KOMMANDE: Henry Carpenter och Tom Crowley om Quentin Dentin

Tom Crowley och Henry Carpenter EN FÖRSTA TITT PÅ… QUENTIN DENTIN

Henry Carpenter och Tom Crowley i samtal

Tristan Bates Theatre,

Tisdag 20 juni – Lördag 29 juli

Som en del av sin nya satsning på att utveckla nyskriven musikal, lanserar den lilla teatern vid Actors’ Centre i Covent Garden i London sin andra sexveckorsperiod med en ny brittisk musikal för säsongen.  Tätt efter Bateman och Conleys ”The Sorrows of Satan”, får vi snart se den sjätte (eller är det sjunde?) inkarnationen av ett verk som har växt stadigt sedan det dök upp som ett kort studentdrama på Rag Factory för några år sedan.  Verket är nästan helt skapat av Henry Carpenter (frontman i olika rockband som ”Jimmy Getaway” och nuvarande ”Jelly”), och är sprunget ur passion, driv och en osviklig tro på sitt budskap.

Hans samarbetspartner ända från start har varit hans vän från King’s College, producenten Hannah Elsy.  Tillsammans har de fört ”Quentin” genom National Theatre Studio, Rich Mix via IdeasTap, International Youth Arts Festival i Kingston-upon-Thames, Edinburgh Fringe och Above the Arts i West End.  Vid varje steg på vägen (jag har sett ungefär hälften) har föreställningen växt som projekt, precis som teamet har vuxit i erfarenhet, självförtroende och kunnande.  Nu samarbetar de med den nya regissören Adam Lenson, som gör en snabb återkomst till adressen efter ”Sorrows”.  Men mest avgörande är att man har hittat en helt ny skrivarpartner i bokens medförfattare, Tom Crowley.  Vissa skådespelare och bandmedlemmar återvänder för att reprisera sina insatser från tidigare versioner av vad som utgör ”Quentin”, och det ska bli fascinerande att se hur denna nya version tar dem alla, och showen, framåt i karriären.

The Quentin Dentin Show (Above The Arts). Foto: Mihaela Bodlovic.

För att få lite bakgrund mötte jag nyligen Henry och Tom på Actors’ Centres café för att diskutera deras nya samarbete och höra om föreställningens utveckling.  Hannah tittade förbi först för att ta bilden till denna artikel, och för att leverera en ny laddning av showens senaste ”image”: en snygg affisch med blå himmel och lysande neonskrift.  Estetiken tyder på den nya sofistikering som showen nu utstrålar, långt ifrån det ursprungliga ”glitter-och-lim-klotter” som Elsy fotograferade på sin badrumsvägg.  Efter fotograferingen rusar hon i väg för fler producentuppdrag och vi lämnas att prata ostört.

Jag ville veta vad Toms roll i showen har varit.  Jag hade hört rykten om att han kommit in som dramaturg och var redo att ta upp det, men det klargjordes direkt att han – precis som det står på affischen – räknas som medförfattare.  Han beskriver skrivprocessen som började med att han gav några anteckningar till Henry och Hannah, fick feedback, svarade med fler idéer, och hur det hela sedan rullade på tills han stod som jämställd medarbetare till Henrys manusarbete.  Det är spännande nyheter: hans finessrika bearbetning av Richard O’Briens ”Shock Treatment” är ett under av tydlighet och skärpa – och en dag får vi förhoppningsvis se mer av den (för de lyckliga få som hann se den på King’s Head Theatre för drygt två år sedan).  Att se den talangen nu parad med den fortsatta expansionen av QD-historien är i sig en upplevelse.  Som alltid är han vänlig, avslappnad och ganska återhållsam med detaljerna.  Men med tanke på den popmiljö som föreställningen gjort till sin, känns deras blygsamhet under intervjun helt rätt.

Vi provar en annan infallsvinkel.  Jag känner till Toms arbete med ”The Night” – en ambulerande mix av stand-up, improvisation och sång som nu hittat sitt hem på glassiga Café Zedel (tack än en gång, James Albrecht). Jag såg hans kurerade scen under två veckor på förra årets Vaults Festival (40 nya verk hann passera där) och jag har varit på en tidig genomgång av hans musikalversion av Cormans ”Bucket of Blood”, med låtar av ”Shock Treatment”-kapellmästaren Alex Beetschen.  Vi hinner inte ens prata om vad som händer med ”Wooden Overcoats” (ett annat av hans många projekt).  Det är genuint imponerande hur mycket han hinner med.  Henry jobbar också på andra saker med andra människor; han berättar om några av dessa satsningar, inklusive ett långvarigt samarbete med Paul Garred, tidigare i The Kooks – tyvärr kan jag inte gå på hans band ”Jellys” spelning på Blackstock Road ikväll, men han vet att jag hejar på dem i tanken.  Däremellan har han skrivit ytterligare sju låtar för showen, och bara det i sig är anledning nog för alla som vill ha en rolig och fartfylld kväll ute.

Även om de nickar instämmande åt det smeknamn jag hittat på för konceptet, ”The DJ Who Fell To Earth” (Henrys Bowie-dyrkan är välkänd), och trots att jag får höra Tom berätta om frågorna han kom med och de fantasfulla svar de landade i (inte minst: Vart föll DJ:n ifrån?), så förbjuder den professionella diskretionen dem att avslöja mer av handlingen.  Och jag kan förstås inte kommentera det ytterligare.  Men lita på mig.  Lita på dem. Det här kommer bli kul.

The Quentin Dentin Show spelas från 29 juni till 29 juli 2017 på Tristan Bates Theatre

BOKA BILJETTER TILL THE QUENTIN DENTIN SHOW