RECENSION: 5 Guys Chillin', King's Head Theatre ✭✭✭✭

5 Guys Chillin'

King's Head Theatre

2 oktober 2015

4 stjärnor

Boka biljetter

Jag får erkänna det direkt: jag har ingen aning om vad en ”chill-fest” är. Jag vet inte vad ”Tina” är. Jag vet inte vad ”slamming” är. Därför undrar jag om jag verkligen tillhör målgruppen för Peter Darneys nya pjäs 5 Guys Chillin’, som just nu har premiärspelperiod på King’s Head Theatre.

Med tanke på Quentin Letts reaktion på DV8:s fantastiska John på National Theatre, föreställer man sig att hans huvud skulle explodera om han såg denna djärva, modiga och totalt utelämnande produktion (även om det, i rättvisans namn, kanske inte skulle ske då King’s Head inte är subsidierad på samma sätt som National Theatre). Ändå var det omöjligt att inte snegla på vad Letts skulle tycka medan detta voyeuristiska, (nästan) dokumentära stycke om gay-sex utspelade sig.

För Letts företräder ”vanligt folk” – eller gillar att tro det, så länge de är konservativa, vita män – och visst. Men faktum är att det är just den publiken som den här pjäsen är avsedd för. Homosexuella män förmodas i alla fall redan veta vad som händer med dessa fem män, två par och en nykomling, på den här chill-festen. Kanske inte detaljerna, men helheten.

Det blir sex. Det blir droger. Det blir samtal. Det blir maktspel. Det blir delad intimitet. Det blir mobiltelefoner. Det blir par som bryter upp och kopplas ihop med andra. Det blir utsvävningar. Det blir skratt. Det blir tårar. Det blir naken ärlighet. Det blir sex.

Huruvida det blir tillfredsställelse eller lycka – ja, där har vi knuten.

Och det är egentligen poängen. 5 Guys Chillin' är en pjäs om ensamhet, lycka, kärlek, lusta och smärta – som så många pjäser är. Hamlet, till exempel. Les Misérables, för att nämna en annan. Temana är universella; det är miljön som är exotisk. Eller ja, exotisk för den som inte är en del av den.

Programbladet avslöjar att Peter Darney har tagit över 50 timmar av anonyma intervjuer och klippt ihop dem ”för att försöka skapa känslan av fem män som pratar med varandra på en fest. Inga ord har lagts till eller ändrats, och texten är trogen informanternas känslor, men ordningen, strukturen och kombinationerna av svaren har sammanfogats och modifierats.” Det är dokumentärt, på ett ungefär.

Ur ett dramaturgiskt perspektiv glider den 80 minuter långa presentationen ibland in i overklighetens vatten: händelser sker och saker sägs som utmanar trovärdigheten på ett lite klumpigt sätt. Men medan man sitter där och ser dessa nästan nakna män blotta sina inre jag, kan man inte låta bli att undra om det är ens egen obekvämlighet man känner. Är de bara brutalt, uppriktigt ärliga på ett sätt som kräver att man ”skärper sig”? Eller saknas det något i sättet som berättelserna förmedlas på?

Sanningen ligger, enligt mig, någonstans mittemellan. De råa orden är tacksamma, alarmerande, lärorika, avslöjande och fängslande; men det saknas en subtilitet, en textur och en dramatisk fingertoppskänsla. Verket behöver mer arbete – både för att göra det smidigare och för att göra det vassare just genom att slipa det. När publiken blir totalt uppslukad av den hedonistiska upplevelsen i mötet mellan dessa fem män, när bakgrundshistorierna inte känns som uppenbara manusgrepp, och när övergångarna är laddade eller förödande intima, då kommer detta att bli ett betydande verk.

Det både belyser en vrå av samhället som är missförstådd och orättvist förtalad, och granskar reglerna, konventionerna, vanorna och språket i en specifik form av sexuellt uttryck. När man inser, som jag gjorde mot slutet av pjäsen, att de upplevelser karaktärerna diskuterade liknade sådant som pratas om i ett fotbollsomklädningsrum, på en bankirpub en fredagkväll eller på en möhippa i Malaga – inte i detalj såklart, men i hela spektrat av längtan, ånger och passioner – då förstår man det verkliga värdet av verk som detta.

De vidgar horisonter, skapar empati och främjar förståelse. Och med den nya scenlösningen på King’s Head Theatre sker allt bokstavligen inom armslängds avstånd; så nära att man kan se svettdroppar formas på vältränade bröstkorgar och hårstrån resa sig på armarna. Vare sig man vill det eller ej är man en del av chill-festen.

Alla skådespelare verkar inte helt bekväma i sina roller. Det är inte tydligt att hela ensemblen är bekväm med vad deras karaktärer förväntas göra här. Förutom i ett flyktigt ögonblick förekommer ingen nakenhet, vilket känns absurt med tanke på miljön. Mycket av arbetet här skulle vara djupt mer drabbande och ärligt om karaktärerna vore nakna. Lika förvånande är att det knappt finns någon fysisk beröring. Kanske är det en del av den här världen, men utan förklaring känns det märkligt.

Däremot finns det en hypnotisk koreografi. Karaktärer smälter samman i lustfyllda, köttsliga omfamningar; de dansar tillsammans eller ensamma; kroppar förenas och glider isär. Allt är mästerligt regisserat av Chris Cuming, vars ledning av gruppens rörelser är lika insiktsfull som utmanande. Cyniskt eller klyschigt är det lyckligtvis inte.

Kvällens stjärnprestation kommer från Elliot Hadley. Hans karaktär, R, är den mest kompletta, den mest brännande ärliga, den mest hängivna och den mest sårade. Hadley är utsökt; rolig i ena sekunden, frän i nästa, sedan mjuk och skör. Det är en fulländad gestaltning av en människa formad genom smärta och hjärtesorg. Oerhört effektivt.

De andra skådespelarna – Tom Holloway, Damien Hughes, Michael Matrovski och Siri Patel – når alla olika grader av framgång, men ingen är så helhjärtat hängiven pjäsen som Hadley. Vissa behöver släppa sina hämningar, andra behöver sluta ”skådespela” och bara ”vara”. Alla kan lära av Hadleys fördjupning i texten och karaktären.

Det här är så utmanande som teater kan bli – sexuella handlingar simuleras; droger tas; könsorgan blottas – men det är lika givande som det är konfronterande. En del av poängen med teater är att berätta historier om livet som annars aldrig skulle berättas. 5 Guys Chillin' levererar sannerligen på den punkten.

Djärv och modig programmering. Väl värd att se.

P.S. Jag vet nu vad Tina och slamming är – så pjäsen är lärorik också...

5 Guys Chillin' spelas på King's Head Theatre till och med den 24 oktober 2015