RECENSION: Pity, Royal Court Theatre ✭✭✭

Paul T Davies rapporterar från Sam Pritchards uppsättning av Rory Mullarkeys pjäs Pity på Royal Court Theatre.

Ensemblen i Pity på Royal Court. Foto: Helen Murray Pity

The Royal Court Jerwood Theatre.

18 juli 2018

3 stjärnor

Boka här Entrén till Sam Pritchards uppsättning av Rory Mullarkeys nya pjäs skruvar genast upp förväntningarna. Om du sitter på parkett får man gå in via gränden, och för att nå din plats korsar du scenen – mitt över ett klassiskt engelskt småstadstorg, komplett med blåsorkester, glasskiosk och ett tombola där man får en lott vid ingången. De mer reserverade i publiken ser en aning förvirrade ut, medan frustrerade amatörskådespelare passar på att njuta av sina sekunder i strålkastarljuset på anrika Royal Court. (Naturligtvis inte jag, det förstår ni väl.) Hittills allt väl, men när publiken väl satt sig och lotteriet är avgjort har starttiden passerats med råge och jag sitter bara och väntar på att det ska börja. För mig sammanfattar det pjäsen väl: några fantastiska sekvenser, men också en hel del dötid.

Ensemblen i Pity. Foto: Helen Murray

Det börjar som en helt vanlig dag och en man – en utmärkt berättargestalt varmt porträtterad av Abraham Popoola – betraktar vardagslivet. Det som följer kan bäst beskrivas som om Monty Python mötte Black Mirror; världen faller samman från solsken och glass till inbördeskrig, krypskyttar, bomber (massor av bomber), stridsvagnar (fantastiska kreationer som påminner om Daleks och som jag gärna velat ha hemma), grymheter och en splittrad nation. Det är klassisk brittisk surrealism och satir där Mullarkey skapar en bergochdalbana genom de senaste två årens galenskap och rakt ner i framtidens mörka hål. Jag älskade ovissheten i vad som skulle hända härnäst, och Chloe Lamfords scenografi är lysande; den fångar pjäsens serietidningsestetik perfekt. Men med en speltid på en timme och fyrtio minuter utan paus kändes det som att pjäsen nådde sin kulmen efter ungefär en timme. Inbördeskriget drar ut alldeles för länge och upprepningarna blir pjäsens fall – stroboskop och explosioner blir snabbt tröttsamma, och raden av själar som vandrar mot himlen känns oändlig. Det gör också att dödstalen saknar tyngd, men om din smak lutar åt naturalistiskt och inkännande drama är detta förmodligen inte pjäsen för dig.

Ensemblen i Pity. Foto: Helen Murray

Med det sagt är det en fenomenal ensemble som verkligen når ut till publiken. Paul Bentall ger föreställningen en flygande start som den vrede professorn, och Sophia Di Martino är strålande genomgående som hans dotter. Sandy Grierson glänser som krigsherren i rött och jag föll pladask för Helena Lymberys premiärminister – "Jag är premiärministern och den här staden som jag glömt namnet på är plötsligt jätteviktig", en tydlig passning till händelserna i Salisbury. Dorian Simpsons dansanta kapten är en riktig scenstjälare. Paul G Raymond stortrivs i alla sina roller och Francesca Mills är underbar, särskilt som den vresiga kollegan som kommunicerar med samma aggressiva känsloutspel som på sociala medier. Den enda riktiga sentimentaliteten levereras slutligen av Siobhan McSweeney i rollen som brevbäraren Sal. Hela ensemblen briljerar i sina mångfacetterade uppgifter.

Pjäsens stil och surrealism får Yellow Submarine att framstå som ett lågmält kostymdrama från Merchant Ivory. Jag kan dock inte låta bli att tycka att lite hårdare klippning hade räddat pjäsen från att tippa över i det självupptagna. Men när man väl befinner sig på toppen av bergochdalbanan är det en riktigt sevärd resa.

BOKA BILJETTER TILL PITY HÄR