaren Mark Bramble). Det är en version som blickar tillbaka på 1980-talets originaluppsättningar med stjärnor som Jim Dale och Glenn Close på Broadway och Michael Crawford i West End. Precis som dem är kärnan i denna produktion en prålig, stilmedveten stjärna med en välövad repertoar av knep – men till skillnad från dem är denna version nästan helt omusikalisk.

I programbladet påminns vi om att när Barnum hade premiär på Broadway fanns det stora problem med orkestreringen av Cy Colemans färgstarka partitur: "De var alla galna versioner av 'Turkey in the Straw' – strängiga, fioltunga, mardrömslika och helt oanvändbara". Stephen Metcalfes bearbetning av William David Brohns orkestrering här må inte vara galen, men den berövar musiken dess glädjefyllda potential och skapar ett platt, intetsägande och syntetiskt hölje kring varje ton och melodi.

Inget i partituret hjälps upp av Ian Townsends musikaliska ledning, Mike Potters ljuddesign eller det tio man starka bandet. Musiken behöver rappa, studsande tempon i de flesta shownummer, men den frodas också i en långsam takt när dramatiken kräver det; en ljummen medelhastighet gagnar ingen. 'One Brick At A Time' är helt enkelt för långsam för att bli det sprudlande shownummer det kan vara. Och det finns ingen mening med att göra 'The Museum Song' – ett av de smartaste och mest djävulskt snabba ordvits-solon som finns i en musikal – om det inte görs med exemplarisk artikulation i ett halsbrytande tempo som sedan kan accelereras till en häpnadsväckande effekt. Det är inget nummer för en trygg lunk.

Oavsett om det beror på spelsättet eller ljudet, så saknas nästan helt den perkussiva storbandspuls som bär upp och definierar nummer som 'Come Follow The Band' och 'Join The Circus'. Det finns helt enkelt ingen precision, ingen trygg rytmisk kärna. Resultatet blir att Colemans partitur saknar den briljanta gnista och iver som annars får det att sticka ut.

Sången hjälper till största del inte heller till. När undantagen väl dyker upp, sticker de ut, fångar uppmärksamheten och ger en glimt av vad Barnum skulle kunna vara. Mikey Jay-Heath är lysande som Tummeliten och hans stora nummer, 'Bigger Isn't Better', är underbart på alla sätt. Jay-Heath sjunger med stor skicklighet, dansar energiskt och med precisa, rena linjer så att hans utstrålning flödar över scenkanten. Landi Oshinowa visar upp en imponerande röstkapacitet vid två tillfällen. Hennes Joyce Heth-nummer, 'Thank God I'm Old', glöder vokalt och hennes nummer i andra akten, 'Black and White', är ett gediget jazz/blues-nummer som blir en välkommen oas i ett hav av nästan livlösa sångprestationer.

Problemet ligger inte hos ensemblen, som är en begåvad, hårt arbetande och energisk grupp. De sjunger med hjärtans lust och ger full rättvisa åt både stämmoföring och melodi. Ljudet de producerar i de stora numren är utmärkt och fylligt, trots att de ger allt i Andrew Wrights sprudlande, fängslande och fysiskt krävande koreografi. Ibland ligger de före det glåmiga tempot i sina ansträngningar att göra rättvisa åt stegen och sångerna; det beror inte på dem, utan visar snarare att bristerna inte bara finns hos stjärnorna, utan även i orkesterdiket.

Så till stjärnorna. För att ge honom rättvisa har Brian Conley inga svårigheter med rollens showman-aspekter: han småpratar obesvärat med publiken, utför trolleritrick med stil, sväljer flammor, lockar till skratt, fixar den kluriga lindansen på tredje försöket och ägnar sig åt den typ av dussinförsäljartaktik som utmärker hans Barnum som den fulländade entreprenören. På ytan är Conley en fantastisk P.T. Barnum.

Men för att musikalen ska fungera som just en musikal, krävs det ett hjärta under den glittriga ytan och substans bakom stilen. En förmåga att sjunga är också en fördel. Conley levererar varken hjärta eller substans; hans skådespeleri är ytligt och han kan definitivt inte sjunga, inte ens på ett karismatiskt Rex Harrison-vis. Så de musikaliska aspekterna, styckets ryggrad, fungerar helt enkelt inte.

Varken Linzi Hateley som Chairy Barnum eller Kimberley Blake som Jenny Lind lyckas heller lyfta föreställningen. Båda är endimensionella, kliniska och mer än en aning trista. Ingen av dem har någon kemi med Conley, även om de inte kan klandras för det. Det förekommer dessutom en hel del falsksång, särskilt från Blakes sida, vilket är olyckligt med tanke på att Lind ska föreställa världens bästa sångerska. Det är svårt att inte tycka synd om Hateley; hennes duetter med Conley är sköra och reflekterande, men Conleys raspiga stämma gör det helt omöjligt för dem att bli så som de borde vara.

Vi får se några fantastiska biroller av Nick Butcher och Edward Wade, som båda är skickliga "triple threats" med en ljus framtid. Bland de framstående ensemblemedlemmarna, som aldrig tröttnade i sin fokuserade energi och vokala förmåga, fanns Courtney-Mae Briggs, Louis Stockil, Jennifer Robinson, Georgie Ashford och Silvia Dopazo. David Birch spelar Wilton mycket säkert och är ytterligare en utmärkt sångare och dansare i de stora scenerna.

Hela ensemblen jobbar väl tillsammans; de flyttar dekor, ger rätt dramatiskt och vokalt stöd och dansar med en glöd och hängivenhet som är både kraftfull och engagerande. Cirkusarbetet de utför, med hjälp av Juliette Hardy-Donaldson, är imponerande och fyllt av spelglädje. De snurrar, tumlar, hoppar och rullar, går på styltor och krumbuktar sig på alla möjliga vis – det är en cirkus full av smidiga och eleganta konster. Deras insatser i 'Black and White', 'Come Follow The Band' och 'Join The Circus' var en fröjd att skåda.

Scenografin och kostymerna av Scott Pask, Paul Wills och Lone Schacksen är färgstarka och träffsäkra och sätter stämningen för denna saga om manegefeber och godmodigt humbug perfekt. Scenen är inte alltid väl belyst och det vilar en konstant dämpad effekt över alltihop som känns märklig, men som ligger i linje med det musikala ackompanjemanget.

Detta är inte Barnum när den är som bäst. Det är svårt att förstå vad regissören Jean-Pierre Van Der Spuy egentligen vill. Den når inte alls upp till den varma och förtrollande produktion vi såg i Chichester. Publiken jag satt med verkade roas tillräckligt, men det måste snarare tillskrivas de inneboende kvaliteterna i berättelsen och musiken, samt ensemblens outtröttliga energi, snarare än huvudrollsprestationerna. Antingen det, eller så har de inget att jämföra denna version med.

Den här uppsättningen av Barnum tillhör Tummeliten. Och hur ofta får man egentligen chansen att säga det?