RECENSION: The Angry Brigade, Bush Theatre ✭✭

The Angry Brigade

Bush Theatre

9 maj 2015

2 stjärnor

Det småsmäller runtom i London. Året är 1970 och Scotland Yard väljer att bilda en liten hemlig specialenhet i ett försök att spåra upp de som ligger bakom sprängdåden. Som sig bör för extremister skriver gärningsmännen, som kallar sig ”The Angry Brigade”, mystiska och anonyma brev till myndigheterna. Den lilla polisenheten är djupt rotad i traditioner, protokoll och procedurer och arbetar febrilt och tätt ihop, fast beslutna att lokalisera och gripa sitt byte.

Längs vägen testar de på allt från informatörer till en lynnig press (vid ett tillfälle utlyser Daily Mirror en belöning för gripandet och röjer därmed polisens täckmantel) samt koncept som ”Association” och psykogeografi (ett sätt att se på stadsmiljön med nya ögon, mer friform än stelt). Det sistnämnda får dem att betrakta en kontorsstol och alla de okonventionella sätt den faktiskt skulle kunna användas på.

Ju mer enheten närmar sig sitt mål, desto större förståelse får de för den värld som The Angry Brigade sprungit ur. De stöter på kollektiv där män och kvinnor lever och älskar fritt, obekymrade av det ”vanliga” livets begränsningar, där de byter partner, utforskar sin sexualitet och tar hand om varandra och sina barn. Ger dessa möten bensin åt utredningen eller korrumperar de snarare poliserna?

Denna fråga hamnar i skarpt fokus mot slutet av första akten i The Angry Brigade, James Grahams pjäs från 2014 som nu har sin London-premiär på The Bush efter att ha startat i Plymouth och turnerat i Storbritannien. Grahams pjäs presenteras här i två akter med helt olika karaktär. Den första är mer formell i sin uppbyggnad, en konventionell deckarhistoria som nystas upp. Den andra är ganska anarkistisk, friflytande och överraskande. Det är helt logiskt eftersom första akten handlar om polisutredningen, medan den andra berättar samma historia ur de fyra bombarnas perspektiv. Det är ett smart grepp rent formmässigt; uppfinningsrikt, men speglar samtidigt innehållet på ett enkelt och påtagligt sätt.

Det finns dock ett ögonblick mot slutet av första akten där en kort sammansmältning sker – där den ena världen kraschar in i den andra. Det blir aldrig riktigt klarlagt om det rör sig om en drömsekvens eller en intensiv representation av psykogeografi fokuserad på kroppar istället för stadslandskap.

Poliserna (två män, två kvinnor) granskar kartor på jakt efter mönster och ledtrådar till The Angry Brigades gömställe. Röda snören sammanfogar olika punkter på kartorna. Plötsligt uppstår en orgie av röda snören som omsluter poliserna och efter en trevande start är de själva mitt i en orgie – man och kvinna, man och man, kvinna och kvinna, alla tillsammans. Har jägarna förändrats av att förstå sitt byte? Är nyckeln till att hitta dem att faktiskt bli som dem?

Tyvärr är detta klimax, i James Grieves regi, precis så befängt som det låter. Det finns ingen organisk progression fram till den punkten; det känns mest som ett försök att chocka publiken. Man blir inte chockad, snarare bara förvirrad.

Pjäsen framstår som mer komisk, åtminstone i första akten, än vad den spelas här. Lite mer ”The Thin Blue Line” och mindre ”Z Cars” hade nog hjälpt. Grahams text, med sitt fokus på konventioner och protokoll, borde styra förloppet, vilket den också gör till en början. Öppningsscenen gör mycket rätt, även om karaktärerna – samtliga poliser – hade kunnat tåla att vara mer stereotypa, för att inte säga mer vågat originella och petiga.

Grieve verkar lägga störst vikt vid den renodlade deckarhistorien, och även om den kräver skärpa så känns det inte som att det är där Grahams fokus ligger. Historien är fängslande, särskilt om detaljerna från de verkliga händelserna har bleknat bort i tidens dimma, vilket verkade gälla för stora delar av publiken. Grahams intresse tycks snarare ligga i 70-talets splittrade politik, det intellektuella vaktombytet och decenniets rebelliska anda. Att störa ordningen är ett bärande tema, både i berättelsen och i strukturen; inte linjärt, utan i termer av förväntningar, antaganden och vad som anses ”rätt”. Likaså finns en genomgående parallell till modern politik och den folkliga ilskan mot det politiska etablissemanget.

Även om detta märks tydligast i Grahams medvetet provokativa, explosiva och fragmentariska andra akt (när man ser den får man känslan av en bomb som brinner av), så är det lika närvarande i den mer konventionella första akten. Grieve lyckas dock inte riktigt få grepp om detta, vilket leder till att pjäsens svagheter framhävs istället för att låta dess mer subtila och intressanta aspekter få det utrymme de förtjänar.

Harry Melling, en rörlig och fängslande skådespelare som alltid går att lita på, gör här den bästa insatsen. Han spelar en rad karaktärer i första akten, alla mycket väl, men man känner tydligt att han skulle kunna dra varje karaktär till sin spets ännu mer, och att han vill göra det. Han håller sig dock trogen Grieves regi. Vissa roller – som den kex-doppande kommendören, den nervösa tjallaren och den dunkla profeten – är levande och minnesvärda, men en Melling utan munkorg hade varit något rent häpnadsväckande. I andra akten spelar Melling terrorist-Jim, men han är den som bäst fångar den närmast orgastiska njutningen The Angry Brigade känner när de utmanar etablissemanget. Han är fascinerande att titta på, helt uppslukad av varje karaktär. Magnifikt.

Mark Arends är i god form, först som polisen Smith med nya visioner, och sedan som John, den engagerade och karismatiska kärnan i The Angry Brigade. Det är två distinkta karaktärer, men som ändå delar en intensitet och känslighet som gör att skillnaderna mellan dem minskar. Det är skickligt gjort av Arends, men även här hade lite mer extrema uttryck och ett större risktagande från Grieves sida gett bättre utdelning.

Varken Pearl Chanda eller Lizzy Watts lyckas riktigt glänsa i sina olika roller. Chanda har den svåra uppgiften att spela Anna i andra akten – den medlem i brigaden som börjar ifrågasätta deras mål och medel och som slutligen förråder dem. Den mest komplexa delen av Grahams manus rör just Anna och hennes avsteg från den anarkistiska stigen; rollen kräver mer nyans, smärta och tydlighet än vad Chanda förmedlar här.

Delvis beror även detta på Grieve. Regissören är så besatt av att göra den andra akten oväntad, kaotisk och högljudd (ärligt talat, ett till smällt arkivskåp i metall så hade jag startat ”The Angrier Brigade”) att den kritiska tråden kring Annas missnöje går förlorad.

Lucy Osbornes scenografi är enkel och hyfsat effektiv, även om användningen av projektioner är lite godtycklig – beroende på var man sitter kan de vara svåra att läsa. De rör sig också väldigt fort ibland, vilket känns motarbetande om det var avsiktligt. Vad är poängen med projektioner som inte går att tyda – såvida inte oläsligheten i sig är poängen? Kanske är det tanken, men i så fall känns den missriktad.

På det stora hela gör Grieves uppsättning inte riktigt rättvisa åt varken Grahams manus eller skådespelarnas förmåga. Det betyder inte att Grahams text nödvändigtvis är mästerlig – men den är definitivt ambitiös, och man anar att den har en skala och en räckvidd som inte riktigt kommer fram i den här produktionen.

En intressant fotnot till föreställningen var att se pjäsen ”The Vote” på TV nyligen. Graham återanvände skämtet om kexet som doppas i te och faller sönder även där. Kanske är det hans Hitchcock-liknande signatur för politiska dramer? Någon som har manuset till ”This House” hemma för att kolla upp det?

The Angry Brigade spelas på Bush Theatre fram till den 13 juni 2015. Boka biljetter.