RECENSION: The Way Old Friends Do, Park Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Ian Hallards pjäs The Way Old Friends Do som just nu spelas på Park Theatre i London.

Foto: Darren Bell The Way Old Friends Do.

Park Theatre

17 mars 2023

4 stjärnor

Flyttar till Criterion Theatre i augusti 2023 - BOKA BILJETTER

En pjäs om den första generationens ABBA-fans som startar en könsomvänd drag-hyllning till bandet u2013 där kvinnor spelar Björn och Benny medan vännerna Peter och Edward tar sig an rollerna som Anni-Frid och Agnetha u2013 kommer givetvis att tilltala ett första generationens ABBA-fan som undertecknad! Jag kan inte komma på någon annan grupp som väcker så mycket kärlek och värme, och vi befinner oss nu i en ny guldålder för ABBA. Efter att ha trott att Wembley 1979 var den enda gången jag någonsin skulle få se dem live, kan jag nu se Voyage om och om igen med gamla vänner och familjemedlemmar födda långt efter att gruppen splittrades. Manusförfattaren Ian Hallard, som även spelar Peter, släpper loss sin inre ABBA-nörd. När en pinsam Grindr-dejt visar sig vara Edward, hans bästa vän från skoltiden, tar de sig förbi det obekväma och bildar Head Over Heels u2013 en ABBA-tributgrupp i drag. Det är en härlig och glädjefylld aperitif till huvudnumret Voyage.

Ian Hallard som Peter. Foto: Darren Bell

Hallards manus gnistrar av oneliners, och de flesta träffar rätt tack vare en skicklig och perfekt rollsatt ensemble. Hallard fångar som Peter ensamheten hos en medelålders gayman som finner tröst och glädje i ABBAs musik och hittar sitt sammanhang u2013 även om resan blir kort i försöket att spegla bandets uppbrott. Han är en genomgullig karaktär, och hans komma ut-scen för sin mormor i medelåldern är vackert rörande. James Bradshaw håller sig på rätt sida av brittisk fars-tradition som den underbart campiga Edward u2013 spydig och fåfäng, men som tack och lov hittar ett djup ju längre pjäsen går. Han balanseras perfekt av Donna Berlins scentekniker Sally, vars sarkasm och sunda förnuft punkterar många egon. Rose Shalloo är till en början irriterande som den (avsiktligt) påfrestande Jodie, men karaktären växer och blir mycket älskvärd i takt med att hennes självförtroende ökar. Andrew Horton gör ett bra jobb som den manipulativa Christian som nästlar sig in i gruppen och tar över. Showens stora stjärna är dock Sara Crowe som Mrs. Campbell; hon får hela salongen att skratta med bara en blick, och hennes oskuldsfullhet och livsleda finner en flyktväg i rollen som Benny. Miriam Margolyes bidrar med en varm och härlig röstinsats som Peters mormor, och den folkkäre Paul Ou2019Grady etablerar pjäsens tidsram och de senaste åren.

Sara Crowe (Mrs Campbell) och James Bradshaw (Edward). Foto: Darren Bell

I andra akten försvinner Crowe från scenen ett tag då Mrs. Campbell blir sjuk, och tempot i humorn mattas av något när gruppen splittras. Detta är pjäsens svaghet; insatserna känns inte riktigt tillräckligt höga. Trots Christians försök (och det är svårt att dölja att han främst är ett berättartekniskt redskap) överlever vänskapen, och de tar sig alla oskadda genom pandemin. Det känns nästan som om gruppen inte har förlorat så mycket u2013 till och med mormor är kvar hos oss. Men det kanske är att föra oss för långt bort från föreställningens feelgood-anda, och det är trots allt en oerhört underhållande kväll på teatern. Även om jag kanske inte föll pladask (u201dhead over heelsu201d), så kommer alla Dancing Queens att älska det när allt kommer omkring!

ANMÄL DIG TILL VÅRT NYHETSBREV FÖR SENASTE NYTT