RECENSION: The Clown Of Clowns, Arcola Theatre ✭✭✭✭✭

The Clown Of Clowns

Arcola Studio 2

04/08/15

5 stjärnor

Dubbelföreställningar kan ofta vara problematiska. Det är sällan de bildar en harmonisk kombination: antingen framstår den ena som en ren utfyllnad för den andra, en extra vikt för att dryga ut kvällen; eller så drar ämnena och temana i olika, förvirrande riktningar; eller så lämnar den alltför skarpa kontrasten mellan komedi och tragedi en fadd eftersmak, likt för många blandade drinkar på ett bröllop. En av de mest signifikativa bedrifterna med The Clown of Clowns är att kvällens två akter är perfekt integrerade och erbjuder många belysande kontaktpunkter och insikter mellan de två. Den första akten ägnas åt ett framförande av Schönbergs Pierrot Lunaire, ett verk för sopran och kammarsextett som än idag lyckas överrumpla och utmana publiken över hundra år efter premiären. Det är värt att stanna upp ett ögonblick för att överväga vari utmaningarna ligger. Det görs ofta en stor sak av tonsättningens atonalitet och användningen av Sprechgesang (rytm och tonhöjd är fastställda men hålls inte ut), men i själva verket är detta de mindre problemen. Man vänjer sig vid ljudvärlden efter en stund, inte minst för att användningen av traditionella formgrepp i skrivandet (kanon, fuga, dansformer osv.) bidrar till att göra det lättbegripligt. Mer invecklade att ta till sig är de till en början förvirrande texterna – 21 symbolistiska dikter – och den rådande genren – melodrama – som idag är förlorad och främmande mark för oss. Även om figuren Pierrot, den melankoliska clownen, är en bekant trop, störtar den franska poesin (av Albert Giraud, översatt till tyska av Otto Hartleben) oss in i en värld av mörka, rentav hotfulla associationer som samtidigt är frustrerande abstrakta.

Här finns ingen uttalad handling, bara en serie antydningar som utforskar de destruktiva konsekvenserna av att hämningslöst följa sina begär ner i fördärvet. Bildspråk kopplat till den sinnliga dragningskraften hos dryck, dans, musik, smycken, parfym och fina kläder utforskas, tillsammans med en rad symboliska betydelser förknippade med månen, sjukdom, natten, religion och – naturligtvis – döden. Det finns en genomgående ton av nostalgi och saknad över förlorad kärlek, lycka och hemland. Även om en del av detta framgår i de hjälpsamma parallellöversättningar och texter som tillhandahålls i programbladet, är det vi helt missar idag hur detta verk är tänkt som både en hyllning till och en subversion av den populära melodrama-genren – talad text till instrumental baksida. Vi känner till melodram, om vi alls känner till det, som en viktig föregångare till filmmusik; men vad Schönberg gör här är att ta en trött, självbelåten borgerlig genre och omforma den till ett vågat verktyg för tysk expressionism.

Följaktligen behöver varje försök att omtolka detta verk återfinna en känsla av riktning och risk i de känslomässiga uttryck som utgör dess hjärta, och här fungerar konstnärlige ledaren Leo Geyers och regissören Joel Fishers vision extremt väl. De fem instrumentalisterna är placerade längst bak på scenytan, och för vart och ett av de 21 numren finns en parallell serie balettliknande interaktioner på scenen. Dessa sker antingen mellan sångerskan Emma Stannard, klädd i samtida stil som om hon precis klev ur en målning av Klimt, och Pierrot (Matt Petty), klädd i vit overall, eller mellan Petty och de två andra huvudkaraktärerna som Pierrot förknippas med i commedia dell'arte-traditionen – Columbine (Amelia O’Hara) och Cassander (Peter Moir), alternativt Pierrot ensam. Var och en av dessa rörelser fokuserar inte på att definiera en handling utan snarare på att fånga den känsla som är kärnan i varje dikt. Detta visade sig vara både genuint upplysande och smakfullt öppet för tolkning. Pierrot är ett svårt verk att ro i hamn som konsertframträdande, för att inte tala om i scenisk form, och samtliga artister förtjänar stort beröm. Stannard var helt i symbios med rollen såväl som med noterna, och instrumentalisterna var knivskarpa i sitt samspel. På en mycket begränsad yta skapade dansarna, och Petty framför allt, rörande figurer med både teknisk skicklighet och sällsynt poetisk gracilitet, samtidigt som de fann stunder av våld och förlust av kontroll som personifierade versens instabila och obehagliga natur. Pettys prestation fångade Pierrots patos, självhat och undertryckta raseri med precision tack vare Alfred Taylor Gaunts koreografi, som helt lyckades tolka verket genom rörelse. Leo Geyer dirigerade med auktoritet och fullständig kontroll över ett oerhört krävande partitur. Trots att den bara är 40 minuter lång var denna första akt känslomässigt uttömmande, och det var svårt att föreställa sig hur den skulle kunna följas upp. Men den andra akten – ett ”cirkusextravaganza” kallat Sideshows, med text av Martin Kratz till ett jazzinspirerat partitur av Geyer – var en total fröjd. Geyer återvände för att leda föreställningen i full cirkusdirektörsmundering, och musikerna drog på sig kostymer (i ett fall drag) och återuppstod som Honker, Scraper och Mrs Scraper, samt Tickler. Musiken var i själva verket lika kompromisslös för lyssnaren som Schönbergs, men musikernas, dansarnas och sångerskans (Rachel Maby) kvickhet, brio och stil skapade karaktärerna på ett mycket effektivt sätt. I snabb följd fick vi se clowner, en spådam, en dansande björn som slet sig, en orm som charmades allt för effektivt av klarinettisten Antanas Makṧtutis, och barnartisten Delilah med sin skäggiga mamma. Traditionella konventioner för cirkus, balett och orkestervett undergrävdes härligt samtidigt som man behöll trådarna av karaktär och stämning från kvällens första hälft.

Denna föreställning är ett samarbetsprojekt mellan två olika ensembler – Constella Ballet and Orchestra å ena sidan och Khymerikal å den andra. Det är ett bevis på deltagarnas tro på det frigörande, ömsesidigt förstärkande förhållandet mellan dans och samtida musik. Synergin och det tolkningsmässiga samarbetet mellan de två konstformerna blev magnifikt tydligt under processen. Kvällen som helhet utgjorde en superb och uppiggande start på Grimeborn-festivalen på Arcola. Vi fick nya insikter i ett gammalt verk som gjorde det långt mindre avskräckande och mer tillgängligt än vanligt; och i den andra akten fick den glädjefulla, galna sidan av clownens och cirkusens liv fritt spelrum i ett nytt verk. Tradition och dess subversion, de två ledorden för Grimeborn, var i detta fall i perfekt balans.

Läs mer om Grimeborn-festivalen