RECENSION: The Autumn Garden, Jermyn Street Theatre ✭✭✭✭

Lucy Ankhurst, Susan Porrett och Gretchen Egolf i The Autumn Garden The Autumn Garden

Jermyn Street Theatre

7 oktober 2016

4 stjärnor

Boka biljetter Lillian Hellman ansåg själv att The Autumn Garden var hennes förnämsta verk, och visst ligger det något i det; detta hemtrevliga drama, förlagt till en liten sluten värld, bjuder på en fängslande teaterkväll. Constance Tuckerman driver ett pensionat i familjens en gång så ståtliga, men numera ganska slitna sommarresidens. Under sommaren 1949 kommer hennes gamla flamma Nick Dennery på besök, en man som Constance aldrig riktigt lyckats släppa. Det föremsvävar några nästintill nostalgiska referenser till ”kriget”, men det är den klaustrofobiska småstaden med sina nyfikna invånare som utgör det verkliga slagfältet.

Pjäsen rymmer många av det klassiska amerikanska dramats kännetecken – flera generationer under samma tak, gamla hemligheter, en tryckande sommarhetta och karaktärer som vältrar sig i ånger och självtvivel medan de överför sina ambitioner på den yngre generationen. Desillusion och besvikelse blir den givna följden när Constances vänner i 40-årsåldern försöker återfånga ungdomens glädje och potential.

Mark Healy och Madalena Alberto i The Autumn Garden. Det är oerhört uppfriskande att se en pjäs av den här sorten där kvinnorna är betydligt mer än bara statister eller priser som männen ska kämpa om. De kvinnliga karaktärerna i The Autumn Garden är underbart tredimensionella, mångbottnade och omväxlande sympatiska och osympatiska. Constances franska brorsdotter börjar till exempel som en anspråkslös liten varelse, för att mot slutet ta en mycket beräknande vändning. Likaså är Nicks nya fru Nina långt mer än bara Constances rival eller kvinnan som ”vann” mannen.

Inledningsvis störs stämningen något av svajiga accenter och svårbegriplig sydstatsdialekt, men detta övervinns snabbt när skådespelarna blir varma i kläderna. Tom Mannion förkroppsligar dock den vemodige och ofullbordade General Griggs fullt ut redan från första repliken; han fångar perfekt essensen av en man som uppgivet sjunkit ner i medelålderns missnöje. Mark Aiken ger också en subtil och osentimental rolltolkning som den melankoliske Ned Crossman, som i åratal älskat Constance utan att få gensvar. I jämförelse med de andra karaktärernas högljudda förtvivlan blir Neds tysta sorg dubbelt så effektiv.

Lucy Ankhurst och Sam Coulson i The Autumn Garden

Bland höjdpunkterna glänser Madalena Alberto som den bitska och osäkra hustrun till den bufflige Nick Denery (Mark Healy). Susan Porrett är briljant som matriarken Mary, vars vassa kvickheter undgår kritik bakom en välformad fasad som virrig gammal dam, bara för att i nästa stund leverera knivskarpa observationer. Gregor Donnellys scenografi och kostym lyckas verkligen fånga tidsepokens estetik. Den skvallriga Rose Griggs extremt flickaktiga kostymer är särskilt lyckade, med allt från matchande hatt och handskar till en överdrivet krusidullig nattrock med tillhörande tofflor.

Första akten lägger en god grund – det står tidigt klart att allt inte är som det verkar, och under den gemytliga ytan och återblickarna döljer sig något djupt problematiskt. Hellman slösar ingen tid på att introducera ett galleri av karaktärer som alla tycks bära på hemligheter. Ledtrådar till sanningen läggs metodiskt ut för publiken att upptäcka medan vi pusslar ihop historien om dessa människors liv.

Gretchen Egolf och Sam Coulson i The Autumn Garden.

Tyvärr tappar andra hälften tempot på ett frustrerande sätt. Det ges flera tillfällen till ett bra slut, men Hellman har uppenbarligen valt att fortsätta i en ”och sedan, och sedan”-stil. Det finns visserligen många lösa trådar att knyta ihop med så många parallella handlingar, men efter ett tag blir det svårt att behålla engagemanget. Regissören Anthony Briggs hade förmodligen kunnat kapa speltiden med en kvart genom att tajta till skådespelarnas entréer och utgångar och därmed minska tiden publiken stirrar på ett tomt rum. Det bjuds också på en hel del menande blickar i fjärran och konstpauser som tyvärr tillför föreställningen ganska lite.

Trots detta erbjuds här skådespeleri av hög kvalitet och en fängslande intrig. Den gradvisa förvandlingen av Nick, från hjälte till usling i Constances ögon, är mycket skickligt genomförd. Det här kan mycket väl vara Hellmans bästa pjäs, och det är ett utmärkt verk för sin tid och genre, men en smula mer skärpa i klippningen hade inte skadat.

Spelas till och med 29 oktober 2016

BOKA BILJETTER TILL THE AUTUMN GARDEN PÅ JERMYN STREET THEATRE HÄR