RECENSION: Black Sheep – Den auktoriserade biografin om Nicol Williamson ✭✭✭✭

Black Sheep, den auktoriserade biografin om Nicol Williamson.

Gabriel Hershman

The History Press.

4 stjärnor

Köp ditt exemplar

Tack vare min partners besatthet av filmen Excalibur kände jag redan till Nicol Williamsons tolkning av Merlin. Utöver det visste jag dock nästan ingenting om skådespelaren själv, och hans karriär – i synnerhet inom teatern – var en vit fläck för mig. Därför är Gabriel Hershmans förträffliga biografi ett efterlängtat tillskott. För en teaternörd som jag placerar boken Williamson i det absoluta toppskiktet bland den generation skådespelare som förnyade scenkonsten under 60- och 70-talen. Samtidigt råder det konsensus kring att han tycktes slösa bort sin talang; alkohol och depression kom att kasta skuggor över hans yrkesval. Men alla är också rörande överens om en sak: när han var i form var han en av sin generations absolut främsta scenkonstnärer.

Boken återupprättar Williamson, som i dag är nästintill bortglömd, och ger honom hans rättmätiga plats i den brittiska teaterhistorien. Här har vi en skådespelare som samarbetade med John Osborne när dramatikern stod på sin absoluta höjdpunkt, och som gjorde en oförglömlig rollprestation i Inadmissible Evidence på Royal Court. Det här är skådespelaren som i samband med en uppsättning av I väntan på Godot hyllades av Samuel Beckett personligen som en av hans verks främsta uttolkare. Det räcker som rekommendation för mig! Men Williamson levde och spelade efter egna lagar; han kompromissade aldrig och läxlade upp alla som inte levde upp till hans skyhöga krav.

Detta ledde till åtskilliga incidenter av minst sagt tvivelaktigt beteende, ofta drivet av alkohol, som han aldrig hade kommit undan med i dag. (På ett sätt saknar kulturen dessa så kallade "hell raisers" – i dag känns kändisskapet ofta kliniskt och överkontrollerat). Jag tappade hakan mer än en gång under läsningen; han kunde skälla ut publiken mitt under föreställning, storma av scenen när inspirationen tröt och höll ofta tal efter ridåfall där han vädrade sitt förakt för producenter i synnerhet. Kapitlet "Madness on Broadway" är i sig värt bokens pris. Under arbetet med pjäsen I Hate Hamlet, där Williamson spelade John Barrymore, fattade han ett djupt agg mot motspelaren Evan Handler. Williamson njöt uppenbarligen av rollen, men anklagade både regissör och producent för feg dussinvara. Mitt under en fäktningsscen ignorerade Nicol plötsligt koreografin, röt åt Handler att "få lite liv i det hela!" och gav honom ett rejält slag i ryggen med bredsidan av svärdet. Handler stormade ut ur teatern och kom aldrig tillbaka. Det råder ingen tvekan om att ett sådant beteende skadade karriären, och boken ställer sig ofta frågan varför det blev så.

Även om det nu låter som om jag bara fokuserar på de mer skandalösa detaljerna i hans liv, så väger Hershmans noggranna efterforskningar hela tiden upp de utsvävande rubrikerna. Han har hittat mängder av vittnen som intygar andra sidor av Williamsons hantverk – det råder ingen tvekan om hans storhet, och namn som Trevor Nunn ger sansade och välbalanserade motpoler till allt raseri. Williamsons son Luke understryker genomgående faderns förmåga till kärlek, och det är tydligt att de hade en stark och nära relation. Boken påminner oss om hur flyktig berömmelse är och att teater, som Nunn uttrycker det, är som att "skriva i sand" – det blir snabbt till ett minne som tids nog bleknar. Detta gäller i högsta grad Nicol Williamson, en man som enligt sonen "vägrade fjäska", något som många av hans samtida festprissar trots allt var villiga att göra. Det är ett fascinerande porträtt, inte bara av en skådespelare utan av en teatervärld och filmindustri i en tid av stora sociala förändringar. En oerhört lärorik och njutbar läsning.

KÖP ETT EXEMPLAR AV BLACK SHEEP HÄR