RECENSION: Oh! Carol, Crazy Coqs ✭✭✭✭

Oh! Carol

The Crazy Coqs Cabaret & Bar

20 juli 2015

Inbäddat i Piccadillys bultande hjärta ligger Brasserie Zédel, en del av Chris Corbin och Jeremy Kings imperium av lyxiga restauranger och barer. Den här gången med en oemotståndlig fransk touch, och inuti Brasserie Zédel – likt en exotisk rysk docka – gömmer sig The Crazy Coqs Cabaret & Bar.

Själva rummet är häpnadsväckande, en oklanderligt renoverad art déco-dröm. År 1935 beskrevs lokalen i tidningen Building Magazine som "en aning utsvävande och fräck", och den beskrivningen håller än i dag, 80 år senare. När du kliver in omfamnas du av dämpade toner, men de slående färgerna, den glittrande cocktailbaren och den nonchalanta pianisten utlovar dekadens och glädje. Servicen är proffsig och uppmärksam, maten god men kostsam, och drinkarna utsökta men likaså dyra.

Men det råder en tveklös energi i rummet. Förväntansfull glädje är den doft som genomsyrar stämningen. Scenen lockar till sig internationella artister av varierande stjärnglans; ibland gästas den av underhållningsvärldens verkliga giganter – systrarna Callaway var här nyligen. Kvalitén på kabaréföreställningarna är generellt mycket hög, och enligt min erfarenhet är stället en idealisk plats att spendera en kväll på. Man är nästan alltid garanterad proffsiga framträdanden, och den eklektiska blandningen av artister ser till att det finns något för alla smaker.

Något som däremot hör till ovanligheterna är att lokala förmågor får ta plats här, såvida de inte är väl etablerade. Men med föreställningen Oh! Carol, en hyllning till hitskaparna Neil Sedaka och Howard Greenfield, fick två relativt okända förmågor ta över scenen. Ett riskabelt drag?

Au contraire.

Jukebox-musikaler brukar vanligtvis följa ett av två spår: antingen den självbiografiska berättelsen (som Jersey Boys eller Beautiful) eller en fiktiv handling (som Mamma Mia! eller We Will Rock You). Konceptet för Oh! Carol lutade mer åt det förstnämnda – artisterna guidade oss genom Neil Sedakas låtskrivarkarriär och satte ord och sammanhang på en rad världssuccéer. Eftersom Sedaka har skrivit och spelat in över 500 låtar fanns det gott om råmaterial till en fängslande kabaré.

Man glömmer lätt hur produktiv Sedaka faktiskt var och hur hans musik har blivit en självklar del av vardagen. Finns det ens någon som inte känner igen Happy Birthday Sweet Sixteen! eller Breaking Up Is Hard To Do?

Lyckligtvis bjuder Oh! Carol på ett genomgående underhållande och sprudlande tvärsnitt av Sedakas livsverk. Här ryms både de stora hitsen och de lite mer bortglömda guldkornen, och faktiskt känns inte ett enda nummer i spellistan överflödigt. De flesta av låtarna skrevs tillsammans med Greenfield, och det livliga mellansnacket berättar historien om parets med- och motgångar med en blandning av distans och varm kärlek.

Sedaka och Greenfield skrev förstås låtar åt många av sina samtida stjärnor, varav vissa hade mer imponerande röster än Sedaka själv. Men Sedaka var en karismatisk och säregen artist i egen hög person. För att lyckas gestalta hela vidden av hans framgångar krävs ett brett register, och klokt nog lät de två artisterna detta bli en språngbräda snarare än ett hinder för att visa upp sin egen vokala skicklighet.

Damion Scarcella är en kabaréartist ut i fingerspetsarna; han ser exakt ut som man föreställer sig en stjärna i Las Vegas: snyggt klädd, välkammat hår och med en blick som både är uttrycksfull och förförisk. Han besitter en naturlig rytmkänsla som genomsyrar hela hans scenpersonlighet, och han förmedlar hjärtesorg och livsglädje med samma självklarhet.

Scarcella har en spännande, briljant röst som är både kraftfull och stabil. Han har ett ledigt register, suverän diktion och en sammetslen klang. Han tar sig an låtarna med stor entusiasm och finess, helt i kontroll över den stil som krävs för att de ska lyfta. Han försöker aldrig imitera Sedaka rakt av, utan anpassar sin imponerande pipa för att göra varje ton i varje hit rättvisa. Från titelspåret Oh! Carol till Stairway To Heaven, Laughter In The Rain, Solitaire och den fantastiska Amarillo – Scarcella är rakt igenom ren klass.

Belinda Wollaston tillför en annan typ av skönhet och stil; hon står för den kvinnliga touchen och en imponerande sångkraft. Sedaka skrev fantastiska låtar för kvinnliga röster, framför allt för Connie Francis, och Wollaston påminner oss glimrande om glädjen i att höra en artist som verkligen går in i musiken till hundra procent.

Hennes tolkningar av Fallin, I Waited Too Long och One More Ride On The Merry Go Round var utsökta, men hennes absoluta höjdpunkt var en andlös version av Where The Boys Are. Hennes fylliga röst gav låtarna en suverän energi.

När de sjöng tillsammans var Scarcella och Wollaston oslagbara. Uppriktigt sagt skulle jag vilja ha en inspelning av föreställningen, eller åtminstone deras duetter, att spela varje gång jag behöver piggas upp. Som de sanna artister de är lyssnade de på varandra, sjöng med varandra (inte mot varandra) och skapade harmonier som blev till ren musikalisk magi. Tin Pan Alley, Little Devil, Breaking Up Is Hard To Do, Queen of 1964, Last Song Together och Love Will Keep Us Together – detta var de mest kraftfulla ögonblicken när dessa två fantastiska röster förenades.

Kapellmästaren Chris Malkinson förtjänar beröm för det musikaliska arrangemanget. Hans stöd vid pianot, tillsammans med Martin Layzell på trummor och Jerry Sallis på bas, var prickfritt, elegant och sofistikerat.

Detta var en charmig, spännande och helgjuten genomgång av Sedakas låtskatt. Sången är exceptionell, det informativa och personliga mellansnacket sitter som en smäck, och spelglädjen är oemotståndlig.

Oh! Carol turnerar nu runt i Storbritannien. Stanna inte kvar i kulisserna – följ med dit musiken för dig!