RECENSION: Orlando, Garrick Theatre London ✭✭✭

Vår alldeles egna theatreCat Libby Purves recenserar Michael Grandage Companys uppsättning av Orlando med Emma Corrin i huvudrollen på Garrick Theatre.

Emma Corrin i Orlando. Foto: Marc Brenner Orlando

Garrick Theatre

3 stjärnor

Boka biljetter EN FLOCK WOOLF-GESTALTER PÅ STREFTÅG GENOM KÖNSGRÄNSERNA

En enda glasögonprydd och ängslig Virginia Woolf i proper brun kjol och trist kofta räcker aldrig. Michael Grandages uppsättning bjuder därför generöst på en hel flock av dem – nio stycken – i Neil Bartletts nya version av författarens klassiska, finurliga och feministiska fantasi. De/Hon är där för att berätta och bistå i historien om en ung hovfavorit hos Elisabet I, som mirakulöst lever vidare som en oskyldig ”varje-människa” och knappt åldras, samtidigt som han/hon finner kärlek, förlust och äventyr. Någonstans mellan den georgianska och viktorianska eran förvandlas Orlando till kvinna, och i det senare skedet känner hon en betydande avsmak inför rollen som kvinna.

Vilket är fullt förståeligt, då det var under den tiden Woolf föddes, och ur den som hon, hennes hjältinnor och hennes älskarinna Vita Sackville-West tvingades kämpa fram till Woolfs självmord 1944.

Debra Baker, Oliver Wickham och Akuc Bol. Foto: Marc Brenner Skaran av Woolf-figurer är effektiv och uttrycker den mänskliga instinkten att få vara många olika personer, istället för att vara fångad i en enda roll. Det finns en fin ironi i det, eftersom vår tids könsneuroser och krampaktiga identitetspolitik ofta känns mer som en fälla än den frihet Orlando kräver: att ”ära lyckan och lyda begäret i vilken form det än kommer”. Boken är ständigt sevärd, och en nyligen uppsatt lågbudgetversion på Jermyn Street Theatre (https://theatrecat.com/2022/05/15/orlando-jermyn-st-theatre-wc2/) fick mig att återvända till originaltexten, charmad av den produktionens komiska skärpa och prestigelösa glädje.

Men Neil Bartletts version känns tyvärr något otillfredsställande: innehållslös om än kvick och busig, där han ibland fräckt blandar in usla Shakespeare-pastischer (jag gillar dock ”den lystna piggsvinet”) och knyper referenser från både Some Like It Hot och Cabaret. Iscensättningen är dock ljuvlig: dimman vid London-marknaden 1603, den konstanta rörelsen och Peter McKintoshs helt magnifika kostymer – inte bara på den gudomliga Orlando utan även de som snabbt byts när alla Woolf-karaktärer förvandlas till de figurer han/hon möter. Det finns en del bra skämt också, och Deborah Findlay i rollen som påkläderskan ”Mrs Grimsditch”, som eskorterar Orlando genom århundradena, är en ren fröjd i varje scen. I teorin borde detta vara en klockren succé för den könsöverskridande generationen, men den sällskapsmedlem jag hade med mig var aningen opåverkad och tyckte att distinktionen kändes lite gammaldags. Han noterade också att om pjäsen spelats på Edinburgh Fringe hade den passat perfekt, men här i West End... nja, inte riktigt.

Vi var också eniga om att Neil Bartlett modigt nog borde ha lagt till ett efterspel där Orlando tar sig igenom kvinnorättsrörelsen och anländer till nutiden för att utmana våra egna fördomar. Men när författaren dör på 1940-talet tar det stopp; kvar finns bara lite ”var lycklig”-filosofi och en vandring mot ljuset. Dessutom hade det nog känts som en fylligare anrättning om några av mötena med de stora poeterna från originalboken hade fått vara kvar.

Nåväl. En sak är säker: Emma Corrin kommer att få kärlekskranka frierier från de flesta av de påstådda 74 könen. Sötare, mer androgyn och gamin-aktig går det inte att bli, från den första fräcka glimten av ”hans” paket under ett elisabetanskt särk till de fluffiga halvlånga kalsongerna på ”henne” under 1700-talet och tennisklänningen från 40-talet. Det finns en tapper charm där också, och om du lyckades knipa en av de 10 000 biljetter för £10 som produktionsbolaget utlovat, lär du bli mer än nöjd. Nöjesmässigt om än kanske inte intellektuellt. Men för att vara rättvis finns det också gott om vanliga biljetter under £60, vilket för en West End-produktion med 11 skådespelare är imponerande nuförtiden. Så låt inte detta avskräcka dig. Bli lite kär i Corrin, för all del. Men vänta dig ingen personlig uppenbarelse.

Spelas på Garrick Theatre till och med 24 februari