RECENSION: The Commitments, Palace Theatre. ✭✭✭

The Commitments på Palace Theatre The Commitments Palace Theatre 7 oktober 2013

3 stjärnor

West End står inför en vååg av nya musikaler och i morgon har Jamie Lloyds uppsättning av Roddy Doyles musikalversion av sin egen bok och film, The Commitments, premiär på Palace Theatre. Att döma av den entusiastiska, flergenerationspublik som klappade och dansade i gångarna under kvällens föreställning lär den spelas där under en lång tid framöver.

Den är fullproppad med stora musikklassiker och är extremt väl sjungen och framförd. Sånginsatsen från Killian Donnelly i rollen som den vulgäre slarvern Deco är säker, spektakulär och fängslande – en sann tour de force.

Soutra Gilmour står för ännu en scenografi i en aktuell London-uppsättning, och även denna är lika förträfflig och kreativ som hennes tidigare verk. Hon är en mycket begåvad designer som har förmågan att åstadkomma stordåd med små medel.

Lloyd är en enastående regissör med en imponerande bredd och smakpalett. Det hör till ovanligheterna att han misslyckas med att belysa, förnya eller blåsa liv i ett stycke – och så är fallet även här. Tempot saktar aldrig ner, scenerna är färgstarka och fyllda av detaljrikedom, och det råder ingen tvekan om att musiken står i centrum för kvällen.

Ett litet snedsteg är när ensemblen kliver ut i publiken för att lite klumpigt imitera den ursprungliga publik som det brokiga bandet spelade för från början, men i övrigt är pjäsen nästintill fläckfritt regisserad och komponerad som ett sceniskt verk.

Lloyd lyckas alltid få ut fantastiska prestationer från sina skådespelare, men hans rollbesättning är inte alltid den mest pricksäkra. Här bärs hela stycket upp av berättaren Jimmy, en roll som kräver en karismatisk och mångsidig skådespelare. Denis Grindel, som gör sin West End-debut, är charmig och sympatisk på ett lite intetsägande sätt, men han saknar den scennärvaro, smidighet och tekniska skicklighet som krävs för att bära upp denna centrala huvudroll.

I Grindels händer vill man tycka om Jimmy för att han är så snäll, men karaktären ska inte vara snäll – han är driven, passionerad, naiv, ambitiös och helt underbar. Om en mer erfaren skådespelare (som Harry Melling eller Max Bennett) hade spelat rollen hade hela föreställningen kunnat gnistra på ett sätt som den inte gör, och inte kan göra, med Grindel. Det betyder inte att han är dålig, det är han inte; han är bara inte helt rätt för rollen, och hur mycket han än anstränger sig kan han inte ändra på det.

Allt sammanfattas i ögonblicket då karaktären sjunger Mr Pitiful. Grindel kan sjunga, och det krävs en skicklig skådespelare för att dölja den förmågan i en stund av självinsikt där karaktären sörjer sin egen oförmåga att prestera.

Det bjuds på en spektakulär danskalle och lite lekfullt regn som är värt biljettpriset i sig, och många av karaktärerna får ett ögonblick i rampljuset som känns givande. Bortsett från ett par medvetet (?) dåliga karikatyrer håller ensemblen en mycket, mycket hög nivå.

Det stora problemet ligger i manuset – Doyle låter inte stycket andas, vilket gör att bakgrundshistorierna och karaktärernas personligheter ofta förblir otydliga. Det borde inte vara svårt att skissa upp dem med breda penseldrag, men här tycks man ha föredragit en mer luddig antydan, förmodligen i hopp om att publikens kännedom om den framgångsrika filmen ska fylla i luckorna.

Men en filmexpert upplyser mig om att musikalversionen tar en helt annan väg än filmen och inte alls försöker vara en trogen återgivning eller förklara bandets historia på samma sätt. Denna ”luddighet” verkar alltså vara ett medvetet val från författarens sida – vilket minst sagt känns märkligt.

Resultatet blir att vi ser många begåvade sångare och dansare på scen (hela ensemblen levererar järnet), men bortsett från den vagaste antydan till karaktärsdrag har man ingen aning om varför de är där, hur de hamnade där eller vad som driver dem.

Men eftersom musiken är hjärtat i denna anrättning, och merparten av publiken inte verkar bry sig, kan det verka ogunget att undra varför karaktärsutveckling och textuell tydlighet har nedprioriterats av Doyle.

Men det är inte oviktigt.

Och det är anledningen till att minnet av denna välregisserade musikaliska upplevelse kommer att förbli just luddigt – en märklig kväll med The Commitments, ett musikaliskt verk som saknade engagemang från sin författare, även om skådespelarna och regissören gav allt. Det känns inte som en musikal som vinner på att ses flera gånger. Även med en mer mångsidig skådespelare som Jimmy skulle klyftan mellan honom och resten av ensemblen bara bli ännu större – vilket kanske förklarar valet av Grindel.

Det är en glättig kväll med fantastisk sång och en och annan skrattpärla – men man behöver varken ha läst boken eller sett filmen för att inse att detta kunde ha varit en oändligt mycket bättre musikal om manuset skrivits av någon med större förståelse för musikteater. Charlie and the Chocolate Factory behöver inte känna sig hotad av Palace Theatres nya hyresgäst. Boka dina biljetter till The Commitments