RECENSION: Black Comedy, Minerva Theatre, Chichester ✭✭✭✭

Black Comedy på Minerva Theatre, Chichester, med Robyn Addison, Paul Ready och Marcia Warren. Foto: Alastair Muir Black Comedy Minerva Theatre, Chichester. 26 juli 2014 4 stjärnor

Det har gått nästan på dagen 49 år sedan premiären av Peter Shaffers extraordinära fars, Black Comedy – då med Derek Jacobi, Maggie Smith och Albert Finney i rollerna – öppnade i Chichester. Nu spelas en nyuppsättning i regi av Jamie Glover på Minerva Theatre, och det är en ren fröjd.

Själva grundidén är unik. En ung man och hans flickvän väntar nervöst på att hennes far och en tänkbar konstköpare ska dyka upp. Plötsligt går proppen och de kastas in i ett totalt mörker. En äldre granne snubblar in, skräckslagen i mörkret. Sedan anländer den militäriske fadern, ursinnig över att mannen är så oförberedd. Därefter dyker grannen, vars möbler mannen har ”lånat” för att imponera på köparen, upp helt oväntat. Mannens andra flickvän dyker också upp och utger sig för att vara städerskan för att röra till det hela. Sedan kommer elektrikern, och till sist miljonären som ska köpa konsten.

När pjäsen börjar sitter publiken i totalt mörker. Men när proppen går på scenen tänds strålkastarna – så en fullt upplyst scen representerar att skådespelarna befinner sig i mörker; en becksvart salong innebär att karaktärerna har ljus; och halvljus används för stunder av illumination med tändstickor och ficklampor.

Det bjuds på oändliga möjligheter till knivskarp och halsbrytande komik, när det unga paret försöker upprätthålla sina lögner och smyga tillbaka grannens möbler och prydnadssaker utan att han märker något. Folk faller nerför trappor, dunsar in i möbler och dörrar, trasslar in sig i telefonsladdar och väskhandtag, välter gungstolar och kliver rakt ner i öppna luckor – det är ett smörgåsbord av snubbelhumor och fysisk komik. Kate Waters (rörelseansvarig) och Glover har koreograferat varje komisk poäng med stor precision.

Och mycket av det är genuint roligt, faktiskt helt hejdlöst.

Klokt nog har Glover valt en tidstypisk miljö, vilket ger en stark känsla av en brittisk 60-talssitcom – helt perfekt för ändamålet.

Ensemblen är förstklassig.

Paul Ready är strålande som den olycksalige unge mannen med två tjejer och noll möbler. Hans fysiska komik är utmärkt – han kan falla nerför en trappa med osviklig elegans. Han har den där nervösa och lite korkade stilen som Richard O'Sullivan förfinade till perfektion. Med sitt spretiga hår och en ständigt växande hög av lögner står han för mycket av pjäsens fokus.

Robyn Addison ger utmärkt stöd som Carol, hans pratiga och lite fåniga flickvän, och hon är helt ljuvlig i rollen som blond ”bimbo”. Jonathan Coy är sträng och explosiv som hennes militäre far – andlöst rolig i scenen med gungstolen. Hans förmåga att gestalta undertryckt ilska och blossande röda kinder är en fröjd att se.

Rosalee Craig är i högform som ”den andra kvinnan”, och är särskilt bra när hon låtsas vara städhjälp. Hon har en fingertoppskänsla för det fåniga och komiska som fungerar utmärkt här.

Shaun Evans hittar sin inre John Inman i en vackert balanserad prestation som den petige och nipprige grannen – en perfekt blandning av brittisk ”camp”-sensibilitet och ärketypisk schablon. Det känns aldrig stötande tack vare tidsandan, men främst för den värme och stil som Evans tillför karaktären. Han rev bokstavligen huset med en nonchalant replik (”Är ni säkra på att det här är rätt tidpunkt?”) när Ready i mörkret viskar till Craig att hon ska vänta på honom i sovrummet, och Evans tjuvlyssnar och tror att Ready menar honom. Jag kunde knappt andas av skratt.

Fint arbete görs även av Mike Grady som den tålmodige elektrikern och Samuel Dutton som den excentriske och döve miljonären – Dutton gör det mest gastkramande steget ner i en öppen lucka som ser helt och hållet ut som en olyckshändelse.

Men stjärnan i showen är den extraordinära Marcia Warren i rollen som den rädda ungmön från våningen under. Hon är praktfull, sätter varje replik och skapar ansträngningslöst ren glädje av nästan ingenting. Ögonblicket när hon inser att hon har fått gin istället för lemonad är hysteriskt roligt, bara överträffat av när hon inser att hon i mörkret kan dricka mer gin helt obemärkt och lyckas bli rejält dragen. Skarp och precis komisk skådespelarkonst.

Andrew D Edwards scenografi i två plan fungerar ypperligt för att stötta komiken. Saker är noggrant placerade så att de ser ut att ha hamnat där av en slump, så när anledningen till placeringen blir tydlig känns det aldrig krystat. Kostymerna är härligt retro och bidrar med sin egen charm till föreställningen.

Det är fantastiskt underhållande och visar vilken magi teater kan vara när målet helt enkelt är att sprida glädje.

4 stjärnor