INTERVJU: Jez Bond om Park Theatre

I tider av ekonomisk stramhet, när statliga kulturanslag tycks vara i ständig gungning, är det en imponerande bedrift att ens överväga att starta ett nytt teaterkompani, för att inte tala om en helt ny teater.

Jez Bond, konstnärlig ledare för Park Theatre (vänster), den nya mötesplatsen i Finsbury Park, är dock en sällsynt imponerande herre. Efter examen i Hull tilldelades han Channel 4:s stipendium för teaterregissörer och utbildades till regissörsassistent vid Watford Palace. Han arbetade därefter som biträdande ledare för Y Touring, innan karriären gick vidare till regionteater, uppdrag utomlands och fristående scener. ”Men jag har alltid varit fascinerad av idén att faktiskt driva en scen själv”, säger han. ”Att ha en fysisk byggnad där man kan bygga upp ett rykte, arbeta nära lokalsamhället, fostra en publik och skapa en lokal trogen skara besökare.”

År 2009 förvärvade Bond en övergiven kontorsbyggnad i Finsbury Park. ”Jag hade letat i fem eller sex år efter rätt lokal”, avslöjar han. ”Vi hade två huvudkriterier: för det första att det skulle vara ett område med bristande kulturutbud som skulle må bra av en teater, och för det andra att det skulle finnas goda kommunikationer.”

Bara minuter från knutpunkten Finsbury Park Station har Park Theatre fördelen av att ligga i ett område med en stor andel kulturarbetare. ”Vi gjorde omfattande marknadsundersökningar och Finsbury Park med omnejd har faktiskt den högsta koncentrationen i hela London av kreatörer, skådespelare, regissörer, dramatiker och producenter.” Och med Victoria Line runt hörnet tar det West End-producenter – och det kanske viktigaste, kritikerna – bara femton minuter att ta sig till teatern.

Många scener utanför West End kan ofta upplevas som kalla, kala platser med bristfällig utrustning. Även om detta ofta tvingar fram stor uppfinningsrikedom hos kreatörerna, kan det göra teaterkvällen mindre njutbar för den vanliga besökaren. Överraskande nog är Park Theatre en bedrift i design, funktjonalitet och komfort. Bonds vision för lokalen kan knappast kallas försiktig.

”De flesta som kommer hit efter att ha sett ritningarna utbrister: 'Herregud, vad stort det är, ni har ju två scener!' Innan man är på plats är det svårt att greppa skalan”, förklarar Bond. ”I grund och botten bygger vi en riktig teater. Fast det är en ombyggnad brukar jag säga att vi bygger från grunden, eftersom vi gör så stora ingrepp – bygger på våningar, tar bort tak och river ut golv. Vi har lagt mycket krut på loger och personalutrymmen för att se till att det finns duschar, toaletter, bra omklädningsrum, en liten tvättstuga och förvaring. Hela vår filosofi är att användarupplevelsen ska vara utmärkt, oavsett om man är publik eller arbetar här, om man besöker toaletten, ser en föreställning eller bara köper ett glas vin; du ska känna dig välkommen och värdefull i det här huset.”

När Bond pratar om byggnaden gör han det med passion, men han blir närmast lyrisk när samtalet glider över på repertoaren och hans framtidsmål. ”Jag skulle inte ha tagit mig an det här projektet om målet inte var att växa till ett kraftcenter för egenproduktion”, slår han fast med eftertryck. ”Park 90, vår flexibla studioscen, kommer att vara en gästspelsscen, även om vi hoppas kunna utveckla egna pjäser där på sikt. På Park 200, den större scenen, kommer vi att satsa på en blandning av gästspel och egna produktioner.”

Och när det gäller själva programmet – har Bond en särskild nisch eller smak som kommer att prägla Park Theatre? ”Det speglar nog alltid, och bör nog spegla, den konstnärliga ledarens smak. Det är han som är den konstnärliga vägvisaren, och det är därför vår policy faktiskt är väldigt bred vid en första anblick.” Bond skrattar till och säger sedan med ett snett leende: ”Bra pjäser, väl genomförda.” Han fortsätter: ”Jag gillar pjäser som talar till mig på olika plan; som får mig att både le och gråta. Kan man uppnå båda samma kväll är det min drömkväll på teatern. Gripande verk med starkt berättardriv. Det kan vara en pjäs från 1500-talet eller nyskrivet drama. Tanken är att ha en varierad repertoar likt en regionteater, med allt från nyskrivet och 1900-talsklassiker till en traditionell julpantomim.”

Trots de storslagna planerna måste man erkänna hur tufft det är ekonomiskt för unga teatergrupper som letar efter spelplatser. Bond är väl medveten om detta och hoppas att Park med tiden ska kunna hjälpa till. ”Vi vill nå en punkt där vi kan stödja kompanier genom att erbjuda biljettintäktsdelning istället för bara hyra. De första åren kommer vi dock behöva ta ut hyra för att täcka kostnaderna, men nivån ligger i linje med andra scener i London. Vi har tittat på allt från små källarscener med 40 platser till större Off West End-scener med 200–300 platser, och priset per plats är ganska likvärdigt överallt. Vi kommer inte att vara billigast, men heller inte dyrast. Det vi däremot gör annorlunda är att vi har ett helt transparent paket. Vi har hört om grupper som bokat en scen till ett pris, för att sedan debiteras extra för matinéer, gaffatejp eller för att ha lagt ut programblad i foajén. Vi säger: 'Nej, priset är tydligt och allt ingår; vi samarbetar med er.' Det ska inte vara en vi-mot-dem-känsla.”

Med modern utrustning och Bonds driv att föra ut teater till ett område som tidigare varit eftersatt, är han lika beslutsam om att Park Theatre ska nå ut till lokalsamhället. ”Vi har pratat med lokala skolor och ungdomsgårdar som Six Acres och Andover Estate, och de är väldigt entusiastiska över att låta unga komma hit. De har så knappa resurser; på Andover Estate hade de bara ett litet rum och ett fåtal anställda där de körde drama, fotboll och allt annat i samma lokal. Att plötsligt få gå femhundra meter och kliva in i en fullt fungerande yrkesteater en eftermiddag är spännande. För mig handlar det om att ge människor ansvar. Att som 14-åring få en nyckelknippa i handen, klättra på stegar och rigga ljus och ljud – det var så min egen teaterpassion föddes. Vi har också en spännande nyhet på gång: vi installerar ett nätgolv (tension wire grid) i Park 200. Det gör att man slipper stegar. Det är ett nätgolv ovanför publiken där man kan gå ut och rikta strålkastarna, och tack vare avståndet blir det inga skuggor på scenen. Det är fantastiskt för effektiviteten, man kan rigga ljuset uppe på nätet samtidigt som de som bygger scenografin målar golvet nertill. Men framför allt är det spännande för unga, för man slipper allt krångel med säkerhetsföreskrifter kring stegar och kan säga till en 14-åring: 'Okej, fixa ljuset där uppe, föreställningen börjar imorgon, lös det'.”

Ett modernt kulturhus med rimliga priser, kvalitetsprogram och ett genuint engagemang för närområdet förtjänar ett brett stöd. Även här har Bonds entusiasm gett utdelning. En imponerande lista av ambassadörer ger projektet tyngd: Sir Ian McKellen, Celia Imrie, Tamsin Outhwaite, David Horovitch, Sean Mathias och Roger Lloyd-Pack har alla slutit upp bakom Park Theatre. Hur svårt var det att få med så kända namn? ”De ställde gärna upp. Att prata om saken är en sak, men att få hit dem i huset är något helt annat. Så fort de kom in i lokalerna var de fast. De är oerhört engagerade. Vi bestämde tidigt att vi inte ville ha galjonsfigurer som bara är ett namn på ett papper, utan vi kallar dem ambassadörer och ser till att det är folk som faktiskt vill kavla upp ärmarna. Våra ambassadörer anordnar insamlingsevent, skriver brev till kollegor, ställer upp i intervjuer och drar sitt strå till stacken. De är verkligen aktiva och förstås intresserade av att själva stå på våra scener framöver.”

Plötsligt känns det som att Finsbury Park har fått en helt ny lyster.

– JBR www.parktheatre.co.uk