RECENSION: Coming Clean, Trafalgar Studios ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Kevin Elyots pjäs Coming Clean som just nu spelas på Trafalgar Studios 2.

Stanton Plummer-Cambridge, Tom Lambert och Lee Knight i Coming Clean. Foto: Scott Rylander Coming Clean.

Trafalgar Studio 2

11 januari 2019

3 stjärnor

Boka nu Anledningen till att Kevin Elyots debutpjäs sällan sätts upp kan vara att hans andra pjäs var My Night With Reg – en fenomenal succé som cementerade, och möjligen överskuggade, hans karriär som dramatiker. All eloge till denna uppsättning från King's Head Theatre, som flyttat in till West End, för att de ger oss chansen att se ritningen för mycket av Elyots författarskap. Brutal ärlighet, syrliga repliker, djupt personligt vemod och till och med en ung mans sökande efter sin identitet genom klassisk musik – allt finns här i debuten och kom senare att bli hans signum. Coming Clean hade premiär 1982, och soundtracket är som att höra min egen ungdom! Amanda Mascarenhas utmärkta scenografi fångar den slitna lägenheten perfekt. Det här var en tid då var och varannan gaykille tycktes röka, och herregud vad de röker! Uppsättningen är en attack på både ögon och hals, även om det rör sig om örtcigaretter!

Tom Lambert i Coming Clean. Foto: Scott Rylander

Tony och Greg har varit tillsammans i fem år och har ett öppet förhållande. Det finns regler, och så länge de håller sig inom dem kan de fortsätta som ett par. Ingen av dem verkar dock särskilt lycklig; Greg är en ganska kylig, känslomässigt avstängd man som är rätt nedlåtande mot Tony. När den snygge Robert, en arbetslös skådespelare, anställs som städare blir han katalysatorn som blottar bristerna i deras arrangemang och komplexiteten i kärlek och lusta. Pjäsen kommer också från en tid då folk var mindre ängsliga inför stereotyper. Tonys bästa vän William är fantastiskt fjollig och, med dagens mått mätt, politiskt inkorrekt. Han spelas här med härlig hängivelse av Elliot Hadley som levererar sina punchlines med total kontroll. Hans vänskap med Tony (en utmärkt Lee Knight) är pjäsens mest äkta och varma relation. William, som ständigt är ute och cruisar efter sex, blir misshandlad av en ragg, och hans skärrade reaktion spelas mycket känsligt. Hadley gör även rollen som en tysk läderkille som Tony plockar upp i sista scenen, och även här finns det gott om både humor och svärta.

Elliot Hadley och Lee Knight i Coming Clean. Foto: Scott Rylander

Kanske beror det på hur rollen är skriven, men jag upplevde Stanton Plummer-Cambridges Greg som lite väl återhållsam och känslomässigt platt, även om hans dubbelspel avslöjas väl. Tom Lambert gör en säker och mycket lovande West End-debut som Robert; ständigt rodnande i första akten för att sedan visa sig vara en ganska kalkylerande karaktär i den andra när hans fem månader långa affär med Greg avslöjas – ett brott mot det öppna förhållandets huvudregel. (Skådespelare framställs i en ganska dålig dager i den här pjäsen, till premiärpublikens stora förtjusning!)

Stanton Plummer-Cambridge, Lee Knight och Tom Lambert i Coming Clean. Foto: Scott Rylander

Adam Spreadbury-Mahers säkra regi hyllar skärpan i Elyots text. Pjäsen är bitvis knivskarp, även om den – som debutverk betraktat – ibland är en smula ordrik. Men det som slår en mest när man ser detta 36 år gamla drama är att ju mer saker förändras, desto mer förblir de desamma. Sökandet efter kärlek, förhandlingar i relationer, hatbrott, förnekelse och intern homofobi är tyvärr fortfarande högaktuella ämnen. Möjligheten att få uppleva Coming Clean är därför mycket välkommen.

BOKA BILJETTER TILL COMING CLEAN HÄR