RECENSION: Dry Powder, Hampstead Theatre ✭✭

Hayley Atwell (Jenny) och Tom Riley (Seth) i Dry Powder på Hampstead Theatre. Foto: Alastair Muir Dry Powder Hampstead Theatre

1 februari 2018

2 stjärnor

Boka nu

Sarah Burgess pjäs introducerar oss till en värld som många av oss vet lite om, men som vi kanske borde känna till bättre.  ”Dry powder” (torrt krut) är det outnyttjade kapitalet i en riskkapitalfond, och hennes New York-baserade finanskomedi utspelar sig på ett företag där finansiärer använder andras pengar för att köpa in sig i verksamheter och därmed generera massor av ”dry powder” – alltså stora summor pengar. För oss som inte är matematiska genier innehåller programbladet en praktisk ordlista som förklarar de termer som Burgess kastar ur sig i början av föreställningen. Tyvärr lyckas det dramatiska krutet aldrig tända till, och det här blir en ganska torr kväll på teatern.

Ensemblen är proffsig och sval, precis som Andrew D Edwards scenografi. Handlingen kretsar kring huruvida firman, under ledning av Rick, ska ta över ett litet väskföretag vid namn Landmark. Hans två partners, vars jobb är att bidra med motsatta perspektiv, tvistar om den bästa vägen framåt: Seth vill hjälpa Landmark att växa, medan Jenny vill skära ner, avskeda personalen och flytta produktionen till Kina. Eftersom Rick har varit i blåsväder nyligen – efter en överdådig förlovningsfest med en levande elefant samma dag som ett av deras uppköpta bolag varslade massor av folk – verkar han luta åt Seths håll. Hela den 1 timme och 40 minuter långa pjäsen fokuserar på detta enda argument, och Anna Ledwichs regi känns energifattig vilket gör att speltiden upplevs som betydligt längre. Dessutom refereras det till elefanten i rummet (bokstavligen) alldeles för ofta.

Hayley Atwell (Jenny), Tom Riley (Seth) och Aidan McArdle (Rick) i Dry Powder. Foto: Alastair Muir

Det finns många bra ögonblick. Den verbala pajkastningen mellan Jenny (Hayley Atwell med superb komisk tajming) och Seth (Tom Riley) är både rolig och sevärd. Riley är särskilt underhållande i sin tolkning av mellanchefsdrömmar. Problemet är att det moraliska dilemmat i pjäsens hjärta endast betraktas genom ögonen på dessa i grunden osympatiska karaktärer. Rick (Aiden McArdle) får tyvärr för lite material från dramatikern att verkligen bita i. Jag är fortfarande osäker på varför Rick känner obehag inför att plundra företaget på tillgångar, särskilt som han så snabbt svänger över till Jennys sida i slutet. Situationens obehag personifieras av Jeff (Joseph Balderrama), chefen för Landmark, som i slutändan väljer pengarna framför sin personal. Oavsett hur mycket de debatterar ser vi slutet komma på långt håll, och vi får aldrig höra från ”det lilla folket” – de arbetare som kläms åt i affärer som denna. Ilska är den kvalitet som saknas i manus.

Under en månad då London-teatern bjuder på radikala omtolkningar av Shakespeare, starka uppsättningar av klassiker och en Pulitzer-vinnande dramatiker på National Theatre, framstår den här produktionen som lite daterad och feg. Trots en sevärd ensemble är Dry Powder dessvärre något av ett slag i luften.

BOKA BILJETTER TILL DRY POWDER