RECENSION: East Is East, Churchill Theatre (på turné) ✭✭✭✭

Pauline McLynn och Simon Nagra i East Is East. Foto: Marc Brenner East is East

Churchill Theatre

6 juli 2015

4 stjärnor

Turnédatum & boka biljetter

East is East utspelar sig i början av 70-talet, skrevs på 80-talet och filmatiserades i mitten av 90-talet. Ändå är det anmärkningsvärt hur lite den har åldrats. Sedan filmen släpptes har vi upplevt 11 september, ”kriget mot terrorn” och IS frammarsch, vilket innebär att frågor om identitet bland brittiska muslimer är lika viktiga och relevanta som någonsin tidigare.

Den pakistanske gatuköksägaren George ”Genghis” Khan är fast besluten att ge sina barn en strikt muslimsk uppfostran mot den skoningslösa fonden av 70-talets Salford. Spänningarna i hemmet når kokpunkten när den tålmodiga engelska mamman Ella hamnar i korselden, då hennes lojalitet slits mellan maken och barnens rätt till egen vilja.

Ett erkännande – jag har aldrig sett filmen East is East, och jag visste inte särskilt mycket om den förrän jag dök upp på den anspråkslösa Churchill Theatre. Detta kan dock ofta vara en fördel när det gäller scenversioner av filmer. Det är ett utmärkt sätt att testa om pjäsen står på egna ben som teaterverk, snarare än att bara vara en blek kopia som lever på igenkänningsfaktorn från vita duken. East is East lyckas sannerligen i det avseendet; den arbetades ursprungligen fram som en teaterproduktion och förlorar inget av sin slagkraft när den återvänder till scenen.

Salma Hoque, Ashley Kumar, Adam Karim och Darren Kuppan i East is East. Foto: Marc Brenner

Här finns ett antal relevanta och rörande teman; identitet, tillhörighet och respekt vävs skickligt in i uppsättningen. Det är svårt nog att veta vem man är som tonåring utan de dubbla, motstridiga krafterna från en västerländsk skolgång och en strikt pakistansk far. Att tvingas gå till moskén när man vill hänga med vännerna, att inte få följa sina konstnärliga drömmar eller ens kunna äta en efterlängtad baconsmörgås – allt väcks till liv genom Ayub Khan Dins varma och underhållande manus. Din gav sin mestadels unga ensemble massor att arbeta med; det är fascinerande hur många framstående författare som inte klarar av att skriva realistisk dialog för barn och ungdomar. Trots att pjäsen utspelar sig i en annan epok känns den fortfarande fräsch och rolig, samtidigt som den har tillräckligt djup för att de mörkare vändningarna mot slutet inte ska kännas konstruerade.

Rollbesättningen av Pauline McLynn väckte omedelbart nyfikenhet; en stjärna av äkta komisk årgång som hyllades för sin roll som Mrs Doyle i Father Ted. Hon är en lysande Ella Khan och fångar gripande hennes hängivelse till både barnen och sin irriterande make. Det enda lilla problemet är hennes accent; emellanåt lät den ganska långt ifrån karaktärens rötter i Manchester. Simon Nagra var lika stark i rollen som den skräckinjagande fadern, vars besatthet vid sitt pakistanska hemland håller både honom och familjen på helspänn. Han är varm och sympatisk när det behövs men blir allt mer skrämmande och fördomsfull under pjäsens gång; det är en stark och nyanserad rolltolkning som förklarar varför hans karaktär är både avskydd och älskad av sin familj.

Kvällens absoluta höjdpunkt är dock Sally Bankes, som trots begränsad scentid får hela salongen att jubla som Auntie Annie. Med knivskarp komisk tajming, norrländsk (eller snarare nordengelsk) jävlaranamma och ett smittande gapskratt kramar Bankes ur varenda droppe humor ur sina scener – hennes innerliga men svamliga samtal med McLynns Ella är fantastiskt roliga. ”Ungdomarna” är välvalda och deras insatser speglar de olika sätt som familjemedlemmar reagerar på problem i hemmet. Den upproriske Tariq (Ashley Kumar), den plågade Sajit (Adam Karim) och den skötsamme Maneer (Darren Kuppan) var särskilt starka i sina porträtt av unga pojkar fångade mellan en främmande västerländsk kultur, en auktoritär men välmenande mor och en fars orealistiska och förlegade förväntningar.

Tom Scutts scenografi är en dyster och stram fond som under kvällens lopp förvandlas till familjen Khans hus, ett gatukök och ett sjukhus. Snabba scenbyten gjorde att den multifunktionella kulissen fungerade utmärkt, förstärkt av Alex Baronowskis stämningsfulla tidsenliga musik. Ett något udda regibeslut var dock att Adam Karims rollfigur Sajit förblev på scen, sittande uppe på en byggnad under hela pausen, bara för att hoppa ner och försvinna ut i kulissen när andra akten drog igång – det kändes lite grymt att beröva en skådespelare hans vila för så lite teatral effekt!

Medan dialog och handling vanligtvis flöt på smidigt, var sluten på båda akterna förvånansvärt klumpiga. Första akten slutade med en rätt övertydlig dos av förklarande text som gav ett tamt avslut inför pausen. Likaså, utan att avslöja för mycket, kändes slutet på den andra akten något otillfredsställande; de flesta trådar förblev lösa och pjäsens huvudsakliga konflikt verkade nästan bortglömd. I en pjäs som behandlar våld i hemmet, arrangerade äktenskap och ganska osminkade åsikter, erbjöd slutet inte mycket till försoning eller lösning.

East is East erbjuder en rolig och underhållande kväll både för fans av filmen och för de som bara vill se en berörande och intressant teaterupplevelse. Med tanke på hur aktuellt ämnet mångfald inom konsten är, känns det fantastiskt att se en till största delen asiatisk ensemble hyllas av publiken för en produktion om ”asiatiska frågor”. Mr Khan skulle ha svårt att förklara det scenariot…

East Is East är just nu på turné i Storbritannien. Klicka här för turnéinformation och ett specialerbjudande.