RECENSION: Gently Down The Stream, Park Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Martin Shermans pjäs Gently Down The Stream i regi av Sean Mathias som nu spelas på Park Theatre i London.

Ben Allen och Jonathan Hyde i Gently Down The Stream. Foto: Marc Brenner Gently Down The Stream.

Park Theatre

18 februari 2019

4 stjärnor

Boka nu

Beau lever ett stillsamt liv i London, en homosexuell man i sina gyllene år, när en tillfällig kontakt på den då nya sajten Gaydar leder honom till Rufus – en yngre man med en fabel för "daddies" och en förkärlek för musiken och kulturen från början och mitten av 1900-talet. Beau är cocktailpianist, en blandning av Brooklyn och den amerikanska södern, som ackompanjerat Mabel Mercer – en nattklubbssångerska som idag är mer eller mindre bortglömd, men som är en idol för Rufus. De inleder ett förhållande som varar i flera år, men precis när Beau öppnar sitt hjärta och bjuder in kärleken, möter Rufus Harry. Men det här är ingen tragisk historia om förlorad kärlek och den äldre homosexuella mannens ensamhet. Genom Beaus minnen har dramatikern Martin Sherman skapat en vacker skildring av queerhistoria, briljant framförd av en ensemble under Sean Mathias kärleksfulla regi.

Harry Lawtey och Ben Allen i Gently Down The Stream. Foto: Marc Brenner

Jonathan Hyde är fantastisk i rollen som Beau, men här finns ingen tynande, tragisk sydstatsprakt; han är värdig, elegant och en ledstjärna av både smärta, kärlek och möjligheter. Van vid att utgå från att allt ska sluta illa för den homosexuella mannen, blottlägger hans monologer en livstid av homofobi och förtryck, som slutligen leder fram till jämlikhet och inre frid. Hans första kärlek dödas i en anlagd brand mot en gayklubb i New Orleans – en verklig incident som nu fallit i glömska men som Sherman återför till vår gemensamma historia – och hans andra dör i aids. Det är inte undra på att Beau tvekar inför kärleken, men Hyde tar oss skickligt genom hans sårbarhet, stolthet och hoppet om tvåsamhet.

Jonathan Hyde som Beau. Foto: Marc Brenner

Ben Allen är minst lika lysande som Rufus, och det är en komplang till både manus och skådespelarinsatser att en relation med så genuint ömhet gestaltas så väl. Rufus är betydligt yngre och har en lättare bipolär sjukdom som utmanar relationen, men Beau ger Rufus frihet, vilket leder till att han möter Harry, en performancekonstnär. Denna roll hade kunnat bli underutvecklad, men Sherman fördjupar den väl och Harry Lawtey tar för sig ordentligt när han skickligt förvandlar karaktären från självupptagen konstnär till kärleksfull far. För att illustrera hur långt vi har kommit, är det Beau som för över Rufus till Harry på deras bröllopsdag, och en äkta kärlek växer fram mellan de tre. När pjäsen slutar håller "farbror" Beau deras dotter i famnen – en symbol för kraften i den "alternativa" (men alltmer etablerade) regnbågsfamiljen.

Jonathan Hyde och Ben Allen. Foto: Marc Brenner

På vissa ställen kräver Rufus utfrågning av de konstnärer Beau kände och arbetade med lite väl mycket förklarande text, utformad för att utbilda och skapa bryggor i scenövergångarna, men det kompenseras för med råge. Barnvisan "Row row row your boat gently down the stream" knyts till en vacker anekdot från andra världskriget – en tid då homoseksuella män och kvinnor åtminstone tolererades av myndigheterna så länge de behövdes på strategiska platser. (Bakslaget blev dock hårt på båda sidor Atlanten så fort kriget var över.) När Beau i slutet sjunger sången för barnet i sin famn är det svårt att inte bli djupt rörd.

Låt dig inte luras av ordet "gently" i titeln. Den kanske inte har samma episka vidd och ambition som The Inheritance eller Angels in America, men Shermans sparsmakade pjäs bär på en enorm sprängkraft. Det är sublimt, vackert och en föreställning att njuta av länge.

Spelas till den 16 mars 2019

BOKA BILJETTER TILL GENTLY DOWN THE STREAM