RECENSION: The Quentin Dentin Show, Original London Cast Recording ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar originalinspelningen från London-uppsättningen av The Quentin Dentin Show.

The Quentin Dentin Show Original London Cast Recording 4 stjärnor Köp ditt exemplar här  Det är något särskilt passande med att en show som helt handlar om popmusik presenteras i albumformat.  Faktum är att scenproduktionerna av 'Quentin Dentin' (och det har hittills varit åtta stycken – vilket speglar skaparen Henry Carpenters ständiga omarbetningar av verket) alla på ett eller annat sätt har känts mer som livekonserter med rock'n'roll än som traditionella musikaler.  Nyligen på Tristan Bates Theatre, med ett manus omarbetat av den hippa dramatikern och artisten Tom Crowley i en regi av Adam Lenson, blev detta ännu tydligare; musiker i vita overaller var utplacerade i en stiliserad hemmiljö.  Det råkar också vara denna version av partituret som utgör grunden för musikalalbumet. Den magiska nya ingrediensen här är skivproducenten (och medgrundaren av The Kooks) Paul Garred.  Garred och Carpenter samarbetar även i minst ett annat stort projekt, och det märks att de är extremt samspelta här.  Skivan sparkar igång med ett grynigt montage av radioprat, i stil med 1970-talets konceptalbum som nu har blivit högsta mode igen.  Därefter kastas vi in i det dunkande, synttunga och Britpop-doftande titelspåret, som låter som en ganska konventionell 'I want'-låt.  Garred ger rösterna allt utrymme de behöver, och vi stannar gärna i deras sällskap, men de flesta spåren är föredömligt korta och koncisa.  På samma sätt väller Carpenters texter – smarta, välskrivna och ofta med en vass sociopolitisk udd – fram i ett rasande tempo, så pass att man ibland längtar efter att få hämta andan, bearbeta det man hör och smälta helheten. https://www.youtube.com/watch?v=rlnlSD87fhU Men glädjen i låtar som 'Lemons' är en ren fröjd.  I titelrollen sjunger Luke Lane med precision och respekt för noter och ord; han är underhållande, men kanske lite för städad och prydlig – jag såg honom på The Globe som den jäkeln i 'King John' och jag vet att han kan vara betydligt busigare om han vill: och den här karaktären skriker verkligen efter just det.  Som kontrast gör Shauna Riley en fullträff som Nat; hon har mer erfarenhet av showen och har överlevt otaliga manusändringar och scenbyten. Hennes 'Holiday' är en triumf, ett nummer som verkligen skrevs med hennes röst i åtanke.  Det är material med riktig hitpotential, men – återigen – det tar slut nästan innan det hinner fånga oss ordentligt. Detsamma gäller 'Friendzone', som är ett charmigt men ack så kort nummer.  '(Making) People Like You' – en låttitel som rymmer flera finurliga ordvitsar – fungerar bättre i sitt sammanhang.  Och sedan har vi det kalla suget i 'Too Weak To Refuse' med en Bowie-liknande hypnotisk skönhet; ett ögonblick man gärna hade dröjt kvar i lite längre.  Men innan musiken hinner förföra oss helt, går vi snabbt över i 'The Quentin Dentin TV Show', ännu en låt med en stark hook och ett funkigt discobeat.  Texten är sublim, där titelraden rimmars på 'In ev'ry language and credo', ett typiskt exempel på Carpenters hantverk.  Det intressanta med detta nummer är att han hinta om en utveckling hos titelkaraktären, något som annars lyser med sin frånvaro i denna underhållning.  Medan det musikaliska landskapet är omsorgsfullt odlat, förblir den dramaturgiska formen envis och svårfångad.  Jag hör dock att fler omarbetningar är på gång. Men när vi får dundrande rock'n'roll som i 'The Blame Game', behöver vi verkligen bry oss så mycket då?  På vissa sätt fungerar showen just nu faktiskt bättre som album än på scen.  'Life' är till exempel ett nummer som skulle kunna ligga mycket tidigare i föreställningen: det är en utmärkt stämningssättare som känns som ett öppningsnummer oavsett var det placeras.  Dess universella budskap landar mycket starkare hos publiken än den nuvarande inledningen. Likaså känns 'Get Happy' som en del av expositionen; den berättar så mycket om vem Quentin är och gör att vi känner oss lite närmare honom.  'Take Your Medicine' (som jag alltid tänker på som 'The Brain Machine') tar oss tillbaka till tempot i den avslutande berättelsen och driver oss mot finalen och krocken mellan mänsklighet och mekanisering; det är en härlig arenarockare som garanterat får publiken på parketten att hoppa och pogo-dansa i extatisk sympati.  (Tja, kanske.) Intressant nog kan den betydligt mer engelska poppen i 'All Together Now' (The Kinks möter The Beatles... MYCKET Beatles!) framkalla samma reaktion, med utsträckta armar som svajar mjukt i sidled innan den tonar ut i ett handklapps-doftande a cappella-slut.  Med en puff av burkade applåder.  Och ett abrupt stop. Det är ren rock'n'roll.

KÖP ETT EXEMPLAR AV QUENTIN DENTIN ALBUMET HÄR

Läs vår recension av The Quentin Dentin Show