RECENSION: When Midnight Strikes, Drayton Arms Pub Theatre ✭✭✭

Ensemblen i When Midnight Strikes. Foto: Thomas Scurr When Midnight Strikes

The Drayton Arms Pub Theatre

24 oktober 2017

Boka biljetter

Charles Miller och Kevin Hammonds är ett av landets mest produktiva och uppfinningsrika musikalskaparteam, men de är fortfarande relativt okända för den breda allmänheten.  Man frågar sig varför: deras låtar är hantverksmässigt skickliga, djupt melodiska och minnesvärda.  De borde sannerligen lämna ett större avtryck.  Under många år har deras verk beställts av ledande teaterhögskolor, och föreställningarna har producerats för att passa kompanier som vill sätta upp mångfacetterade historier med många roller, där alla får ta plats med solomaterial såväl som en bra blandning av duetter, trios, kvartetter, ensemblenummer och körer.

Det är naturligtvis svårt att förutse vad som ska fånga publikens intresse, men i fallet med detta verk kan svaret ligga i valet av historia och manusets karaktär – en sorts utvattnad version av 'Company'.  Hammonds skriver vass och välslipad dialog, där sarkastiska oneliners och uppfinningsrika ordvitsar kryddar samtalen på ett lockande sätt.  Det han däremot saknar här är en känsla för medryckande dramatik eller djupare insikter i mänsklig karaktär. Resultatet blir att trots ett överflöd av fantastiska nummer, finns det i slutändan lite som håller föreställningen flytande.  När vi når slutet av speltiden har intresset svalnat och man kämpar för att minnas någon tydlig mittpunkt.  Det är synd.  Sånger i detta partitur, som 'I never learned to type', har blivit – välförtjänt – berömda världen över.  Men som för många stora låtskrivare före dem – Gershwin, Rodgers och Hart, Kern och Hammerstein – fungerar deras sånger oftast betydligt bättre än de intriger de har parats ihop med.

Ensemblen i When Midnight Strikes. Foto: Thomas Scurr

Men orädda och företagsamma Fringe-grupper fortsätter att sätta upp deras shower, och här får vi ännu en chans att se detta verk som utspelar sig kring millennieskiftet, i en stilfull tolkning av MKEC Productions på deras hemmascen på charmiga Drayton Arms Pub Theatre.  Victoria Francis står för en mycket snygg scenografi som frammanar en chic lägenhet på Manhattan med en spektakulär utsikt över den världsberömda silhuetten (tack vare en generös digital displaypanel som ger produktionen en rejäl dos glans; projektioner av J Mark Pim).  Rollbesättningen, oklanderligt klädd av en okrediterad kostymör – fixade de alla sina egna kläder? – passar som handen i handsken i denna miljö.  Producenten Marc Kelly regisserar också, men det tunna manuset gör honom inga tjänster och han verkar ofta osäker på vad han ska göra med en scen full av festdeltagare, som oftare känns statiska än livliga. Det verkar inte heller finnas någon krediterad koreograf, ett tomrum som kompaniet bör fylla i framtida uppsättningar: dessa musikalnummer kräver verkligen en expertpresentation – lite enkel blockering räcker inte för att göra dem rättvisa (regiassistent är Christian Bullen).

Bandet å andra sidan, Oli Rew på keyboard och Dominic Veall på cello, är integrerade i scenografin på ett föredömligt naturligt sätt. Dock drar regin inte nytta av dem så mycket som den skulle kunna – även här behövs mer eftertanke.  Ljuset fungerar bra, vilket kan tillskrivas Andy Hills tekniska ledning.

Ensemblen i When Midnight Strikes. Foto: Thomas Scurr

Men det är till framförandet av de många musikalnumren vi vänder oss för räddning, även om föreställningen verkar sakna ett öppningsnummer: pjäsen börjar med en lång dialog som inte tycks ha något annat syfte än att få upp folk på scenen.  Producenten Elizabeth Chadwick har rollsatt sig själv i huvudrollen som Jennifer West och är som mest bekväm i ”belt”-registret i sina låtar.  Man kan dock inte låta bli att känna att hennes prestation hade varit ännu starkare om en utomstående regissör hade väglagt henne genom rollens tvära kast.  Simon Burr å sin sida tonar ner sina musikalnummer och väljer istället att bygga sin roll genom skådespeleriet, vilket han gör mycket övertygande. Efter att ha sett honom i flera roller nu märks en lovande utveckling, och jag skulle inte bli förvånad om hans karriär tar spännande vändningar framöver.

Bland de övriga i ensemblen är Victoria George en kapabel Zoe, James Dangerfield en livlig Greg West, Stephanie Lyse en passande Nicole, Andrew Truluck en välbalanserad Edward och Marcia Sommerford en temperamentsfull Rachel. Kelly själv gör en förtjänstfullt samlad och camp Bradley, med Georgina Nicholas Twyla som draghjälp, Matthew Boyd som en stabil Alex och den barska grannen Muriel, som mjuknar av nyårsandan, i Victoria Waddingtons erfarna händer.  Föreställningen förgylldes på ett minnesvärt och vackert sätt av Ellie Nunn som den ständigt närvarande pigan Josephina, vilket påminner oss om att detta kompani framför allt handlar om att ge nya talanger en chans att experimentera och briljera i en mindre bekant repertoar.

På det hela taget är det mycket underhållande och en viktig fjäder i hatten för ett ambitiöst kompani som gör mycket för att underlätta den svåra övergången mellan scenskola och yrkesliv.  MKEC Productions har redan visat att de behärskar formen när de arbetar med starkt material.  När de valt ett svagare grundmaterial krävs det mer av dem: i framtiden vill de kanske knyta till sig fler kreatörer för att stärka helheten.  Jag tror att de är redo för det steget nu.

Spelas till den 12 november

BOKA BILJETTER TILL WHEN MIDNIGHT STRIKES