RECENSION: Somewhere in England, New Wimbledon Studio ✭✭✭✭

Somewhere In England

New Wimbledon Studio

15 oktober 2016

4 stjärnor

Detta är den viktigaste och mest spännande återupptäckten av en ”förlorad” brittisk musikal sedan King's Head Theatre satte upp Vivian Ellis ”Mr Cinders” 1982 (en produktion som senare flyttade till West End, där den spelades i femton månader och sedan dess har satts upp världen över).  Verket skrevs ursprungligen 1987 för den välrenommerade amatörteatern Questors Theatre i Ealing med musik av branschens doldis Gordon Caleb, text av Caleb och Vincent McQueen, och manus av Jean Caleb. Den spelades bara en vecka och har otroligt nog aldrig satts upp igen förrän nu. Ändå har den fortsatt att fascinera många i den ursprungliga ensemblen på 27 personer, varav en – Sheila Daniels – nu har lyckats producera och regissera (förtrollande) en professionell showcase-produktion, som precis har sålt slut under sin korta spelperiod på New Wimbledons företagsamma Studio-scen.

Man förstår varför den går hem hos publiken. Redan från öppningsnumret, där invånarna i en liten stad ”någonstans i England” (som det intetsägande krigsuttrycket löd) vinkar av sina unga män som ska ut i krig mot tysken – och samtidigt välkomnar en amerikansk armébas och dess GIs – är den vackert komponerade musiken, med sina omedelbara melodier, varma harmonier och finurliga rytmer, direkt tilltalande.  Av öppningsnumret att döma märks det också att historieberättandet är tekniskt skickligt: med minsta möjliga medel komprimeras maximalt med narrativ i musikalnumren, tydligt visualiserat genom Madeline Eaton-Beltons ständigt uppfinningsrika koreografi (skickligt kompletterad av två av de främst unga skådespelarna, Ryan Ferrie och Aaron Jenson).

Så långt, så effektivt, men det är i det andra numret – en nostalgisk men slagfärdig vals för två av stadens husmödrar (Patsy Blower och Olivia Maffett), ”What Went Wrong?” – som vi inser att Gordon Caleb är en stor melodiker. Han besitter förmågan att beröra hjärtat med, som Cole Porter skulle ha uttryckt det, en ständigt överraskande refräng där de två kvinnliga rösterna skapar utsökta harmonier.  Analogin är träffande.  Partituret frammanar briljant periodens musikstilar i en mästerlig pastisch som ändå övertygar oss om att den faktiskt hör hemma i tiden; det låter ”äkta” snarare än tillgjort. Men så levde också Caleb under perioden och tjänstgjorde i RAF – det är hans sound.  Detsamma kan sägas om texterna som, trots att de är förbluffande polerade och eleganta, alltid har en klang av sanning: vi tror på karaktärerna som sjunger dem och börjar bry oss om dem alltmer.  Manuset uppnår samma enkla effekt av att vara oerhört piggt, tilltalande och fängslande. Trots att intrigen är lövtunn är den skriven med en sådan skicklighet och förståelse för formen – musikalisk komedi – att man accepterar karaktärerna och situationerna för vad de är, och ser våra egna drag speglas i denna sockersöta lättsamhet.

Det tredje numret, ett paradnummer för de anländande amerikanska soldaterna, ”Me! Me! Me!”, är en Porter-liknande ”list song” vars text sprakar och roar lika friskt idag som när den skrevs, eller för den delen när Coles komiska geni lyste som starkast på 1940-talet.  Den intelligenta texten smickrar publiken; föreställningen visar att vi matchar dess litterära briljans och sofistikerade ton, och produktionen gör grovjobbet åt oss för att tydliggöra textens innebörd.  Vid det här laget har vi riktigt roligt, men – som alltid här – det bästa ligger fortfarande framför oss.

Sekvensen där vi hör de fientliga lokalborna i ”Yanks, Go Home!” (framförd av de småsinta nejsägarna Mr Crowe (Derek Elwood) och Mrs Johns (Annie Aldington)), följt av en damkör som liva upp ett eftermiddagste hos kyrkoherden (Tony Barber, som briljant återskapar sin originalroll från 1987) med den pastorala parodin ”In the Country”, och krönt av de frustrerade soldaternas klagan i ”We Wanna Go Back Home”, är där Caleb visar sitt totala mästerskap över formen.  I ett helt oväntat genidrag staplas inte bara de tre sångerna på varandra, utan de vävs samman med närmast mozartsk skicklighet. Rösterna flätas in och ut som i en symfonisk final; det är ett fantastiskt shownummer.

Han följer upp det med en lättsam kärleksduett, ”Funny Old You”, för Marjorie (Stephenie De Whalleys hämmade lärarinna) och Chuck (den charmigt avslappnade Sam Landon).  Därefter skiftar han skickligt stämning för sitt ”bad girl”-nummer, ”Eva”, som är en annorlunda typ av duett för ett annat par tveksamma älskande: den Barbara Windsor-liknande, söta men busiga titelkaraktären (en magnifikt komisk och livlig Hannah Ponting), som inte nöjer sig med bara en kille (korpral Frizelli, spelad av den enda äkta amerikanen i gänget, Matt Fulbright… och nej, jag vet inte om han är släkt med grundaren av Fulbright-stipendierna). Hon vill ha friheten att välja mellan dem alla och uppvisar en temperamentsfull självständighet som hon bär upp med bravur.  Detta är en värld, likt Mozarts, där kvinnorna alltid drar det längsta strået.

Härnäst hör vi grabbarna igen; de talade klagomålen från Joe (Ryan Ferries praktfulla tenor med Dick Haymes-klang) och den tredje soldaten Elmer (Sydstatsgentlemannen Jensen) glider sömlöst över i ännu en perfekt karakteriserad sång, ”Will She, Won’t She?”. Det visar sig vara ett otroligt välskrivet övergångsnummer som börjar mitt i en scen och lämnar oss vid dess slut i mitten av nästa, utan minsta antydan till avbrott – ännu ett prov på Calebs svindlande tekniska förmåga.  Som avslutning på första akten drar han till med ytterligare ett ensemblenummer för hela truppen: en drivande jive som ekar intensivt i publikens öron hela vägen genom pausen.

Att jag har ägnat så lång tid åt att analysera de enskilda delarna av första akten har en god anledning: jag vill kunna besvara frågan ”Varför har en så här bra musikal ignorerats så länge?”.   Och om en föreställning som denna får ligga glömd och förbisedd, hur många andra stora verk finns det då där ute som väntar på att upptäckas?  Vem vet.

Låt det räcka med att säga att andra akten bjuder på minst lika mycket glädje.  Akten öppnar med titelnumret för britterna, en vacker melodi som kunde ha varit en hit för Vera Lynn.  Vi får den skämtsamma ”Compatability”, den eftertänksamma och mogna ”Growing Up” som borrar i de moraliska kompromisser som krigstidens separationer och livets korthet framtvingar (Patsy Blower är briljant kluven i denna scen, som mor till pojken som var Joes företrädare i Phyllis hjärta innan han dök upp och charmade även henne), och därefter får vi den fantastiskt atletiska ”Do It For Uncle Sam!” för soldaterna – en låt Irving Berlin gladeligen hade kallat sin egen (här anförd av Fed Zannis suveräna tenor som sergeant Meyer).  Splittrad mellan två män tvingas Phyllis (den ljuva rösten Kluane Saunders) skriva ett avskedsbrev i ”I Don’t Know How To Tell You”.  Sedan, i en vändning som påminner om Noël Cowards dramer där en respektabel engelsk kvinna frestas men i sista stund står emot tack vare yttre omständigheter, går tiden: ett sällsynt brev anländer från fästmannen, och plötsligt ger sig soldaterna av för att öppna den andra fronten i Normandie.  Men under den lätta och glada ytan i denna musikalvärld finns mörkare känslor som landar effektfullt och ger verket ett oväntat djup.

Bandet befinner sig på scenen genom hela föreställningen, klädda i soldatuniformer för att smälta in, särskilt när de agerar som en del av ensemblen i dansscenerna. Kapellmästare John Spanyols läckra arrangemang är till stor del improviserade av honom och hans jazziga kombination med Diccon Cooper (bas), Dave Tandy (trummor) och George Millard (blåsinstrument – klarinetten bjuder på ett par Tommy Dorsey-ögonblick!), och denna spontanitet ger soundet ytterligare fräschör.  Kostymerna – som är MÅNGA för damerna – är fantastiska.  Men själva iscensättningen kräver bara fem mångsidiga bänkar, en skärm och en stol, vilket ger övergångarna en snabbhet och ett flyt som känns väldigt modernt.  Ljuset är satt av Jed Brook, Christopher Gadd står för den effektiva ljudbilden och den tekniska ledningen sköts av Stuart French.

Daniels har effektivt stramat upp det ursprungliga manuset och presenterar här historien som ett flytande händelseförlopp med endast 13 skådespelare. Trots att flera år passerar i handlingen lyckas hon göra tidshoppen osynliga genom att alltid fokusera på vikten av relationerna mellan karaktärerna.  Med framgången från denna workshop i ryggen vill hon kanske återbesöka manuset eller tolkningen igen, kanske för att ta ut svängarna ännu mer. Särskilt i andra akten, när känslorna blir som mest råa och blottade – dagens publik vill nog höra mer av karaktärernas inre kamp, exempelvis mellan de kompromissande älskande, och Elmers vrede skulle kunna vara mer kraftfull än vad arrangemanget för hans ”I Get The Run Around” för närvarande tillåter. I en föreställning med så mycket sötma behövs också en rejäl dos sälta.  Man behöver bara tänka på hur mycket intensivt drama National Theatre lyckades krama ur Hammersteins manus till ”Oklahoma!” – en musikal som inte direkt är känd för sin diskbänksrealism – för att förstå att det bakom 1940-talets leende ansikte ofta döljer sig mycket mänsklig smärta.  Detta är dock relativt små detaljer i en föreställning som är i mycket, mycket gott skick.

Gordon Calebs övriga produktion inkluderar mycket skrivet för City Varieties i Leeds, däribland ”Strike a Light”, som handlar om tändsticksflickornas strejk vid Bryant and May och som flyttades till Piccadilly i London, samt ”Dearest Dracula” som producerades i Dublin.  Baserat på denna utmärkta nypremiär är han definitivt en bekantskap värd att fördjupa sig i.   Tills vidare har vi denna suveräna uppsättning av en fantastisk, återfunnen musikalisk komedi.  Några intresserade?

LÄS MER OM SOMEWHERE IN ENGLAND