INTERVJU: Andy Moss om huvudrollen i Ghost

Andy Moss och Carolyn Maitland i Ghost. Foto: Pamela Raith Hur spännande känns det att göra Ghost – The Musical?

Helt fantastiskt! Jag gjorde lite grejer precis efter scenskolan men inget nämnvärt, så det här är min första ordentliga vända på tiljorna sedan dess. Jag är så förväntansfull men det är också lite nervöst – inte för att stå inför publik, utan för att det är en så ikonisk roll. Patrick Swayze har verkligen lämnat ett par stora skor att fylla, och min polare Richard Fleeshman spelade Sam i originaluppsättningen i West End och var helt magisk han med. Så visst finns det en del press, men vi har inte försökt göra en karbonkopia av vare sig West End- eller Broadway-versionerna.

Vad var det med just den här föreställningen som fick dig att tacka ja?

För det första är jag ett enormt fan av filmen. För det andra har jag längtat efter att komma tillbaka till scenen ett tag nu. Jag älskar TV och sånt, men inget är så belönande som att göra en liveshow. Visst kan man se reaktioner på Twitter, men att gå ut där och uppträda inför en levande publik och få omedelbar respons är den mest spännande delen av jobbet. Som artister är det ju det vi är utbildade för. Sen för det tredje är det musiken. Den är skriven av Dave Stewart från Eurythmics och Glen Ballard, som har producerat massor av album jag älskar. När jag hörde låtarna kände jag igen alla deras influenser, så hela paketet med de namnen ombord, den ikoniska filmen och det faktum att det rör sig om en fin tremånaders turné sålde in det direkt.

Du har jobbat med TV tidigare, men vilka utmaningar innebär en scenproduktion?

Den största utmaningen för mig är att se till att rösten håller varje dag. Det är några tunga nummer och jag har varit med i band genom åren så jag kan sjunga, men att göra det varje kväll i åtta eller nio föreställningar i veckan är en rejäl utmaning. Man måste veta när man ska ta i från tårna och när man ska hålla igen för att spara rösten. Dessutom måste allt tajmas med ljudsignaler, musik, motspelarnas repliker eller ljuset. Det är jag inte van vid från TV. Där kan vi kasta om replikerna lite om det känns mer genuint och de köper det oftast, men här måste man vara helt ordgrann. Så det handlar om att pricka rätt för alla andras skull och samtidigt få det att låta som att man gör det för allra första gången.

Du har även gjort rockkonserter, men är en musikal en annan typ av disciplin?

Det är helt annorlunda. Jag gillar musikaler, missförstå mig inte, men jag hade aldrig sett en och tänkt ”Herregud, vad fantastiskt, det där vill jag vara med i”. Men med den här kände jag direkt när jag hörde musiken att ”det här är riktigt bra”. De sa att de inte ville ha en klassisk musikalartist med musikalsångröst, utan någon med en lite annorlunda touch – och förhoppningsvis är det vad jag har kunnat tillföra Daves och Glens musik. Jag blandar och ger lite grann. Jag sjunger tekniskt så att jag inte pajer rösten varje kväll, jag är försiktig där, men jag kan ”rocka till” det med lite rasp i rösten i de stora, känslosamma låtarna. Det har varit kul att hitta den balansen.

Andy Moss och Sam Ferriday i Ghost. Foto: Matt Martin Hur ser du på karaktären Sam?

Han är djupt förälskad i sin flickvän Molly, men som alla killar i den åldern är han lite rädd för fasta förhållanden och sånt. Han vet att hon är hans livs kärlek och han vill spendera resten av sitt liv med henne, men han har svårt att säga de där orden som ”Jag älskar dig” eller ”Ska vi gifta oss” högt. Han är en genomgod kille som älskar henne, och när han dör handlar allt om att få kontakt med Molly igen och hämnas på sin bästa vän som i slutändan mördade honom. Det är en känslomässig berg-och-dalbana, och sen har vi alla komiska scener med Oda Mae Brown också. Jag måste navigera genom resan från att vara en älskvärd karaktär i början till att det blir mörkt efter att han dött; han söker hämnd och försöker berätta för Molly att han älskar henne, samtidigt som han har lite kul med Oda Mae. Han är en klurig karaktär, speciellt eftersom man spelar honom som död.

Är han någon du kan relatera till?

Jag vill gärna hoppas att jag är en älskvärd och trevlig kille. Jag hoppas det finns lite av mig i honom, och jag hoppas att om någon mördade mig så skulle jag söka hämnd. Så han är precis som jag. En vanlig schysst kille som vill ha fru, vänner, ett fint hem och ett bra jobb. Han strävar efter att göra sitt bästa i livet utan att såra någon, även om han råkar jobba som bankman.

Varför tror du att just den här berättelsen betyder så mycket för så många?

Det är det där med evig kärlek. Dessutom kom filmen i början av 90-talet och det fanns inte så många storslagna historier som denna då. Den har något för alla. Den har kärlekssagan som övervinner döden, och alla känner ju någon som gått bort och bär på den där längtan efter att få se dem igen. Dessutom var Whoopi Goldberg på topp då, precis som Patrick Swayze och Demi Moore. Det var en stjärnspäckad ensemble, och kombinationen av det och det faktum att alla kan relatera till historien – för att något liknande har hänt dem någon gång i livet – är anledningen till att den träffar så hårt. Det är därför folk älskar filmen och varför de kommer för att se musikalen. Dessutom är det väl nästan lite nostalgi nu, eller hur?

Andy Moss i Ghost. Foto: Matt Martin Har du behövt lära dig några nya färdigheter för rollen? Krukmakeri kanske? Jag kan spela gitarr lite grann, men de bad mig spela Unchained Melody på gitarr och det var jag gärna med på. I den här versionen har vi tagit med drejskivan mycket mer än i den ursprungliga scenversionen, men det är främst Carolyns karaktär som använder den. Det jag främst har fått öva upp är uthållighet och att man alltid måste köra på. Om vi klantar oss eller om en ljudsignal inte kommer när den ska måste vi fortsätta, medan man på TV kan säga: ”Förlåt, det där blev skräp, kan vi ta om det?”. Dessutom, om något går snett kan jag inte hjälpa någon ur knipan eftersom Sam är död och ingen kan se eller höra mig. Hur lätt har det varit att få till den amerikanska accenten?

Det har gått fint. Det var det jag sa till dem: ”Skådespeleriet fixar jag alla dagar i veckan, jag kan göra accenter, vad ni vill – det jag är orolig för är att sjunga de här stora låtarna åtta eller nio gånger i veckan”. Men de gav mig jättemycket hjälp med låtarna och musiken, vilket var jättebra, och nu sitter allt. Jag har satt dem.

Kommer du ihåg när du såg filmen första gången och vad den gav dig för intryck?

Jag såg den med mamma och pappa. Det var som en klassisk familjefilm på söndagen, och den påverkade mig eftersom det var då jag började bli intresserad av spöken och sånt. Det var första gången jag såg det i en film där det inte var meningen att det bara skulle vara läskigt, utan fanns där av en annan anledning som man inte riktigt förstår som barn. Så det var första gången jag började fundera på spöken. Nuförtiden är skuggspökena som kommer i slutet av filmen för att ta skurkarna inte så farliga, men förr skrämde de slag på mig.

Vad ser du mest fram emot med turnén?

Jag ser fram emot att besöka städer jag aldrig varit i. Det ska bli spännande, men jag är egentligen en riktig hemmamänniska. Om jag går ut och festar eller träffar vänner vill jag helst gå hem och sova i min egen säng, så det kommer kännas lite märkligt att vara borta, men det hör till jobbet och förhoppningsvis leder det till fler sådana här projekt. Det har fått mig att bli riktigt taggad på skådespeleri igen och det behöver inte bara vara på TV eller film – jag kan åka på turné eller jobba i ett annat land. Jag hoppas att det här blir en dörröppnare. Det är en fantastisk show och en grym roll, och jag hoppas att jag lyckas göra den rättvisa.

BOKA BILJETTER TILL GHOST UK TOUR