RECENSION: The Lion King, Lyceum Theatre ✭✭✭✭✭

The Lion King

Lyceum Theatre, London

19 januari 2016

5 stjärnor

Boka nu

När man arbetar för en sajt som BritishTheatre.com får man chansen att se massor av föreställningar direkt vid premiären. Det är dock en riktig lyx att emellanåt få återvända och se en show som betalande kund, många år efter att den första premiärglansen har lagt sig.

Precis så var fallet igår kväll med The Lion King. Jag såg London-uppsättningen för första gången redan 1999, så det var fantastiskt att få se hur detta sceniska fenomen har utvecklats. Att spelas i 15 år är en bedrift i sig, men tänk på det här: Lyceum Theatre tar nästan dubbelt så mycket publik som Her Majesty’s Theatre, där The Phantom Of The Opera har spelats de senaste 30 åren. Det är ingen överdrift att säga att förmodligen fler människor har sett The Lion King än vad som har sett Phantom på hälften så lång tid. Imponerande, eller hur?

Som ett fan av den animerade originalfilmen som inspirerade scenversionen, kan man inte annat än hylla det kreativa teamet för att de nästan har fördubblat filmens längd och sömlöst integrerat nytt material som lyfter berättelsen till nya känslomässiga djup.

Sedan showens lansering har några delar tagits bort; "The Morning Report" och två eleganta adagio-dansare är borta, men i ärlighetens namn är de inte saknade.

Det finns så mycket invävt i den här historien. Här finns underbara afrikanska element, alla tänkbara klassiska referenser och man kan till och med skymta en del av Shakespeares Hamlet i blandningen.

När ljuset tonas ned och Rafiki börjar kalla djuren till Pride Rock, blir det uppenbart att regissören Julie Taymor har skapat den mäktigaste öppningen i en musikal NÅGONSIN! Det är omöjligt att inte få gåshud när "The Circle Of Life" transporterar en direkt till Afrikas hjärta. Det vilar ett sådant majestät över iscensättningen av detta nummer att jag tvivlar på att det kommer att överträffas inom överskådlig tid.

När ribban har lagts så högt under showens första minuter blir utmaningen givetvis att behålla intresset under de återstående två timmarna och tio minuterna. Det är här man ser den sanna skicklighet som ligger bakom produktionen och den enorma talang som ensemblen besitter.

Thulisile Thusi är en underbar Rafiki i rollen som en afrikansk Sangoma; hon är både vis och humoristisk, med en känsla av spiritualism som hjälper henne att guida Simba tillbaka till flocken. Rafiki bjuder inte bara in djuren till Pride Rock, hon fungerar även som en vägvisare för publiken.

Shaun Escoffery spelar Mufasa med en kunglig och auktoritär framtoning; han gör Mufasa till både kung och kärleksfull far. Scar, kungens ondskefulle bror, spelas av George Asprey. Slemmig, spydig och mördarlysten – Asprey hittar precis rätt balans i en karaktär som lätt skulle kunna spelas för svagt eller för stort.

Alla hejdukar behöver sina bödlar, och Joanna Francis (Shenzi), David Blake (Banzai) och Mduduzi Mkhethi (Ed) är en fantastisk trio av elaka hyenor. Det finns gott om humor i dessa karaktärer, men de blir snabbt mörka när de vänder sig mot Scar.

Geoffrey Berrisford (unga Simba) och Jonathan Andrew Hume (vuxna Simba) är strålande. Precis som de flesta av oss gör Simba misstag, men mognar och inser att ansvarstagande är en del av vuxenlivet.

Howard Gossington spelar Zazu, kungens rådgivare. Det måste vara en av de svåraste karaktärerna att ge liv åt på Lion King-scenen. Den naturliga reaktionen är att titta på dockspelaren, men det är ett bevis på hans skicklighet att allas blickar vilar på fågeln, inte mannen. Zazu är fullt animerad, levande och i centrum för uppmärksamheten hela tiden.

Richard Frame (Timon) och Keith Bookman (Pumba) står för mycket av den komiska lättnaden under Simbas tid i exil. Med perfekt tajming står det klart att de kanske inte är de smartaste kamraterna, men genom vänskap och lojalitet blir de två av Simbas viktigaste lärare.

Musikaliskt sätter Tim Rice och Elton Johns originallåtar tonen för en magisk kväll på teatern. Sånger som "I Just Can’t Wait To Be King", "Hakuna Matata", "Can You Feel The Love Tonight?" och "The Circle of Life" ger publiken den där välbekanta känslan från filmen. Det skapar en perfekt språngbräda för Lebo M, Mark Mancina och Hans Zimmer att introducera nytt material där Afrikas många språk och den vackraste av musik möts. Nya tillskott som "Endless Night", "One By One", "Nao Tse Tsa" och den storslagna "Shadowlands" ser till att The Lion King berör både vuxna och barn i publiken. Ava Brennans framförande som Nala i "Shadowlands" gav mig gåshud igen. Helt fantastiskt!

Richard Hudsons scenografi ger intrycket av de enorma vidderna i savannen, medan Donald Holders ljussättning stämningsfullt fyller Lyceum Theatres stora scenrum med en färgpalett av bärnsten och blått.

Kapellmästaren Daniel Bowling håller produktionen musikaliskt tajt. Det är intressant att se hur han väver samman röst och instrument runt om i salongen. Han styr med fast hand och soundet som denna ensemble av begåvade skådespelare och musiker skapar är helt makalöst.

De vuxna runt omkring mig verkade alla njuta av föreställningen, men jag var mest intresserad av att höra vad en sjuårig flicka tyckte, som firade sin födelsedag med ett teaterbesök tillsammans med sin mamma. Hon var helt fokuserad genom hela showen, klamrade sig fast vid mammas arm när hyenorna kom in, och när jag frågade henne efteråt sa hon att hon älskade Timon och Pumba. Hon kunde till och med höras sjunga på låtarna när hon lämnade teatern.

Det är utan tvekan det som är magin med The Lion King. Femton år efter premiären i London är teatern fullsatt en tisdagskväll och publik i alla åldrar njuter av denna magiska produktion. Jag hade först tvekat på om jag skulle ge showen en fyra, men den otroliga våg av känslor jag upplevde under öppningen och glädjen i ansiktet på en sjuåring sa mig att The Lion King förtjänar den där extra stjärnan.

BOKA NU FÖR THE LION KING PÅ LYCEUM THEATRE