RECENSION: The King and I, London Palladium ✭✭✭✭✭

Douglas Mayo recenserar Bartlett Shers uppsättning av Rodgers och Hammersteins The King and I på London Palladium.

Kelli O'Hara och Ken Watanabe i The King and I. Foto: Matthew Murphy The King and I

London Palladium

3 juli 2018

5 stjärnor

Boka biljetter Efter en succésäsong på New Yorks Lincoln Centre har Rodgers och Hammersteins The King and I intagit London Palladium i en påkostad nyproduktion signerad Bartlett Sher. Som en av Rodgers och Hammersteins "fem stora" musikaler (tillsammans med Oklahoma!, Carousel, South Pacific och The Sound Of Music) är detta ett praktfullt exempel på två av musikalhistoriens främsta upphovsmän på toppen av sin förmåga.

Musikalen baseras på Margaret Langdons roman Anna and the King of Siam från 1944 och berättar historien om Anna Leonowens, en walesisk lärarinna som anställs av den siamesiske kungen som ett led i att modernisera landet. För en musikal skriven 1951 håller den sig anmärkningsvärt väl genom att balansera det tidlösa partituret med en skildring av kulturer i krock.

Kelli O'Hara och barnen i The King and I. Foto: Matthew Murphy

Där Bartlett Sher verkligen briljerar är i hans vördnad för originalmaterialet; han nöjer sig inte med att bara slaviskt kopiera tidigare versioner, utan skapar en nyproduktion som mer än väl motiverar sin existens. Michael Yeargens magnifika scenografi passar perfekt på London Palladium. Den känns storslagen och palatslik samtidigt som den ger plats åt den stora ensemblen – klädd till perfektion av Catherine Zuber – att befolka scenen och skapa ett trovärdigt hov. Donald Holders utsökta ljussättning plockar upp den vackra färgpaletten i scenografi och kostym och tillför nya lager av finess. Praktfullt!

Spelad med livlig entusiasm och en gnutta rackartyg av Ken Watanabe, är denne kung en värdig efterföljare till de som gjort rollen tidigare. Watanabe behärskar den stora Palladium-scenen helt och fullt, och det råder aldrig någon tvekan om hans auktoritet.

Ken Watanabe i The King and I. Foto: Matthew Murphy

Kelli O'Hara är helt fenomenal som Anna, som 1862 finner sig själv som änka med behovet av att försörja sig själv. O'Hara genomsyrar Rodgers tidlösa melodier med lyrisk nyansrikedom och dramatisk ärlighet som gör varje sekund på scenen till en ren njutning. O'Hara lyckas verkligen lyfta fram styrkan hos denna märkvärdiga kvinna.

Det är när O'Hara och Watanabe möts som uppsättningen verkligen lyfter. Kemin mellan dessa två skådespelare i världsklass är påtaglig. Att se respekten växa fram mellan Anna och kungligheten är en glädje, särskilt i en tid då tolerans tycks saknas i vår moderna värld. När kungen talar om att bygga en mur runt Siam går det ett märkbart sus genom publiken då vi inser att till och med denne monark förstår det dårskapen i en sådan idé.

Takao Osawa och Ken Watanabe i The King and I. Photo: Matthew Murphy

Maktkamperna bakom kulisserna vid hovet gestaltas av Takao Osawa som Kralahome, Naoko Mori som Lady Thiang samt ett överflöd av fruar och barn. Osawa och Mori ger dessa två karaktärer ett dramatiskt djup som kanske tonats ner i tidigare versioner. I händerna på två så kapabla skådespelare fördjupas även bilden av kungens komplexitet.

Ingen uppsättning av The King and I är komplett utan sina barn, och denna är inget undantag. De är livfulla utan att bli för tillgjorda och behåller en oskuldsfullhet som bidrar till hela uppsättningens värme.

Onkel Toms stuga. Foto: Matthew Murphy

Dean John Wilson och Na-Young Jeon är mycket välcastade som det unga kärleksparet. Höjdpunkten i andra akten är den enastående balletten "The Small House Of Uncle Thomas" (Onkel Toms lilla stuga), ursprungligen koreograferad av Jerome Robbins. Denna iscensättning, som tar hänsyn till modern dans, är en fröjd att skåda.

Jag blev mest imponerad av Jon Chews prestation som Prins Chulalongkorn. Chew gör prinsen till en intressant och vackert gestaltad karaktär – ifrågasättande, vaksam och djupt medveten om sin framtida roll i världen.

Ensemblen i The King and I. Foto: Matthew Murphy

Detta är andra gången på bara några veckor som jag får höra Robert Russell Bennetts orkestreringar framförda av en fantastisk teaterorkester under ledning av Stephen Ridley. Det är ljuvligt och storslaget att få höra detta magnifika partitur i all dess glans.

Mina mest uppriktiga lovord går till Scott Lehrer och hans ljudteam. The King and I kan stoltsera med det bästa ljud jag hört på teatern på senare år.

Denna uppsättning av The King and I är musikalvärldens Rolls Royce. Skapad av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, två av musikalscenens främsta hantverkare, och här omtolkad av Bartlett Sher och hans enastående team, är den lika aktuell och underhållande som någonsin tidigare. Den står redo att avnjutas av en ny generation teaterälskare.

THE KING AND I BILJETTER – BOKA NU