RECENSION: The Nunziata Brothers, Studio 54 Below ✭✭

The Nunziata Brothers

Studio 54 Below

10 januari 2015

2 stjärnor

För vissa är livet, som sången uppmanar till, en kabaré. Andra nöjer sig med att helt enkelt njuta av konsten, att låta livet piffas upp av en kabaré föreställning. Båda typerna av människor återfinns ofta i den lyxiga lokal som är Studio 54 Below, och inte alltid uppe på scenen. Det är en fantastisk art deco-inspirerad lokal, med en rymlig upphöjd scen för artister och orkester, magnifika tak i pressad metall och den där plyschiga känslan av gammaldags, förfinad lyx som kommer med mängder av röd sammet. Akustiskt sett verkar det vara en dröm, men kanske oundvikligen ser ljudsystemet till att artisterna blir "hjälpta".

Eftersom det är en fungerande restaurang och bar måste artisterna tävla med gästernas gälla röster när de beställer, klagar eller tackar (eller allt på en gång), klirret från glas och bestick och personalens svischande rörelser. Ytterligare ett skäl till ljudsystemet, kan man anta. Ändå går det inte att förneka att livets sorl bidrar till den specifika glädje som en bra kabaré kan inspirera till.

I kväll bestod kabarén i fråga av en otroligt ”camp” uppsättning nummer från (mestadels) Broadway-musikaler framförda av två tvillingar. Båda är gay, båda är smala som rakblad, båda klädda i svart (den ena klädseln var dock obestridligen mer glittrig än den andra) och båda har röster som är så hårt polerade att de skulle kunna vara den musikala motsvarigheten till Elgin Marbles – huggna i sten, känslokalla, hyllade av de oomdömesgilla och malplacerade.

Det här är bröderna Nunziata, tvillingarna Will och Anthony, som tydligen röner stora framgångar i USA där de uppträder med symfoniorkestrar och ger konserter runt om i landet. Detta framgår tydligt både av kabaréns program och i mellansnacket, där säljiga propåer om framtida jobb är förvånansvärt frekventa.

Det saknas inte självförtroende i dessa tvillingars aktiviteter, men vad de saknar är en känsla av syfte, en ”raison d'être”, en stil, en helhetskänsla.

Riktigt bra kabaré har en poäng. Den berättar en historia av något slag: ibland personliga avslöjanden som återspeglas i musikvalen; ibland historier om kompositörer eller textförfattare; ibland höjdpunkter eller dalar i artistens karriär; ibland en viss artists bana eller företrädare för en viss stil eller genre. Men i de bästa kabaréerna finns det en struktur, ett syfte, kanske ett avslöjande.

Man skulle kunna tro att med en unik utgångspunkt skulle ett par glansiga, homosexuella tvillingar kunna formulera en helt enastående kabaré. I sig själv måste deras livshistoria vara perfekt kabaréstoff. Deras första insikt om sin egen och syskonets sexualitet. Bråken, svartsjukan, de gemensamma kärlekarna, utforskandet, föräldrarnas reaktioner, skoltiden, spratt de spelade på varandra eller andra, deras första kärlek till en musikallåt, vem som gillar Judy och vem som gillar Barbra (eller vem det nu må vara), den första kärleken – listan över möjliga teman är ändlös.

Men tvillingarna Nunziata avstår från allt detta till förmån för glittrigt flams. Det känns som en bortkastad möjlighet. Det fanns bara ett avsnitt, där de beskrev bilresor under barndomen, där man fick en glimt av deras verkliga jag.

Ett av deras låtval, The Age of Not Believing, gav faktiskt en viss inblick i deras ”stil över substans”-presentation. Det här är snygga grabbar i märkeskostymer, men det finns en alldaglighet som smittar av sig på deras arbete: en känsla av att de inte tror på texterna de sjunger eller verkligen tar till sig känslorna i musiken de har valt. Det finns ingen mening med att göra ett arrangemang av Children Will Listen som skrevs för Betty Buckley om man inte hittar ett sätt att få det arrangemanget att fungera för en själv. Likaså kan bristfällig frasering, avsaknad av linje och problem med renheten minska musikupplevelsen lika lätt som döda ögon och en överdriven oro för ljussättningen. Båda tvillingarna hamnade ofta på fel sida av den kalkylen.

Mer än något annat behöver dessa grabbar en skoningslös kapellmästare som kan fokusera på deras teknik och polera det som uppenbarligen är potentiellt utmärkta röster. De måste sträva efter en högre nivå av engagemang i sitt framförande – och om de gör det, och samtidigt vågar öppna upp sig i kabarémiljön, kan de verkligen bli en kraft att räkna med.

Något förutsägbart, men med god effekt, sjöng de You're Nothing Without Me från City of Angels och den underliggande syskonrivaliteten kom upp till ytan för ett kort ögonblick. Mer av det hade gjort dem gott. Kanske hade en rejäl genomkörare av "Anything You Can Do I Can Do Better" kunnat hjälpa dem att bryta sig ur den slätstrukna mallen. En eklektisk låtlista räcker helt enkelt inte till.