RECENSION: Joseph And The Amazing Technicolor Dreamcoat, London Palladium ✭✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Andrew Lloyd Webber och Tim Rices Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat som nu spelas på London Palladium.

Jac Yarrow och Joseph-ensemblen i Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat på London Palladium

11 juli 2019

5 stjärnor

Boka biljetter

50 år efter att Joseph först lanserade Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices otroliga karriärer som musikalskapare, är detta en föreställning som har förtjänat en alldeles särskild plats i den brittiska publikens hjärtan.  Inget kunde illustrera detta bättre än gårdagens scener utanför landets främsta nöjestempel, där stämningen gränsade till hysteri.  Argyll Street var packad från hörn till hörn med hängivna teaterbesökare och kändisjägare när vi anlände till premiären av denna nya uppsättning av en evig favorit: redan innan vi klev in i salongen var förväntningarna på topp.

Jac Yarrow och Sheridan Smith med Joseph-ensemblen. Foto: Tristram Kenton

Men inget kunde ha förberett oss på vad vi skulle få uppleva.  Regissören Laurence Connor, som har gett nytt liv åt många långkörare i London och New York, har här gjort betydligt mer än så: han har helt återupptäckt en folk-pop-opera som är komplex, smart, gripande och vacker.  Genom att ta den bibliska berättelsen om Jakob och hans tolv söner – den älskade guldpojken i titeln och de elva statisterna – har Connor funnit en briljant utformad och känslig studie av karaktär och öde i librettot.  Musiken, under John Rigbys energiska ledning och med enastående dansarrangemang av Sam Davis samt John Camerons livfulla och stämningsmättade orkestreringar, är så mycket mer än bara en rad pastischer som ramar in hitsingeln 'Any Dream Will Do'.  Det är en helt egen värld.  Lloyd Webbers melodibegåvning och hans ännu starkare känsla för stor teater har aldrig verkat kraftfullare, och Rices texter är mästerverk av tydlighet, kvickhet och variation.  Det här är inte bara en show för barn.  Det är inte heller bara ett kuriöst tidigt verk av två upphovsmän som gick vidare till större saker.  Detta är ett av deras allra främsta verk.

Sheridan Smith och Joseph-ensemblen. Foto: Tristram Kenton

För att förverkliga denna vision har scenografen Morgan Large (som har skapat sig ett namn de senaste åren med en rad lyckade projekt som vuxit från små till enorma) här fått utlopp för sitt visuella geni på Palladiums gigantiska scen.  Han gör det med en intellektuell skärpa, stil och spelglädje som stimulerar alla sinnen, samtidigt som det förblir – även när det är som lyxigast – så enkelt och oskuldsfullt som möjligt.  Han använder sig av Cézannes geometriska former för att skapa en harmonisk enhet mellan berättelsens tre världar: Berättarens, Kanaans och Egyptens.

Sheridan Smith inleder det hela med en naturlig pondus i sina samtida street-wear-kläder och blonda lockar (Richard Mawbey står för peruk, hår och smink) – hon är en fröjd i denna roll.  Hon utstrålar ren glädje, och hennes perfekt avvägda flörtande med publiken är både inkännande och intimt, vilket skapar precis rätt sorts band. Dessutom har hon en magisk samvaro med de många fantastiska barnen i ensemblen.  Hennes röst är i toppform.  Öppningsnumret sätter tonen direkt och introducerar Joann M Hunters mångfacetterade koreografi, som byxer och utvecklas i takt med handlingen, alltid i symbiose med den medryckande musiken och med referenser som spänner från Michael Kidd till popvideor.

Sheridan Smith, Jason Donovan, Jac Yarrow och Joseph-ensemblen. Foto: Tristram Kenton

Störst avtryck gör dock nykomlingen Jac Yarrow, som otroligt nog gör sin professionella scendebut här, i huvudrollen i en stor West End-nypremiär.  Det är en dröm i sig.  Och just den härliga idealismen genomsyrar varje ord och gest under hans resa.  Längs vägen gör han flera triumfer, särskilt i den Fidelio-liknande fängelsearian 'Close Every Door', ett nummer som gav honom stående ovationer.

Ensemblen runt honom är minst lika elektrifierande som historieberättare.  Den enda svaga länken i kedjan dyker tyvärr upp i andra akten med den efterlängtade entrén av en annan stjärna, en tidigare Joseph själv: Jason Donovan.  Han ser fortfarande imponerande ut fysiskt, och i sin guldskimrande utstyrsel rör han sig väl i sin Elvis-liknande gestaltning av Farao.  Problemet är rösten.  Till skillnad från den kristallklara artikulationen hos alla andra – inklusive det kaxiga barnet som spelar Potiphar – hörde jag inte ett ord av vad Donovan sjöng.  Med en så välkänd musikal spelar det kanske mindre roll för vissa, men för en oinvigd går poängen förlorad.

Joseph-ensemblen. Foto: Tristram Kenton

Bortsett från det finns det inget att kritisera.  Orkestern på 14 personer spelar sensationellt bra – man glömmer inte den fylliga balansen i bleckblåset, och Huw Clement Evans solon på engelskt horn är rent drömska; orkestern skapar ett maffigt sound i Gareth Owens nästintill felfria ljuddesign.  Ben Cracknells ljussättning är också himmelsk, en perfekt blandning av showbiz-glamour och konstnärlig sanning.  Under denna teatersäsong lär du inte hitta en bättre vision av paradiset.

BOKA BILJETTER TILL JOSEPH AND THE AMAZING TECHNICOLOR DREAMCOAT PÅ LONDON PALLADIUM