RECENSION: And The World Goes Round, Stockwell Playhouse ✭✭✭✭

Julian Eaves har sett Kander och Ebbs musikalföreställning And The World Goes Round på Stockwell Playhouse.

And The World Goes Round Stockwell Playhouse 29 mars 2018 Innan jag begav mig utomlands på påskledighet nyligen, hade jag turen att besöka denna intressanta och vackra teater på Wandsworth Road. Där fick jag se en smart och kaxig nyuppsättning av John Kander och Fred Ebbs egen omarbetning av sina låtar. Denna gång presenterades de under producenten, regissören och koreografen Stuart Saints skarpa blick i en samproduktion med teaterns Mark Magill.  Och oj, vad glad jag är för det.  Under en spelperiod på bara ett fåtal föreställningar, och med det kortaste av repetitionscheman, lyckades hans stjärngäng – bestående av de lovande nykomlingarna Daniel Hall och Georgina Nicholas, kombinerat med den oerhörda erfarenheten hos kabaretgiganterna Suzanna Kempner, Katy Baker och Paul Harwood (även känd som Paul Nicholas Dyke) – leverera en magnifik tolkning. Det var en genialisk och glamorös paketering av både välkända och mer sällsynta pärlor.  Vi bjöds även på en del dialog – delvis deras egen – för att knyta ihop säcken i Scott Ellis, Susan Stromans och David Thompsons originalkoncept. En revy handlar helt om kemi – främst mellan de medverkande – och ton – främst i valet av innehåll.  Här kammade föreställningen hem full poäng på båda fronter.  Saint är känd för att veta vad som går hem, och denna grupp var perfekt sammansatt för att skapa maximal musikalisk harmoni och scenisk nerv.  Han lyckades dessutom klä scenen med stor elegans och frammana den urbana pulsen i Manhattan – vilket verkar vara den enda miljö, oavsett bakgrund, som Kander och Ebbs låtar verkligen hör hemma i.  Och med Carol Arnopp i spetsen för det livliga bandet bestående av Peter Mooney (bas), Megan Landeg (trummor och slagverk), Robert Greenwood (träblås) och James Mayhew (bleckblås), fick vi det där maffiga, stora soundet som krävs för att det ska höras ända till nästa kvarter och förbi. Showen hittade verkligen rätt efter ett par låtar med Bakers överjordiska 'Colored Lights' – en passande påminnelse om att teatern i Southwark snart kommer att sätta upp hela 'The Rink', som låten kommer ifrån.  Den avslutande 'tändningen' av belysningen vid numrets slut var en snygg detalj, och typisk för de många eleganta övergångar som följde.  Kander och Ebb är kompositörer för vilka ordet 'segue' antagligen uppfanns.  Övergångarna var minst sagt smidiga.  Som i de otroliga trios av låtar hämtade från olika shower, staplade på varandra på ett nästan – och utan tvekan medvetet – Sondheim-liknande vis.  Showen får oss att höra okänt material som om det vore en gammal vän, och får de mest klassiska låtarna i deras repertoar att plötsligt låta fräscha och överraskande.  Den nedtonade ensemblestämman i titelnumret från 'Cabaret' var ett utmärkt exempel: gudomligt oväntat och nu helt fokuserat på de människor som faktiskt framför denna... kabaré.  Begåvat och träffsäkert.  Underbara kvaliteter som är själva kärnan i denna revy. Komiken blomstrade också.  I synnerhet Baker och Kempner visste precis hur de skulle fånga publiken i sin charmiga 'Class' och den finurligt omarbetade 'The Grass Is Always Greener'. De visade att trots de kvicka texterna och de effektivt enkla melodierna, handlar repertoaren i slutändan om 'människorna' bakom låtarna och deras relationer.  Skratten kunde också bli bredare och mer dynamiska, som i 'Arthur in the Afternoon', där snabba rörelser över scenen skapade en desorienterande kontrast till numrets hemliga kärlekshistoria. Men när det kommer till ren skönhet i uttrycket, vad kan slå 'My Coloring Book'? En sång med en sådan enkelhet, likt Joni Mitchell, att det knappt känns möjligt att den kommer från samma värld som 'Money Makes The World Go Around'. Kempner sjöng den med till synes total kontroll, på samma sätt som hela gänget förenades i de djärvaste stornumren från filmen av deras kanske näst mest kända scenverk. Märkligt nog var 'Chicago' en kortlivad succé när den först kom till West End.  Den lades ner efter några månader och hela produktionen såldes för 500 pund till en amatörgrupp i Leeds, som snabbt satte upp den i tre veckor – en ovanligt lång spelperiod för ett amatörsällskap. Jag såg den varje vecka under den tiden, helt oförstående till att en så perfekt show inte hade hittat sin självklara plats i hjärtat av den brittiska nöjesvärlden.  Jag var säker på att den skulle komma tillbaka, och jag tjatade på alla som ville lyssna i åratal.  Till slut gjorde den naturligtvis det, med dunder och brak.  Tidsandan hade äntligen hunnit ikapp författarnas konstnärliga vision och skruvade känsla, och nu kan vi inte få nog av dem.  Efter sina utflykter är den nu tillbaka i West End-området.  Och en hel rad andra shower väntar på sin tur. Vad är hemligheten?  Om det ändå vore enkelt att förklara.  Jag tror det ligger i de extremer som dessa upphovsmän rymmer, från idel hoppfullhet till den förtvivlade hopplösheten i Halls skakande 'Mr Cellophane' (komplett med ryslig ljussättning i Mr Bojangles-stil), från den jordnära längtan i Kempners 'Maybe This Time' till det exotiska i Harwoods 'Kiss Of The Spider Woman'.  Och mer.  Och mer.  Detta är en show som inte bara ger mersmak av dessa artister – och snälla, ge oss mer! – utan som också leder en direkt tillbaka till källan och det kreativa geniet hos två av Broadways största legendarer: Kander och Ebb.  Lysande.