RECENSION: Love In Idleness, Apollo Theatre ✭✭✭

Eve Best (Olivia Brown) och Anthony Head (Sir John Fletcher). Foto: Catherine Ashmore Love In Idleness

Apollo Theatre

18 maj 2017

3 stjärnor

Boka biljetter På senare tid har Terence Rattigans mästerverk 'The Deep Blue Sea' väckt ett enormt intresse, med uppmärksammade nyuppsättningar, en ny film och till och med Mike Poultons briljanta pjäs 'Kenny', som baserats både på de verkliga händelser som inspirerade originalet och på det minutiöst utformade drama som växte fram ur deras aska.  Det var förmodligen bara en tidsfråga innan någon dammade av hans samling skisser till den senare, betydligt mer fulländade och framgångsrika pjäsen – det verk som går under den udda referensen till Shakespeares 'En midsommarnattsdröm' och som nu har flyttat från Menier Chocolate Factory till Shaftesbury Avenue.

I Bob Kings omsorgsfullt komponerade grafiska formgivning marknadsförs föreställningen som ett trepersonsdrama mellan den unge Michael Brown, kvinnan i sin bästa ålder, Olivia Brown, och den äldre Sir John Fletcher. Pjäsen berättar en enkel historia om hur en utomäktenskaplig affär sätts i gungning när kvinnans son återvänder efter flera års frånvaro, nu betydligt mer vuxen och besvärlig.  Att den äldre (gifte) älskaren dessutom är minister i Churchills krigskabinett, och hans flamma en effektiv societetsdam, gör att den lätthet med vilken deras arrangemang raseras av en oerfaren 17-åring hemkommen från Kanada knappt tål en närmare granskning.  Men detta är bara den främsta av bokstavligen dussintals brister i manus.  Det hela är ett veritabelt trolleritrick, ihopsatt i all hast av den annars så noggranne Rattigan, där vi var och varannan sida möts av en ny stil, en ny 'influens' (eller lån).  Inom West Ends lättsammare underhållningsvärld kan man hävda att sådana invändningar inte spelar någon roll.  Men det stämmer bara om inget annat i pjäsen spelar roll heller.  Och om så är fallet, varför sätta upp den överhuvudtaget?

Eve Best (Olivia Brown), Anthony Head (Sir John Fletcher) och i bakgrunden Edward Bluemel (Michael Brown). Foto: Catherine Ashmore

Tja, jag tror jag vet svaret på det.  Det ger tre begåvade skådespelare fritt spelrum att visa vad de går för.  När det gäller männen får en karismatisk och stilig ung man chansen att briljera med sin ungdomliga energi, medan en värdig motvikt skapas av en gråhårad karaktärsskådespelare som påminner oss om att i hjärtefrågor väger erfarenhet betydligt tyngre än ungdomlig impulsivitet och tjurighet.  Mellan dessa två tydliga poler hamnar den aktuella damen, som slits fram och tillbaka som en oidipal marionett av handlingens mekanik. Hon har två alternativ: antingen försöka sig på det omöjliga och försöka pussla ihop en sammanhängande karaktär av de fragment författaren tilldelat henne, eller – och det är vad som sker här – vara en stark personlighet med en lojal publik som man kan lita på rider spärr mot de oräkneliga motsägelser och logiska luckor som författaren lämnat efter sig. Genom ren viljestyrka banar hon väg mot mållinjen och får publiken att tro att biljettpriset inte var helt bortkastat.

Under dessa förutsättningar kan vi tacka gudarna för rollbesättningen.  Pojken spelas med stor energi av nykomlingen med det svallande håret, Edward Bluemel; den äldre herren gestaltas med suverän finess av den aristokratiske Anthony Head, och kvinnan som kläms mellan dem är ingen mindre än Eve Best. Hon bjuder här på ett skolexempel på hur en lysande skådespelarinsats kan rädda en pjäs från glömskan.  Inför deras beslutsamhet att låta professionalismen triumfera över författarens tillkortakommanden reste sig publiken som en man efter de fyra rymliga scenerna.  Nej, det var inte av iver att hinna med tåget hem, utan i uppriktig beundran över vad de just bevittnat: konsten att göra guld av sand.

Eve Best (Olivia Brown) och Edward Bluemel (Michael Brown). Foto: Catherine Ashmore

I denna titaniska ansträngning får skådespelarna god hjälp av en av landets mest erfarna regissörer: Trevor Nunn.  Få vet mer än han om hur man döljer brister i konstruktionen, psykologiska felsteg, stilbrott eller bristen på logik som skräpar ner detta manus likt rasmassor från bombade tidigare utkast.  De första sidorna är inte så dumma, mycket i Noël Cowards stil med en gnutta Somerset Maugham.  Men när den unge mannen gör entré kastas vi in i ett sub-freudianskt Graham Greene-territorium, en klumpig 'riff' på 'Hamlet', och scenografin – solitt byggd av Stephen Brimson Lewis – börjar bokstavligen svaja framför våra ögon.  Med hörbara knarranden hamnar vi hos John Drinkwater för att sedan transporteras till en filminspelning av Powell och Pressburger. Man undrar bara: varför?

Edward Bluemel (Michael Brown) och Anthony Head (Sir John Fletcher). Foto: Catherine Ashmore

Nåväl.  Lewis låter miss Best se förtjusande ut i en serie utsökta klänningar, även om han toppar allt genom att klä henne i en extrem Googie Withers-look i sluttablån.  Hon överstrålar dock alltid sina mer överklädda motspelare: Charlotte Spencer som den blåsta Diana Fletcher eller Nicola Sloane som den grällt utstyrda Miss Wentworth.  Sloane och Vivienne Rochester spelar också kortfattat två andra kvinnor i hushållet Fletcher, hembiträdet Polton och sekreteraren Miss Dell – båda rollerna är slarvigt skrivna av en författare som uppenbarligen bara brydde sig om att ge sina stjärnor så mycket scentid som möjligt.

Samtidigt ser Paul Pyant till att ljuset tänds och släcks vid rätt tillfällen; Gregory Clarke ser till att vi hör en radio och, i början av föreställningen samt under scenbyten, en dånande journalfilm; och Duncan Mclean levererar nämnda filmmaterial för att försöka ge trovärdighet åt vad som händer däremellan.  Det ser mycket flott ut – även fängelsemurarna som tycks omge Sir Johns stramt inredda hem.  Om du känner att du måste lägga till denna till din lista över återupptäckta, rättmätigt bortglömda pjäser, så kommer det åtminstone inte att göra ont – visuellt sett – att göra ett besök.

Vad du än gör, grubbla inte över att det finns mängder av betydligt bättre pjäser som kunde ha valts ut och fått dessa resurser, men som inte fick det.  Om du vill veta varför det blev så här, får du vänligen rikta den frågan till producenterna.

BOKA BILJETTER TILL LOVE IN IDLENESS PÅ APOLLO THEATRE