RECENSION: Sinbad Sjöfararen, Theatre Royal Stratford East ✭✭✭

Marianna Neofitou, Julian Capolei, Gabby Wong och Ben Goffeen i Sinbad Sjöfararen. Sinbad Sjöfararen

Theatre Royal Stratford East

Onsdagen den 14 december 2016

3 stjärnor

Boka biljetter till Sinbad Sjöfararen Vilka fantastiska berättelser som ryms i den samling narrativ som i västvärlden blivit känd som "Tusen och en natt", och av alla karaktärer, hur otroligt spännande är inte de mest kända: Ali Baba, Aladdin och... Sinbad.  Av dessa hade den sistnämnde turen att av den ständigt uppfinningsrika sagoberättaren Sheherazade tilldelas det perfekta formatet för en långlivad franchise: äventyrsresan!  Det är nog bara den orädda besättningen på Starship Enterprise som är mer berest än han.  ”Tusen och en natt” ger honom sju resor, men dessa bleknar nästan i jämförelse med den störtflod av uppföljare som lanserats av otaliga kreatörer, inte minst under 1900- och 2000-talet i mängder av film- och tv-versioner.

Exakt vilka av dessa historier som kan ha plundrats för att skapa detta senaste verk är svårt att säga.  Manuset är signerat Paul Sirett, som här även skrivit texterna till föreställningens många sånger, med ytterligare sångtexter och musik av Wayne Nunes och Perry Melius.  De har en ensemble på 12 personer att arbeta med, och alla får åtminstone en fullt utvecklad karaktär att spela.  Det finns till och med två hjältar, då Sinbadda (Gabby Wong) dyker upp (väldigt sporadiskt) som huvudpersonens syster, i en roll som är så viktig och så underutvecklad att den förmodligen påminner de som minns brittisk klassisk TV om Janet Webbs gästspel i ”The Morecambe and Wise Show” (utan tvekan hamnade resten av hennes roll på dramaturgenhetens golv: men när man når det stora ”Girl Power”-numret mot slutet förväntar man sig nästan att det ska innehålla de odödliga orden: ”Tack för att ni tittade på mig och min lilla show”).

Michael Bertenshaw, Gabby Wong, Johny Amobi, Marianna Neofitou i Sinbad Sjöfararen.

Men honörsplatsen går ändå till den charmiga titelgestalten, spelad av den glada Julian Capolei, som gläds åt sin medhjälpare, den sluga apan Funky (en docka som styrs och röstsätts av Gemma Salter); vi har två typer av skurkar: den ena är den elaka hovmannen Prince Naw-Ze Uzz (Michael Bertenshaw, som verkligen vet hur man hanterar Stratford-publiken); och sedan kapten Green Beard (en ganska camp Alim Jayda) och hans kumpan, den ståtliga och trumpetlikt röststarka Clanker (Josephine Melville); det finns en panto-dame i form av Nurse (gestaltad av den majestätiskt röststarke Johnny Amobi, som är expert på att locka upp publiken på scenen för att skämma ut sig på ett underhållande och godhjärtat sätt); det finns en hjältinna i form av prinsessan (tuffa Marianna Neofitou), hennes ömsinta änkling till pappa är Sultanen (Ben Goffe); och övernaturlig hjälp (av den traditionellt begränsade sorten) finns till hands i form av den ljuvliga Green Genie Uz (den briljanta komikern med imponerande röstresurser, Rina Fatania).  Och det finns många fler roller som spelas av ensemblens medlemmar.

Handlingen går ut på att prinsessan ska giftas bort till den som hämtar hem det gyllene skrinet till palatset från en ö bebodd av diverse svårigheter, däribland ett niohövdat monster och psykedeliska bananer.  Allt drar igång med snygga animationer av Pete Bishop och Kevin Baldwin, vilket tydligt riktar showen till den yngre publiken (som därefter tittar med högsta uppmärksamhet rakt igenom!).  Theatre Royal är inte Londons mest välbärgade scen, men här får man resurserna att räcka långt, komplett med en välutnyttjad vridscen och podier, samt stämningsfull ljussättning av experten David Plater, allt i en mycket, mycket rapp regi av konstnärliga ledaren Kerry Michael.  Kostymerna är också så praktfulla som budgeten tillåter.  Vi har Harriet Barsby och Jenny Tiramani att tacka för produktionens visuella stil.  Koreografin av Kamilah Beckles är rak och tydlig.  Robert Hyman är kapellmästare, och medan han håller ihop allting snyggt och tydligt inspireras av ljudet från sitt lilla men effektiva band, favoriserar ljuddesignen av Andrew Johnson orkesterdiket så pass mycket att hela sjok av sångtexter försvinner i ett ekande popdån.  Man tycker att det borde vara ganska enkelt att bara sänka bandets volym ett snäpp.  Både skådespelare och publik skulle vara mycket tacksamma.

Alim Jayda och Josephine Melville i Sinbad Sjöfararen

Något svårare att lösa är problemen med manuset, som tenderar att stapla händelser på varandra utan att nödvändigtvis strukturera delarna till en sammanhängande eller logisk helhet.  Till exempel börjar föreställningen med att de elaka piraterna presenterar sig för oss, och det är inte helt självklart varför de har fått det privilegiet.  Michael gör vad han kan för att hålla tempot uppe så att vi inte dröjer kvar i sådana märkligheter, men de hopar sig.  En stor del av manuset är mer berättande än gestaltande, vilket gör att många förklarande scener blir väl ordrika och statiska och tappar den energi som regissören ständigt försöker injicera.  Handlingen i första akten tycks nå sin kulmen vid avresan mot den farliga ön där skrinet finns... men så är inte fallet.  Det dröjer en bra stund till innan pausen äntligen kommer.

Trots detta bjuds vi på utmärkt scenfajt arrangerad av Ian McCracken, en härlig steppdans av Phillip Michael Thomas och några fantastiska illusioner av Scott Penrose (jag satt på femte raden och jag har INGEN ANING om hur de gick till!).  Sammantaget har föreställningen en ärlig, jordnära känsla och bjuder på något nytt, samtidigt som den innehåller nästan alla ”traditionella” ingredienser (förutom ”djungel-bak-scenen”, som jag såg fram emot så mycket, men som aldrig dök upp).  En del besökare går förmodligen bara på teater för att se julens pantomime, och denna gör absolut ingen besviken.  Vissa blir kanske till och med inspirerade att läsa på om de vackra sagorna som titelgestalten kommer ifrån.  Och vissa kommer helt enkelt bara att vara tacksamma för att detta ger två och en halv timme där de inte behöver underhålla sina barn själva: föreställningen gör det åt dem.

Spelas till 21 januari 2017

Bilder - Sharron Wallace

BOKA BILJETTER TILL SINBAD SJÖFARAREN PÅ THEATRE ROYAL STRATFORD EAST