RECENSION: The Boring Room, Vault Festival ✭

The Boring Room

Vaults Festival,

7 februari 2018

1 stjärna

Kanske är det någon som driver med oss genom att ge detta evenemang en så deprimerande titel, men regissören Tom Crowley var väldigt angelägen om att jag skulle komma och recensera det.  Efter att ha sett det nu kan jag inte begripa varför.  Jag kan inte heller förstå varför han ansåg att manuset var värt att sätta upp.  Och jag kan bara undra vad duktiga skådespelare som Emily Stride, Jamie Laird och Michael Keane tänkte när de lät sig övertalas att låna ut sin talang till detta... bidrag.  Det är knappast värt ansträngningen.  Och om du funderar på att gå, tänk efter både en och två gånger först.

Manusförfattaren Olly Allsopp har kläckt den föga originella idén att föra samman en kongress för thriller- och deckarförfattare – tre i taget – och låta dem samtala med varandra, på ett sätt som påminner om Sartres ”Huis clos”: tre omaka individer instängda i ett rum som saknar karaktär och vars liv är lika befriade från substans och tyngd.  Men där upphör tyvärr alla likheter med existentialismens mästerverk.  Istället för att ryckas med av tre individer som skulle kunna representera oss själva, tvingas vi på betryggande avstånd lyssna till kyliga och passionslösa ordväxlingar mellan skådespelare som imiterar stora konstnärer.

Om man ska leka Baron Frankenstein och väcka liv i ädla andar och reanimera dem i sin egen avbild, då bör man – precis som den där klåfingriga amatörbiologen – ha en jävligt god anledning.  Men vad är Ollys?  Jag har inte den blekaste aning.  I den första ”pjäsen” (det hela marknadsförs som en ”trilogi”, vilket låter ganska storslaget) får Stride axla rollen som ”Christie”.  Men vilken då?  Det fanns inget i hennes repliker som verkade förankra henne i den värld eller det sinne som tillhörde skaparen av dussintals briljanta pusseldeckare.  Däremot verkade hon – flyktigt – påminna om den andra Christie i ett dött och händelselöst drama, ni vet, den som Howard Brenton beskrev som att hon var ”förälskad”.  Det hade potentiellt kunnat vara en intressant väg att gå.  Men icke.

Samtidigt tilltalades Laird som ”Doyle”.  Oundvikligen kom jag på mig själv med att undra var Bodie höll hus.  Sedan gick det upp för mig att han skulle föreställa Sir Arthur Conan (inte barbaren) Doyle.  Jaha.  I så fall, varför skulle Agatha Christie tilltala honom på ett så klumpigt och ohyfsat sätt som ”Doyle”?  Hon skulle väl ha kallat honom ”Sir Arthur”, eller vad tror ni?  Jag är faktiskt helt övertygad om det.  Hon var alldeles för välfostrad för att göra något annat.  Men uppenbarligen bryr sig Allsopp inte ett dyft om sådana finesser.  Men om man inte är intresserad av det lilla, varför då ens befatta sig med Mrs Christie (vars hela väsen handlar om sociala småaktigheter, klassmarkörer och hur de fängslar sinnet)?

Jag har ingen aning.  Det blev bara alltmer irriterande att sitta i en teatersalong och plågas av sådana självklara frågor, och tvingas konstatera att författaren ansett sig stå över dylika funderingar.  Nåväl, om han inte brydde sig, varför skulle jag då bry mig om vilka dumheter han stoppade i munnen på sina stackars skådespelare?  Åh, och sedan introducerar han nästa artist: Poe.  Nej, inte Alexander den heller.  Det var snubben från USA.  Ytterligare en delegat på kongressen för ”tidernas främsta thrillerförfattare”.  Och så höll det på.  Och på.  Och på.  Ytterligare två ”pjäser” av samma skrot och korn.  De stackars skådespelarna tvingades ta sig an fler personligheter: Stride blev ”Violet” och sen ”Iris”; Laird blev ”Adrian” och ”Louie”; och Michael Keane lämnade sin icke-Teletubbies-Poe för ”Lee” och sedan ”Max”.  Om du har tappat bort dig i alla dessa rollbyten nu, så välkommen i klubben.  Alla dessa så kallade karaktärer lät exakt likadana.  Om Olly har öra för dialog, så är det bara för att höra sin egen röst.  Och om manuset inte gav ensemblen något att arbeta med för att särskilja sina olika roller, så kunde Crowley inte heller göra något för att hjälpa dem.

Jag hoppas att de åtminstone får betalt.

LÄS MER OM VAULT FESTIVAL

Se vår förhandstitt på Vault Festival 2018