RECENSION: Prince Of Egypt, Dominion Theatre London ✭✭✭

Ray Rackham recenserar Stephen Schwartz och Philip Lazebniks Prince of Egypt, som nu spelas på Dominion Theatre i London.

Luke Brady, Liam Tamne och ensemblen. Foto: Tristram Kenton Prince of Egypt Dominion Theatre

3 stjärnor

Boka biljetter

Andra Mosebok skriker kanske inte musikal vid första anblicken. Faktum är att om man följer tesen att innehållet bör diktera formen, skulle man kunna argumentera för att legenden om Moses – med alla sina plågor, mord och mirakel – skulle göra sig bättre som opera. Men nu, över tjugo år efter Dreamworks-filmen med samma namn (om än med ett mindre omfattande partitur), och efter en mognadsprocess på över ett halvt decennium, har Stephen Schwartz och Philip Lazebniks musikaliska tolkning av Prince of Egypt haft premiär på West End.

Luke Brady i Prince of Egypt. Foto: Tristram Kenton

Föreställningen har lyckats bevara mycket av magin från sin filmiska föregångare. Den berättar sin egen version av historien om Moses i ett ofta svindlande samspel mellan sceniska trick och fantasifullt berättande. Scott Schwartz regi och Sean Cheesmans koreografi präglas av ett närmast skulpturalt uttryckssätt, vilket är mycket effektivt och låter mänskliga kroppar gestalta allt från stridsvagnar till floder. Komplexa mönster och rörelsescheman vävs sömlöst in i berättelsen och är en fröjd att skåda.

Luke Brady och Christine Allado. Foto: Tristram Kenton

Den färgstarka ensemblen, anförd av Luke Bradys charmiga Moses, är utmärkt och bemästrar de fysiska, rituella och stundtals även tidskrävande kraven i verket. Alexia Khadimes orädda Miriam och Christine Allados eldiga Tzipporah levererar musikalens mest kända låt – When You Believe – med ett sådant vokalt självförtroende att den lyfter från sitt poparv och återigen blir en integrerad del av dramat. Tanisha Spring gör det mesta av en något tunt skriven Nefertari och framför musikalens kanske mest minnesvärda nya nummer, Heartless.

Silas Wyatt-Burke, Alexia Khadime, Luke Brady och Christine Allado. Foto: Matt Crockett

Schwartz partitur rör sig mellan egyptisk folkmusik, pop och till och med klezmer; det bjuder på härliga rytmiska driv och pulser, och även om det påminner om Children of Eden har det en helt egen karaktär. Det finns gott om språklig finess i texterna, även om vissa rim känns väl enkla. Lazebniks manus balanserar på en skör tråd mellan högtidlighet och panto-liknande underhållning, och lyckas inte alltid hela vägen fram. Kevin Depinets scenografi pendlar mellan avskalad enkelhet och ett överflöd av projektioner, och stundtals tycks Ann Hould-Wards kostymer hämta mer inspiration från Met-galan än från den hellenistiska eran – de hade inte sett malplacera ut på en Versace-visning från tidigt 90-tal.

Liam Tamne. Foto: Tristram Kenton

Det ironiska är att Prince of Egypt verkligen lyfter när den är som tyngst och mest episk, och utforskar historien om gudar och profeter med både ärlighet och skärpa. Men i det behjärtansvärda försöket att göra detta till en djupt mänsklig berättelse faller den för ofta in i sentimentalitet, vilket skapar onödig utfyllnad i en redan väl tilltagen speltid. Här finns många ögonblick att hylla, men vid närmare eftertanke tar det för lång tid att nå dem, och med ett manus och musik som bitvis lämnar få bestående spår, kan man inte låta bli att undra om det verkligen är värt väntan.

BOKA BILJETTER TILL PRINCE OF EGYPT