RECENSION: Orson's Shadow, Southwark Playhouse ✭✭✭✭✭

John Hodgkinson som Orson Welles och Adrian Lukis som Laurence Olivier, med Ciaran O’Brien som Sean. Foto: Elliott Franks Orson's Shadow

Southwark Playhouse

06/07/15

5 Stjärnor

Finns det verkligen mer att säga om paret Olivier – Larry, Vivien och Joan? Eller om Orson Welles för den delen? Det var frågorna jag ställde mig när jag slog mig ner på Southwark Playhouse för pressvisningen av Austin Pendletons pjäs, som skildrar den verkliga händelsen då Welles, Olivier och Joan Plowright arbetade tillsammans – i 1960 års uppsättning av Ionescos Noshörningen på Royal Court, regisserad av Welles. Bland alla lager av kritisk utvärdering, biografier av olika kvalitet, brev, memoarer och skvaller från alla håll, har vi inte redan en komplett bild av både det tragiska psykodramat i Leighs och Oliviers äktenskap och Welles långsamma förfall efter den gyllene starten med Citizen Kane?

Faktum är att Pendleton lyckas ta oss långt bortom den biografiska ytan och längs vägen ställer han djupt existentiella frågor. Hur kan man tappa bort sig själv mitt i livet trots enorm talang, och var går gränsen för ens plikter i en relation präglad av allvarlig psykisk ohälsa? Han ger också viktiga insikter i teaterkritikens roll, fördelarna med en karriär på scen kontra film, hur privatlivet blöder in i det kreativa arbetet, och hur skådespelare förenar inlärd teknik med psykologisk instinkt. Om den sammanfattningen ger intrycket av att detta enbart är en pjäs för teaternördar, bör det tilläggas att den balanseras av en dialog som är både kvick och ömsint, samt en situationskomik som bjuder på ett härligt flöde av rörelse och sceniska finesser. Pendleton mötte Vivien Leigh och arbetade med Welles, så pjäsen är skriven med en empati som kommer ur personlig kännedom, men utan att någonsin hemfalla åt helgonförklaringar eller partiska försvar.

Pendletons genidrag i dramaturgin är att introducera Kenneth Tynan i handlingen. Tynan framställs här som mannen som övertalar Olivier och Welles att samarbeta. Det stämmer inte rent historiskt, men det fungerar utmärkt dramatiskt eftersom han var en nära vän till båda och ville göra allt för att återuppliva Welles filmkarriär och själv bli en del av Oliviers team när National Theatre grundades. Han fungerar som katalysator och kommentator under hela förloppet. Pjäsen har två akter. I första scenen samtalar Tynan och Welles bakom scenen i Dublin och sätter ramverket; i nästa scen flyttar vi till logerna på Royal Court, där en framgångsrik Olivier precis avslutat The Entertainer och påbörjat den komplicerade processen att lämna Leigh för Plowright. Detta är på många sätt pjäsens mest imponerande del, som ger skådespelarna stora möjligheter när Olivier och Tynan duellerar verbalt, Plowright kämpar för sin identitet, och de spänningar och självdestruktiva manipulationer som fanns i Oliviers äktenskap blottläggs i ett briljant konstruerat telefonsamtal. Andra akten tar oss till repetitionerna av Noshörningen och fokuserar på de kreativa konflikterna mellan Welles och Olivier, när den senare kämpar med att anpassa sin teknik till absurdismens krav. Handlingen når sin kulmen när Leigh gör ett oväntat besök och samtliga karaktärer till slut tvingas kasta maskerna.

Det finns sex karaktärer totalt och varje skådespelare levererar en finstämd och uttrycksfull prestation. Här finns inga svaga länkar och rollbesättaren förtjänar beröm för att ha skapat ett så samspelat team. I de mindre rollerna spelar Ciaran O'Brien den unga inspicienten Sean, och Louise Ford gestaltar Joan Plowright. Båda dessa roller är lätt skissade av Pendleton och ingen av dem är tänkta som rena imitationer. O'Brien fångar väl den tafatta beundran hos en ung aspirerande teaterarbetare, och Ford tar vara på varje tillfälle att visa att hennes karaktär var långt ifrån en bifigur, utan en skådespelare med en skarp egen intelligens. Hon balanserar kärlek och frustration gentemot Olivier och gör gemensam sak med Welles i försvaret för modernismen inom teatern.

Edward Bennett porträtterar Tynan mycket trovärdigt. Han fångar de fysiska dragen – stamningen, hostan som tyder på begynnande emfysem och den överdrivna vördnaden inför sina idoler. Men han visar också intelligensen, syrligheten och den hemliga önskan att vara en del av den inre kretsen som präglade denne kritikers komplexa personlighet. Bennett hanterar skickligt de stunder då dramatikern bryter realismen och låter karaktären tala direkt till publiken. Ibland är manus lite klumpigt här, men skådespelaren ser till att tåget rullar smidigt över spåren ändå.

Som Vivien Leigh har Gina Bellman två avgörande scener för att etablera sin karaktärs mångfacetterade natur. Även här finns en god fysisk matchning, med både elegans och glamour å ena sidan och skör sårbarhet å den andra. Vi får en känsla för varför Leigh var en så fängslande ikon både på och utanför duken, samtidigt som vi anar hennes inre demoner. Bellman är särskilt effektiv i att visa de mindre kända sidorna: hennes intelligens, generositet mot andra och den sorgliga självmedvetenheten om den annalkande manin. När manin väl slår till är den passande febrig och utom kontroll.

De största utmaningarna är att gestalta Welles och Olivier. Både John Hodgkinson (Welles) och Adrian Lukis (Olivier) bjuder på imponerande fysiska och röstmässiga porträtt, men de verkliga styrkorna i deras prestationer – och i Alice Hamiltons följsamma regi – ligger i hur de tar oss djupt in i karaktärernas personliga mörker. Vi får se bortom den bombastiska karikatyr som Welles visar upp för världen, in i hans desperation att finna medel för sina egna projekt; vi skymtar smärtan och ilskan hos en man som vet att han är både ett offer för systemet och sin egen värsta fiende. Likaså tar Lukis oss under den polerade ytan hos Olivier för att visa hur han blivit en jätte fjättrad i kedjor han själv smitt. Hur han fångats i sin egen mytologi på ett sätt som gör honom oförmögen att omfamna yrkesmässig förändring. Hans behov av total kontroll framstår som en räddhågsen reaktion på både Leighs instabilitet och yttre press; och vi ser hur förändringen äntligen sker när han låter sin "animaliska vaksamhet" som skådespelare bryta fram igen.

Pjäsen spelas på en scen med publik på alla sidor, vilket skapar en intressant kontrast mellan teaterns konstlade konventioner och en mer informell känsla. Scenografin är sparsmakad och funktionell och tar inte fokus från skådespelarnas verbala dueller, som är själva hjärtat i föreställningen. Även om pjäsen satts upp flera gånger i USA är detta Europapremiären, och tack vare den höga kvaliteten på både manus och skådespeleri förtjänar den att spelas länge för fulla hus.

Orson's Shadow spelas på Southwark Playhouse fram till den 25 juli 2015