RECENSION: Animus, Laban Theatre

Ensemblet i Animus. Foto: J K Photography Animus

Laban Theatre

2 december 2017

Detta var ett välkommet andra framförande av Michael Webborn och Daniel Finns extraordinära nya musikal som utspelar sig bland skumraskaffärer i artonhundratalets London, där den tragikdrabbade familjen Donne bedriver sin verksamhet.  Musiken var höjdpunkten i denna uppsättning, där Louisa Green gjorde ett gediget jobb med att förmedla det mörka partituret från klaviaturen, tillsammans med Sandra Thompson på fiol, Brenda Sancho på cello, Greg Hagger på bas och Becky Brass på slagverk.  Sånginsatserna från de unga skådespelarstudenterna var strålande.  Webborn och Finn har etablerat sig som ett kraftfullt låtskrivarpar och följer upp sin förtjusande 'The Clockmaker's Daughter' med denna melodramatiska familjesaga om äventyr och motgångar bland handelsklassen.

Det är mycket musik att ta sig igenom i detta verk, som ursprungligen skrevs för MTA förra året i en magnifikt sammanhållen och övertygande produktion på Bridewell Theatre: alla i den stora ensemblen får chansen att glänsa och visa upp sina specifika talanger.  Hos vissa i ensemblen, som Laura Barnard (som alternerar i rollen som Lily Donne), är dessa talanger redan väl etablerade genom framträdanden med organisationer som NYMT: vid föreställningen jag såg belönades hon med publikens jubel för sin självklara sceniska närvaro och sitt säkra grepp om rollens många vokala utmaningar.  Som en kontrast i nästan allt var Claire Kennan levande och kvick som Charlotte Donne, med briljant tydlig diktion och en fin förmåga att fånga varje ögonblicks unika karaktär.  Samtidigt tillförde Danielle Whittaker en rejäl nypa jordnära realism till familjen Donnes förfina liv i den kaxiga rollen som bordellmamman Fanny Penhaligon – en roll med stor komisk potential – och Lizzie Burgess var en elegant och ljuv Eleanor Bray.  Det kan inte finnas många musikaler att välja på där de fyra huvudrollerna alla är kvinnor, vilket är en av de många detaljer som gör detta verk så uppfriskande.

Bland de många andra rollerna som skapade en livfull mosaik av storstadslivet såg vi en rad fina unga talanger.  Philip Murch var både stilig och karismatisk som föremål för kärleksintresset i form av Harland Manderville, medan Harvey Westwood var en mycket övertygande Joe Grey – en scennärvaro att hålla ögonen på.  Lagens väktare, som var under viss press i denna hetsiga miljö, gestaltades av Jonathan Barakats konstapel Farrow, medan Jochebel Ohene MacCarthy representerade kyrkan som syster Edith, och Becky Stockley stack verkligen ut som den envisa och målmedvetna journalisten.  Michael Karl-Lewis spelade Mr Bolt och Lighterman, David Sharp var Mr Borage och Mr Erridge, Daniel-Thomas Forster var Mr Quilt och Mr Fipps, Alex West gjorde rollerna som Earnest Donne och smeden, medan Aaron Gwilliam-Stone spelade Adam Donne och Chrysanthemum.  Martha Burke var en charmig kammarjungfru, Christian Andrews var Sir Walter Gladstone och Elric Doswell spelade åkaren.  Vi njöt också av Ciara Ennia som Daisy, Johanna Pearson-Farr som Jasmine och Eliza Roadnight som Violet, samt Ella-Jane Thomas som ostronförsäljerskan och Lady Rutherford.  Det alternativa laget, som jag tyvärr inte såg, bestod av Molly Osborne som Charlotte, Simone Sullivan som Penhaligon, Lauren Poulson som Bray och Rebecca Wickes som Lily.

Koreografin av Fabian Aloise var livfull och uppsättningens visuella höjdpunkt.  Amy Yardleys minimalistiska scenografi var däremot sparsam och naken, medan hennes kostymval var eklektiska: tidsenlig klädsel dominerade för männen, men av oklara skäl bar kvinnorna 1950-talsinspirerade skräddarsydda kavajer och långa chiffongkjolar, medan hembiträdet bar full edwardiansk mundering och inte hade sett malplacerad ut i 'An Inspector Calls'.  Varför?  Ingen tycktes veta.  I en föreställning som i övrigt anstränger sig för att skapa en stämning av rå realism var dessa utsvävningar i fantasifull tolkning svåra att förstå.  Regissören Simon Greiff kan säkert förklara allt.

I enlighet med branschstandard ges inga stjärnbetyg till elevföreställningar.

LÄS MER OM TRINITY LABAN

LÄS MER OM WEBBORN OCH FINN