RECENSION: Ushers, Arts Theatre ✭✭✭✭

Ushers: The Front of House Musical

Arts Theatre

15 september

4 stjärnor

Idén om en pjäs i pjäsen är gammal som gatan. Oavsett om det rör sig om farsen i The Play That Goes Wrong, den desperata showbusiness-drömmen i A Chorus Line eller den historiska charmen i Shakespeare in Love, är det en beprövad fond för alla möjliga berättelser. Men hittills har ingen riktat strålkastarljuset mot vaktmästarna – teaterns osjungna hjältar. Det vill säga fram till nu, tack vare Ushers: The Front of House Musical på Arts Theatre vid Leicester Square.

Föreställningen belyser (pun intended) livet bland publikvärdar och chefer på en teater i London medan de spelar en till synes usel Britney Spears-musikal. Blandningen av aspirerande skådespelare, misslyckade artister och teaterfantaster sliter under den ganska campiga och tyranniska chefen Robins järnhand. Publikvärdarna blir kära, gör slut och börjar inse att deras extraknäck kanske är mer permanent än de först trott.

James Rottgers manus sprudlar av energi och är stundtals både roligt och rörande. Objektivt sett borde en grupp vaktmästare inte vara ett tillräckligt intressant koncept för en musikal, men den här föreställningen lyckas få det att fungera. Manuset är dock proppfullt av (visserligen kul) teaterinterna skämt som gick hem totalt hos premiärpubliken, men jag undrade hur många av dem som landar hos den genomsnittliga besökaren. Den har också ett lyckligt slut som är så välputsat att man får lämna sitt kritiska tänkande ute i foajén vid ankomst.

Musiken av James Oban och Yinannis Koutsakos är mycket behaglig, även om vissa av de svulstiga soloballaderna blir en aning enformiga trots att de framförs väl. Det finns dock några briljanta nummer; särskilt "The Parts I Could Play", där Stephen sjunger om sina drömroller, och "Interval Preparation", där personalen beklagar sig över sina mest besvärliga kunder (inklusive de förhatliga kritikerna). Dessa är fartfyllda nummer med fyndiga texter och charmiga teaterreferenser.

Sångmässigt är ensemblen perfekt över hela linjen, utan några svaga länkar. De två kärleksintressena Stephen (Cameron Sharp) och Lucy (Corrine Priest) imponerar särskilt med de mest naturliga och sympatiska prestationerna. Sharp gör ett strålande jobb i "The Parts I Could Play" och kryddar sången med en rad roliga imitationer. Priest är lika stark och innerlig i "Dreams and Ice Creams", där Lucy sjunger om sina drömmar om West End.

Det grälande paret Gary (Ben Fenner) och Ben (Rory Maguire) har några fina scener ihop, även om deras tilldelade låtar inte riktigt gör dem rättvisa. Inte desto mindre har båda starka röster och känns som ett trovärdigt par.

Den galna chefen Robin (Harry Stone) och stalker-aktiga Rosie (Alexandra Parkes) spelades båda med en manisk hyperaktivitet som blev ganska tröttsam och ibland gränsade till överspel. Trots detta har Stone en fantastisk röst med ett djupt och kraftfullt vibrato som gjorde hans solonummer till en ren fröjd.

Han var också väldigt rolig i de instruktionsvideon som visades under pjäsens gång, vilket kanske tyder på att karaktären fungerar bäst i små doser. Ett annat smart grej var att sena besökare blev anvisade sina platser av... vaktmästarna, till stor komisk effekt (om du är den typen som sällan kommer i tid vill du inte komma för sent till den här!).

Denna uppfinningsrikedom, tillsammans med flera förstklassiga prestationer, bidrog till att göra Ushers till en mycket underhållande kväll. Men de frekventa teaterreferenserna och internskämten gör att du behöver en viss förkunskap för att få ut det mesta av den. Av den anledningen kommer den aldrig att bli en musikal för den stora massan, men jag kan absolut se Ushers bli en riktig kultsuccé.

Ushers: The Front Of House Musical spelas på Arts Theatre till och med den 18 oktober 2015