RECENSION: Cream, Canal Café Theatre ✭✭✭

Cream Canal Café Theatre

2 juli 2017

3 stjärnor

Boka nu

Publiken vid mitt bord för denna kaloririka sufflé i kvällningen berättade att de lockats till teatern av två saker i programbladet: löftet om något ”våldsamt roligt” som involverade ”musikalisk komedi”. Sagt och gjort. De visste vad de ville ha, och de fick det med råge. Fyra hängivna artister – Danielle Morris, Brendan Matthew, Katriona Perrett och Daniel Mack Shand – intog scenen tillsammans med den suveräne kapellmästaren Aron Clingham för att leverera en timmes kvickhet och värme i en föreställning fylld av nummer från bortglömda, dömda eller underskattade musikaler från förr. Och det charmiga unga paret bredvid mig var helnöjda med vad de fick uppleva.

Inledningsnumret – som faktiskt är ett litet undantag – är ”It’s A Musical” från den hyllade ”Something Rotten”, och det är mycket angenämt att få höra den igen. Med regi och koreografi av den till synes gränslöst talangfulle Tim McArthur flödar numret av charm och sätter tonen för hela kvällen. Snabbt rör vi oss vidare till ”I’m Ev’rybody’s Girl” från Kander och Ebbs ”Steel Pier”, sprängfylld med perfekta trippelrim och kaxig amoralitet, följt av en till pärla, ”Blue Crystal” från den lika förbisedda ”The Rink”, och därefter ”It’s A Business” från samma teams nästan helt bortglömda ”Carmen”.

När vi vänder blicken mot våra egna breddgrader får vi upptäcka de dolda glädjeämnena i Tom Jones (ja, DEN Tom Jones) musik till ”Matador”, en föreställning som förmodligen är mer känd för sin affisch än för sina faktiska framträdanden: ”The Boy From Nowhere” har en ljuvlig text och en vackert formad melodi som blivit oförtjänt ignorerad. Faktum är att Michael Ball har spelat in den. Ni förstår, finsmakare vet hur man håller liv i dessa skatter; och det gäller för stora delar av repertoaren i denna konsert.

Den komiskt förtrollande ”Hobbits’ Song” från ”Lord of the Rings” är – ärligt talat – bortom all parodi, en sprudlande hyllning till rent nonsens. (Och nej, nonsens är inte ett officiellt hobspråk: det är bara resultatet av Matthew Warchus och Sean McKennas – utan tvekan medvetet – horribelt klumpiga ordval.) Hjärtat klappar när man upptäcker att stora konstnärer kan begå stora synder, och mer av den varan är att vänta – kan jag glädja er med…

Ett medley av jukebox- och katalogmusikaler från 80- och 90-talet bjuder på medryckande tongångar från ”9 to 5” (en musikal som fungerar utmärkt på scen, och jag tar gärna strid med rullade programblad i parkeringshuset mot alla som hävdar motsatsen), ”Flashdance” – som är något mer tveksam – och den riktigt usla ”Viva Forever”. Detta bleknar dock i jämförelse med fasan som var 1989 års groteska ”Sherlock Holmes”: ett verk av det allra mest klämkäcka och ytliga slaget.

I konkurrens med detta råder det fortfarande delade meningar om ”March of the Falsettos”. ”Four Jews in A Room, Bitching” låter illa, men det är ju precis det som är poängen. Och jag måste säga er, gott folk, att den här showen försvinner inte i första taget. Tvärtom är den på väg tillbaka. Vilken dag som helst. Damma av Talmud och läs på om fugor och kontrapunkt medan ni ändå håller på, för partituret är om något neurotiskt ”sofistikerat”.

Sedan bär det av hem till Storbritannien igen och den påkostade kraschlandningen ”Metropolis”. Var det en krasch? Är det fortfarande? Den sätts faktiskt upp igen på driftiga Ye Olde Rose and Crowne (med ingen mindre än maestro Clingham själv som kapellmästare i oktober 2017: bokningen har öppnat!!). Sant är att den främsta anledningen att ogilla denna musikal var Brian Blessed i den dominerande huvudrollen: jag såg den tre gånger och kan än idag inte svara på vad han faktiskt förväntades göra, men jag vet att han var med i nästan varje scen. Eller så kändes det i alla fall. Egentligen tror jag bara han var fel tillsatt; han gjorde sitt bästa, men det hjälpte inte riktigt. Showen är orättvist bortsedd. Den har till exempel ett av de bästa öppningsnumren för en andra akt jag någonsin sett – särskilt med den glamorösa koreografin och kostymerna på Piccadilly – men det räckte tyvärr inte för att ge liv åt detta vackra lik. Sorgligt. En låt som ”It’s Only Love”, som ingår i denna revy, är väl värd att höra.

Båtbyggarscenen från ”Moby Dick” är däremot inte det. Det är ett svagt nummer från en musikal som har mycket bättre material att erbjuda. Men om syftet med den här anrättningen ibland är att strö lite salt i såren på avsomnade produktioner, så svider inget mer än detta. Det är hemskt.

Detsamma kan man inte säga om den stora kärleksballaden från ”Les parapluies de Cherbourg”. Va? Pratar du inte franska? Zut alors! Musikalen heter ”Paraplyerna i Cherbourg” på svenska. Det är en spröd skapelse, spunnen ur sockret i Michel Legrands sirapslena melodier och buren enbart av fransk självbevarelsedrift. Ta bort det franska elementet och allt faller samman till oätligt damm. ”I will wait for you” dras här ut till sin spets, långt bortom publikens tålamod, och presenteras som en grym och hjärtlös fars. Aj. Michel, jag beklagar att de gör så här mot dig!

Å andra sidan påminner ”Out, out, out!” från ”Batboy” oss om… ja, vad exakt? Musikalen är en sorts satir och åtnjuter en kultstatus som verkar ha varit dess främsta mål ända från start. Att se showen är som att sitta fast i en B-film som aldrig tar slut. Tja, det finns ett slut – ett rejält blodigt sådant – och sångerna måste höras i den sortens makabra sammanhang. Okej, jag erkänner min partiskhet; jag råkar gilla den här musikalen. Faktum är att jag gillar den väldigt mycket. Likaså är ”Glitterboots” från den otroliga floppen – men ständigt återkommande – ”Saucy Jack and the Space Vixens” ett nummer som, när man väl hört det framföras av sådana som Jamie Birkett med flera, är omöjligt att få ur blodet. Man blir smittad. Och här får vi till och med originalkoreografin (jag utmanar vem som helst att sätta upp den här showen utan den!). Vad finns det att inte älska? Det är som ett halvbra dansnummer från ”Top of the Pops”. Är det ett brott?

Vad sägs då om ”Dance of the Vampires”, en musikal som inte vågat visa sig i West Ends ljus, men som spelas oavbrutet i de tysk-ungerska länderna som om inget annat någonsin skulle kunna ersätta den. Jim Steinman-låten ”Total Eclipse of the Heart” används tydligen i showen, men var? Jag hittar den inte i listan. ”Varför försöker du ens ta reda på det?” hör jag er fråga… Jag finner inga ord, förutom att påpeka den sanslöst roliga iscensättningen låten får här, och – nej, nej, nej – inte ens tortyr kan få mig att avslöja fler detaljer. Gå och se det själva. Det är showens höjdpunkt, ögonblicket då magin verkligen sker! (Det hade varit trevligt med några fler sådana stunder under timmen vi spenderar med dessa förtjusande människor, men det är vad det är.)

Åh, och det finns ett efterspel. Vi avslutar med det härliga signaturnumret från Cy Colemans ”See-Saw”, ”It’s Not Where You Start, It’s Where You Finish”. Och jag kan bara hålla med. Visst, hela den här föreställningen – som snabbt snickrades ihop på knappt en vecka – hade säkert kunnat glänsa mer med lite mer repetition och finslipning, men slutet är fyllt av optimistisk glöd och gott humör. Och det är inte över än. Håll öronen öppna och blicken mot scenen! Ni kommer inte att ångra er.

Varje söndag fram till 23 juli

BOKA BILJETTER TILL CREAM PÅ CANAL CAFE THEATRE