RECENSION: If/Then, Richard Rodgers Theatre ✭✭✭✭

Idina Menzel och ensemblen i If/Then. Foto: Joan Marcus If/Then

Richard Rodgers Theatre

18 april 2014

4 stjärnor

Generellt sett är det oerhört svårt för nya musikaler att nå framgång. Teaterpjäser får ofta mer svängrum av både publik och kritiker. En pjäs kan handla om vadsomhelst och ta ut svängarna, men märkligt nog förväntas musikaler ha tydliga syften och följa vissa givna regler. Av någon anledning lever föreställningen kvar om att en ny musikal måste ha låtar man kan nynna på direkt för att bli succé.

Ofta väljer producenter att satsa på verk baserade på andra medier – vare sig det är film, böcker, noveller eller poesi. Tanken är att publiken är mer benägen att se en ny musikal om den handlar om berättelser eller karaktärer de redan känner till och tycker om.

Helt nyskrivna musikaler, där librettot är helt färskt och berättar en ny historia, hör till ovanligheterna. Men de kan bli både kommersiella och konstnärliga framgångar. Under de senaste åren har det enda Tony-priset för bästa musikal som gått till ett helt originalverk varit Book of Mormon 2011. Next to Normal vann visserligen inte Best Musical, men belönades med ett Pulitzerpris.

När verket är helt nytt garderar sig producenter ofta genom att insistera på en stor stjärna i huvudrollen. Ibland fler än en. (Detta gäller även nya musikaler baserade på kända förlagor: man behöver bara titta på Dirty Rotten Scoundrels i West End för att få det bekräftat). Det får en alltid att undra om producenterna faktiskt litar på materialet. Bra material med rätt rollbesättning och ett snyggt genomförande kommer alltid att lyckas. Ibland skapar materialet stjärnorna – Wicked gjorde till exempel Idina Menzel till superstjärna.

Just nu spelas den andra helt nyskrivna musikalen från det kreativa teamet bakom Pulitzer-vinnande Next To Normal på Richard Rodgers Theatre på Broadway: den gåtfullt betitlade If/Then, med "La Menzel" i huvudrollen.

Det finns ingen ridå, så publiken möts av en stämningsfullt ljussatt scenografi signerad Mark Wonderland (design) och Kenneth Posner (ljus). Det är två nivåer; en lummig och grönskande med brandtrappor som spelytor, och den andra, under den första, är sparsmakad men andas lyx och välstånd – den påminner om en glammig semesterort med solstolar och parasoller. Två världar, alltså?

Det känns spännande och fångar ens intresse direkt. Det är en imponerande introduktion. Stämningen är reflekterande och grön.

Sedan släcks salongen, mörkret faller och efter en kort paus står hon där – La Menzel i en ensam spotlight. Publiken jublar hejdlöst. Hon väntar tills stormen lagt sig.

Sedan börjar det på riktigt.

Och det är ingenting som scenbilden först antydde.

Scenografin rör sig och transformeras. Det finns en fantastisk spegelyta som blir antingen fond eller tak, och som reflekterar allt som sker på scenen. Det är förtrollande och förledande; på ett enkelt sätt ger Wonderlands design nyckeln till att förstå hela stycket. Senare förvandlas den till en stjärnhimmel som visualiserar livets alla möjligheter och speglar himlakropparnas sanna linjering. De möjliga vändningarna i livet.

Detta är en historia som tycks inspirerad av Robert Frosts dikt The Road Not Taken. Den handlar om val och konsekvenser, möjligheter och ånger, om "vad som kunde ha varit" och "precis så här blev det".

Och den vilar stadigt på tre pelare: kärlek, tillit och vänskap.

Menzel spelar en kvinna vid namn Elizabeth som vi möter kort i början. Hon är i ett reflekterande humör och undrar vad som hade hänt om hon inte hade gjort ett visst val. Därifrån utspelar sig de alternativa valen. I ett scenario återupptar "Beth" en gammal romans med Lucas och flörtar med sin nya chef, Stephen. I det andra följer "Liz", påhejad av vännen Kate, upp ett slumpmässigt möte med Josh i Central Park och faller för honom, medan Josh introducerar Lucas för sin vän David och även de inleder en romans.

Allt eftersom första akten fortskrider flätas de två verkligheterna samman och liknande situationer spelas upp när Liz och Beth möter konsekvenserna av sina val.

Det är fullkomligt berusande. En levande, spännande utforskning av möjligheter, fylld av glädje, hopp och ett gränslöst hjärta.

Mest extraordinärt är hur musiken (Tom Kitt) och texterna (Brian Yorkey) är en sömlös del av berättandet. Ännu mer än i Next To Normal skapar den helt integrerade fusionen av narrativ och partitur en skönhet som sveper genom salongen och omfamnar både karaktärer och publik. Varje sång fördjupar förståelsen för situationen, karaktärerna och livets komplexitet. Och eftersom det finns två verkligheter ser vi olika karaktärer sjunga samma melodier men med olika texter och med helt olika effekt.

När första akten är slut tvivlar jag på att någon i publiken inte har valt en favoritverklighet, eller hoppas att just en viss möjlighet ska gå vägen.

Men ingenting kan egentligen förbereda en på vad som händer i andra akten. Den är tragisk, omskakande, överraskande och helt vardaglig om vartannat; mänskliga reaktioner på svåra situationer ställs i centrum.

Och sedan slutar det som det började: cirkeln sluts. Och i det allra sista ögonblicket, en helt ny möjlighet. De olika världarna konvergerar fläckfritt, och möjligheten till nytt hopp uppmuntras, nästan lockas fram.

Det kan hända att jag tillbringade nästan två tredjedelar av föreställningen i tårar, eftersom den var så sann, ärlig och full av verkliga dilemman, passioner, spänningar och smärtsamt äkta motgångar. Det är verkligen förbluffande sanningsenligt.

If/Then är faktiskt den mest extraordinära musikal jag upplevt sedan 1987, när den australiensiska originalensemblen av Les Misérables tog andan ur mig i Sydney.

If/Then förändrar spelplanen helt – felfri och gripande i varje ton, varje tanke.

Carmel Dean gör ett enastående jobb med att leda musikerna: spelandet är livligt, precist och spännande. Inte en ton sitter fel och sången är överlag fenomenal. Den musikaliska delen av denna festmåltid är helt och hållet tillfredsställande.

Om det fanns ett problem med ensemblen så var det detta: vissa nummer kändes för röriga när ensemblen skulle "göra sin grej". I slutändan handlar showen om de fem huvudkaraktärernas val och absolut ingenting annat. Men i andra akten tycktes ensemblen ansträngningslöst och betydelsefullt lyfta den centrala berättelsen. Ett säkert tecken på att livet är mer än bara de omedelbara valen.

Här finns några sannerligen lysande rollprestationer.

Som Josh är James Snyder helt fantastisk. Han är genommaskulin, en övertygande soldat, älskare och far, och han sjunger med en anmärkningsvärd lätthet. Han har en klar, klangfull röst som obevekligen bemästrar partiturets krav. Han sjunger och agerar med stor skicklighet och fullständig övertygelse. Jag tvivlar på att någon i publiken undgick att falla pladask för hans porträtt av den "perfekta" mannen.

I rollen som den lesbiska bästa vännen Kate var La Chanze helt superb. Hon sjunger med en virtuositet som saknar motstycke: hon kan leverera glödande höga toner och sjunga med full kraft genom hela registret, från mjukt till vulkaniskt bälte. Det är en lysande, vinnande prestation.

Som Anne, Kates partner och sedermera fru, är Jenn Colella gnistrande och stabil. Hon sjunger väl, till och med strålande, och hennes perfekt avvägda karaktärstolkning är en fröjd.

Jason Tam briljerar som Lucas älskare. Han spelar rollen med enorm fingertoppskänsla, undviker klyschor och spelar bara sanningen: hans David älskar Lucas och vill förbehållslöst få relationen att fungera. Han är en perfekt realiserad karaktär – och han sjunger underbart, helt i partiturets anda.

Anthony Rapp är okej som Lucas, men inte häpnadsväckande. Han verkar inte riktigt kunna nå de höjder musiken kräver. Det är inget fel på hans insats, men den känns blek jämfört med de andra. Hans sång är godkänd men inte spännande, och han lyckas inte fullt ut förverkliga de möjligheter som partituret erbjuder. Tam stjäl showen från honom i varje scen.

Menzel är exceptionell i sina dubbla roller som Liz och Beth; hon gör båda kvinnorna mänskliga och begripliga. Hon är i essensen varje kvinna – eller åtminstone varje kvinna som är intresserad av en karriär inom stadsplanering och ett liv som älskare, partner och mamma – eller inte. Beroende på om hon är Liz eller Beth.

Hennes komiska tajming och känsla för sanningen i varje kvinna är föredömlig. Hon spelar alla scener tydligt och äkta. Hon avgränsar och skapar varje kvinna på ett underbart sätt, skarpsinnigt och med ett enormt hjärta. Hennes "What The Fuck"-nummer är verkligen förtjusande.

Men... hennes sång kändes, likt Rapps, lite "off-piste". Hon sjunger aldrig riktigt mitt i pricken på tonen. Istället svävar hon kring tonerna i varje fras, som en bred ljudstråle snarare än en direkt puls in i noten. Hon producerar vågor av ljud som landar runt omkring eller intill tonen, men hon tycks aldrig träffa den med absolut precision. Aldrig.

Det är inte så att hon sjunger dåligt, det är bara det att hon inte är så centrerad i tonerna som hon borde ha varit. Partituret kräver verkligen exakt sång, men Menzel bjuder på en mer spridd tonalitet: hennes röst är blek och svag där den borde vara kraftfull och stark. Om hon hade sjungit musiken som La Chanze eller Snyder gör, skulle effekten vara häpnadsväckande och vibrera av intensitet.

Nu blir det istället "fin" sång. Det fungerar, men det är inte det där lilla extra som får allt att lyfta.

Vilket är synd.

Med andra huvudrollsinnehavare, personer med verklig eld i rösten istället för Rapp och Menzel, skulle detta vara ett makalöst stycke musikteater. Den slår Rent med hästlängder: det här är en anspråkslös berättelse om riktiga människor som lever och anpassar sig i New York. Den är full av komiska, tragiska och sanna resonanser om livet i staden.

Om bara producenterna hade haft modet att rollbesätta alla enbart baserat på skicklighet; hade de gjort det skulle varken Rapp eller Menzel ha varit med. Istället skulle det funnits personer som verkligen kunde ge liv åt musiken på ett briljant sätt.

Hade det hänt, då hade detta varit årtiondets show hittills.

Som det är nu är den ändå helt märkvärdig. Missa den inte. Det är en ny, originell musikal som är bättre än det mesta vi sett de senaste tio åren.