RECENSION: The Diary Of A Teenage Girl, Southwark Playhouse ✭✭✭

The Diary Of A Teenage Girl

Southwark Playhouse

7 mars 2017

3 stjärnor

Boka biljetter

Här har vi en intressant uppsättning som helt tydligt har hittat sin publik och vet precis vad den vill ha. Alexander Parker – denna idéspruta – är mannen bakom den brittiska premiären, och här samarbetar han med en lovande grupp producentkollegor: Jack Maple, David Wilder, Emily Lunnon och Philip Dehany. Med stöd från organisationen Stage One står dessa unga begåvningar på stadig grund i sitt gemensamma debutprojekt. Detta är den första brittiska scenuppsättningen av en pjäs baserad på samma material som den senare så framgångsrika filmen med samma namn: en berättelse om temat 'Mamma, jag låg med din pojkvän'.

Parker medregisserar även föreställningen i den ständigt innovativa 'Little'-salongen på Newington Causeway, tillsammans med Amy Ewbank. De gör ett snyggt och städat jobb med Marielle Hellers dramatisering av Phoebe Gloeckners (tidvis) grafiska roman. De har anlitat den skicklige Andrew Riley för scenografi och kostym, kompletterat med fantastiska animationer av Nina Dunn och ljud av James Nicholson. Tillsammans lyckas teamet placera oss stadigt i 1970-talets mitt i Kalifornien.

Inom denna välgjorda inramning möter vi en rollista fylld av begåvningar. Vår hjältinna spelas av den älvlikna Rona Morison (som jag senast såg briljera i 'James II' på Olivier). Hennes mamma spelas av den likaledes ungdomliga Rebecca Trehearn (som gör underverk med manuset, men kämpar med att övertyga oss om att hon är över 30!). Älskaren spelas av den tilltalande och snygge Jamie Wilkes. Den frånvarande styvpappan är den härligt torroliga Mark Carroll (som även gör en annan roll i ett mycket medvetet dubbelspel). Och som bästis får vi både höra och se den kaxiga Saskia Strallen.

I en historia som denna – som helt handlar om familjära gränser – kan man undra vad som egentligen hände med den 'riktiga' pappan. Det är en av de nyckelfrågor som manuset antingen aldrig ställer eller aldrig besvarar. Det är ett ganska stort hål att lämna efter sig, men det är inte det enda i texten. Saker kan – och gör – falla ner i dessa luckor och försvinna spårlöst, vilket skapar glipor i ens förmåga att ta dessa karaktärer på allvar. Men som tidigare nämnts lär sådana funderingar knappast avskräcka föreställningens målgrupp, som uppenbarligen är förtjusta i att hitta så mycket de gillar att se och höra i detta drama.

Uppsättningen klockar in på rappa 90 minuter och rör sig genom korta, täta scener med samma lätthet som en välklippt film. Faktum är att den fungerar lite som en udda rom-com om pseudo-incest. Jag har sett betydligt värre saker, om man säger så. Det är trevligt, ofta roligt, och även om den inte direkt lodar några djup i sin konventionella uppväxtskildring (vilket gäller alla inblandade karaktärer), så är den i gott sällskap tack vare det fantastiska soundtracket med hits som limmar ihop de många scenbytena.

Med den tanken i bakhuvudet vill jag tona ut med en rad från ett av numren i föreställningen, Bowies 'Young Americans': 'Gee, my life's a funny thing/ Am I still too young?'. Acceptera den på den nivån, så kommer du att trivas. Du kanske till och med är redo för lite EST. Peace.

Spelas till 25 mars 2017

Foton: Darren Bell

BOKA BILJETTER TILL THE DIARY OF A TEENAGE GIRL