KOMMANDE: Prelude på Tristan Bates Theatre

Julian Eaves tar en titt på Prelude, scenen som lyfter fram nya kreatörer på Tristan Bates Theatre

Prelude

Tristan Bates Theatre,

18 juni 2018

Joel Fisher gjorde ett mycket klokt val när han bjöd in Lexi Clares showcase för nyskriven musikal till Tristan Bates Theatre. Efter att ha sett den på Above the Arts nyligen förstod han att produktionen skulle vinna på de mer generösa ytorna – och den betydligt bättre akustiken – i hans egen salong.  Och så blev det: det var en ren fröjd att höra dessa nya röster i en lokal som verkligen lät dem komma till sin rätt.

Precis som med själva framträdandena fanns det gott om talang även i skrivandet, med representanter från huvudstadens främsta teaterskolor.  Vi hör ofta om svårigheterna med att få tillgång till dessa utbildningar; de skyhöga kostnaderna och bristen på tillgängliga stipendier innebär, som vi ständigt påminns om, att den grupp som faktiskt kan välja den vägen blir alltmer begränsad.  Inte nog med det, när det kommer till att skapa nya verk skriver folk i regel om det de själva känner till, eller åtminstone det de förstår utifrån sina egna erfarenheter.  När skribenternas sociala, kulturella och litterära bakgrund är så pass likartad leder det oundvikligen till en viss homogenitet i synsätt, intressen och värderingar.  Det var därför ingen överraskning att just denna likriktning återspeglades tydligt i det som bjöds på scenen.

Naturligtvis gäller detta inte bara detta forum, utan hela branschens utbildningsstruktur.  Producenter inom olika scennäringar har i åratal påpekat svårigheterna med att bryta sig loss från ett allt snävare socialt – och etniskt – urval av nya talanger, samtidigt som landet faktiskt blir alltmer socialt och etniskt mångfaldigt.  I en huvudstad med landets största sociala mångfald verkar de lokala teaterskolorna alltmer otakt med det samhälle de strävar efter att tjäna.

Så var även fallet här.  Vi fick höra många berättelser sprungna ur just denna sociala grupps specifika intressen och bekymmer.  I stora drag kan de sammanfattas som: "Kommer jag att bli så populär, framgångsrik och rik som jag vill vara?"  Att sitta med vid det här evenemanget var som att titta på en två timmar lång selfie.  Men var fanns känslan av att det finns en enorm värld där ute, som råkar sträcka sig längre än en armslängds avstånd?  Den kändes frustrerande svårfångad.

En skribent som verkade ha bäst förutsättningar att bryta sig loss från detta kvävande grepp av konformitet var Harry Style, som utmärkte sig genom att ha sinne för humor och förmågan att locka till skratt. Detta var oerhört befriande mitt bland alla de kreatörer som tycktes fast beslutna att ta sig själva på största möjliga allvar.  Hans verk har fortfarande en tydlig prägel av studentteater och är på väg till Edinburgh Fringe, där det lär roa en ung studentpublik i farten.  Men hantverket i både text och musik är minnesvärt, då han bearbetar olika stilar i sökandet efter en egen röst.  Mest glädjande var kanske att han avstod från de nästintill allestädes närvarande pseudo-amerikanska accenterna som anammades av en deprimerande majoritet av de medverkande.

Problemet med britter som försöker låta som amerikaner är att väldigt, väldigt få lyckas.  I Spotlight beskrivs denna bristfälliga förmåga som "General American", som om röstens klang kunde jämföras med General Motors eller General Electric.  Jag beklagar, men någon sådan accent existerar inte, förutom i de slumpmässiga läten som frambringas av brittiskt skolade aktörer: amerikanska accenter är alla mycket specifika.  Att fejka dem duger helt enkelt inte.  Man måste få dem rätt.  Och om man inte kan det, låt bli.  När vi sedan bjöds på elisabetanska karaktärer som använde detta nonsensljud, då brast det för förståndet.  Jag menar... varför?

Likaså när det gällde det musikala uttrycket; man spelade säkert och följde konventionerna för för närvarande framgångsrika verk skrivna av etablerade – hyllade – kreatörer i West End och (särskilt) Broadway.  Faktum är att mina öron bara spetsades en enda gång av något fräscht och ovanligt, och det ögonblicket dröjde dessvärre till de sista takterna i det avslutande numret av Thomas Ryalls. Där serverades vi plötsligt, och högst oväntat, några ljuvligt fylliga och komplexa ackord i slående kontraster till varandra.  Denna effekt stack ut ordentligt under en kväll som annars dominerades av långdragna upprepningar av välbekanta musikaliska mönster och troper.  Man längtade efter att dessa unga talanger skulle våga lita till sin egen begåvning och frigöra sig från andras stilar och manér.

Vi får se vilka av dem som lyckas med det i framtiden.