RECENSION: The Three Lions, St James Theatre ✭✭✭✭

The Three Lions

St. James Theatre

27 mars 2015

4 stjärnor

Recenserad av James Garden

”David Cameron, David Beckham och Prins William kliver in i en hotellsvit” skulle kunna vara början på ett riktigt pinsamt skämt, men i The Three Lions, som nu spelas på St. James Theatre, är det utgångspunkten för en makalöst briljant komedi.

Året är 2010 och Storbritannien kämpar desperat för att få vara värd för fotbolls-VM 2018. Ryssland verkar vara den största rivalen, även om ryktet säger att Putin inte ens bemödat sig att dyka upp – så kanske kan våra grabbar, som i en modern version av Dad’s Army, ro hem segern.

Som pjäsförfattaren William Gaminara skriver i programbladet: ”Jag har inte försökt visa de verkliga människorna bakom deras offentliga personor, utan jag har snarare tagit fasta på den ansikten vi ständigt ser i rutan. Man kan knappast se tre personer oftare medialt. Jag leker med karikatyrer, men det är förvånande hur ofta man tänker ’de skulle förmodligen prata så här med varandra’, så det är inte helt orealistiskt.”

Även om dessa karaktärer är karikatyrer måste man som publik lita på magin i Gaminaras manus när han tar oss igenom det tre dagar långa äventyret i Schweiz. Om man fastnar vid de ibland rasistiska eller snudd på homofobiska skämten – som kan verka som billiga poänger – riskerar man att missa den svidande vidräkningen med pengarnas makt inom proffsfotbollen, pressen och världspolitiken. Det är där Gaminara verkligen har siktet inställt, och han prickar målet med kirurgisk precision.

Dugald Bruce-Lockhart gör en lysande David Cameron – hans vilda gestikulerande är helt i fas med hur man föreställer sig premiärministern när han desperat försöker se folklig ut på ett bygge eller en fabriksgolv medan fotografernas kameror smattrar. Tom Davey är lika briljant som Prins William; hans något introverta men extremt privilegierade livssyn skulle kunna tolkas som grym, och hans överklassmanér snudd på homofobiska, men Davey spelar honom med ett sådant genuint hjärta att man ser en man som är låst i sin position utan möjlighet att röra sig. Penny, premiärministerns assistent (Antonia Kinlay), och Ashock/Vikram (Ravi Ajula), agerar utmärkta motpoler till de tre ”verkliga” männen. Och ”australiensaren”, porträtterad av Lewis Collier – som nästan fungerar som en strukturell hyllning till Lady Bracknell – är särskilt skicklig på att säga sanningar rakt ut.

Man måste dock stanna upp en stund för Séan Browne, som gör en helt fantastisk David Beckham. Hans enkla, rättframma sätt att tala är inte bara en perfekt imitation av fotbollsikonen, utan Brownes förmåga att lyssna på scen är i världsklass. Om det stämmer som Meisner sa, att ”skådespeleri är att reagera”, så agerar han verkligen varje sekund han är på scen. Det finns ljuvliga ögonblick skapade genom de minsta nyanserna i hans ansikte. Långa förberedelser i manuset får sin utdelning i en enda blick, och det är svårt att ta ögonen från honom – han är så mycket mer än bara ett vackert ansikte med en tendens att säga fel saker vid fel tillfälle.

Colin Falconers scenografi och kostym är utmärkt – att denna ”åtstramningsregering” bor på vad som liknar ett orange-accentuerat budgethotell som easyHotel är en särskilt välfunnen detalj.

Sammanfattningsvis är The Three Lions en spektakulär teaterkväll. Lita på Gaminaras text och låt dig inte provoceras av de politiskt inkorrekta inslagen, för i slutändan får publiken verkligen valuta för pengarna.

Boka biljetter till The Three Lions på St. James Theatre