RECENSION: Tenderly – Musikalen om Rosemary Clooney, New Wimbledon Theatre ✭✭✭

Tenderly The Rosemary Clooney Musical

New Wimbledon Time and Leisure Studio,

6 september 2017

3 stjärnor

Boka biljetter till Tenderly

Rosemary Clooney är ett något ovanligt val av sångerska för en biografisk musikal (och ja, hon var i verkligheten faster till skådespelaren George). Hon är inte särskilt välkänd här i Storbritannien, och är troligen främst ihågkommen för sin roll mot Bing Crosby i Irving Berlins dundersuccé 'White Christmas' från 1954 – en film som fortsätter att förtrolla och lugna bångstyriga familjer jul efter jul, och dämpar nerverna hos folk som förgäves försöker leva upp till Hollywoods Norman Rockwell-aktiga bild av hemtrevnad. Och det är kanske en av pjäsens lockelser: vi får komma närmare en av hörnstenarna i den lyckomyt vi berättar för oss själva varje år, i hopp om att den en vacker dag faktiskt ska bli sann.

Vad detta biografiska verk vill berätta är att för Rosemary Clooney själv så blev den både sann och inte. Precis som många andra hårt arbetande och hårt drickande människor i hennes generation, sicksackade hon sig fram genom decennier av alkoholism och tablettberoende. Hon förnekade alltid att det fanns ett problem, ända tills allt började nystas upp på ett mycket ödesdigert sätt: hennes fantastiska röst – hennes biljett till stjärnstatus och rikedom – började svika henne, och med den hennes grepp om verkligheten. Ett mentalt sammanbrott följde, därefter insikt och acceptans, och slutligen den smärtsamma processen att inse vilka förändringar som krävdes för att pussla ihop livet igen. En mycket bekant historia.

Det som gör den här pjäsen lite annorlunda är greppet som författarduon Janet Yates Vogt och Mark Friedman har tagit. Trots att de har sin bakgrund i musikteater ('Sleepy Hollow - A Musical Tale', 'How I Became A Pirate' och en rad andra barnhistorier), har de för detta verk anammat en betydligt striktare disciplin: att skriva en pjäs... med musik. Det finns en ramberättelse: Clooney (Katie Ray) befinner sig på den typen av idylliska tillflyktsort som är så älskad av sargade Hollywood-själv: ett sanatorium. Där genomgår hon en skolboksaktig utfrågning av en terapeut i standardutförande (Fed Zanni). Längs vägen återbesöker hon ett antal av sina största hits, ackompanjerad av ett litet band längst bak på den intima scenen. Doktorn stämmer också in då och då och får emellanåt sitt eget nummer. Denna terapi bestående av prat, sång och dans (koreografi av Chi-San Howard) gör susen. Och det är i stort sett vad denna välskrivna tvåmannaföreställning bjuder på.

Men längs denna ganska förutsägbara rutt är det ett stort nöje att se hur de två skådespelarna lyfter dessa huvudroller och samtidigt axlar många andra figurer. En snabb ljusförändring (tack vare Ali Hunters minutiösa design) är oftast allt de får för att byta karaktär, även om mindre kostymjusteringar förekommer (den övergripande designen står Anna Yates för). Simon Holt ackompanjerar allt med sitt skickliga band (ljud av Chris Drohan). Allt är mycket snyggt iscensatt av regissören Tania Azevedo, som den relativt nya producenten Joseph Hodges har vänt sig till för att sätta upp detta ambitiösa verk. Det är en svår balansgång, men det finns tecken på att hjärtat sitter på rätt ställe och allteftersom spelperioden fortskrider kommer den troligen att växa i säkerhet och flyt. Som det såg ut på premiärkvällen fanns en aningen metodisk känsla över kvällen. Det vill säga fram till den avgörande dramatiska händelsen – Clooneys sammanbrott – som inträffade strax före paus, då pjäsen verkligen fick liv. Plötsligt kunde vi inte längre förutse scenernas förlopp eller replikernas tyngd. Den andra akten gynnades enormt av detta drama, och pjäsens totala genomslagskraft förbättrades avsevärt.

Mycket av verkets framgång hänger på de två artisterna. Här har rollsättningen gett oss två intressanta personer som tillför engagerande kvaliteter, om än inte alltid sådana som känns som ett självklart val. I huvudrollen är Ray förvånansvärt lik fysiskt; men det är inte Clooney hon påminner om, utan snarare – och med eftertryck – Grace Kelly. Hon sjunger betydligt bättre än Miss Kelly någonsin kunde, men hennes röst påminner i sin tur mer om en kombination av Dinah Shore kryddad med ett kraftigt Judy Garland-vibrato, särskilt i de mest uttrycksfulla stunderna. Med andra ord får vi inte en imitation av Rosemary Clooney, utan snarare en karaktär som påminner om flera olika personligheter från hennes era. På samma sätt får Zanni i rollen som doktorn oss att tro att han är allt från mamma Clooney till suparbrodern Frank Sinatra eller den otrogne maken Jose Ferrer. Han skapar många ytterligare roller, varav de flesta han inte alls matchar i ålder, kön eller fysik – men väl i stämning. Det är mycket underhållande att titta på, även om det är lite oklart om detta görs som en konstnärlig poäng eller bara av ekonomiska skäl.

En extra godsak serveras i form av två sånger – en i varje akt – som inte ingår i sångerskans ordinarie katalog, utan faktiskt är helt nya verk skrivna direkt för föreställningen. Jag utmanar vem som helst i publiken att försöka pricka in vilka dessa låtar är. Det finns en del mindre kända tidiga nummer med i pjäsen, och inte ens hennes senare hits är nödvändigtvis välkända för dagens teaterpublik. Programbladet ger dig svaret. Och när du själv upptäcker vilka magnifika låtar det handlar om kommer du säkert vilja se och höra mycket mer från detta imponerande team. Efter att ha tagit täten i lanseringen av detta nya verk, känner ATG sig kanske stärkta att sätta upp mer av Vogt och Friedmans produktioner. Det är hög tid att vi får se mer av dem.

Spelas till 23 september 2017

BOKA BILJETTER TILL TENDERLY THE ROSEMARY CLOONEY MUSICAL