RECENSION: Antony and Cleopatra, National Theatre ✭✭✭✭

Mark Reed recenserar Ralph Fiennes och Sophie Okonedo i William Shakespeares Antonius och Kleopatra, som just nu spelas på National Theatre.

Ralph Fiennes och Sophie Okonedo i Antonius och Kleopatra. Foto: Johan Persson

Innan de första replikerna ens hade uttalats kunde jag känna hur en förväntansfull tystnad lade sig över publiken. Vi satt alla som på nålar, redo att se två av skådespelarvärldens titaner ta sig an titelrollerna i Antonius och Kleopatra – utan tvekan Shakespeares mest fascinerande älskande par. De gjorde oss inte besvikna.

Från det ögonblick Sophie Okonedo äntrar scenen vill man inte att hon ska lämna den för en sekund. Hennes Kleopatra är absolut perfektion. Hon är lekfull, fylld av livsglädje, svartsjuk och enormt underhållande – och håller sina två stackars hovdamer ständigt sysselsatta. Okonedo vaskar fram all humor i Kleopatras repliker, och de tidiga scenerna där hon väntar på Antonius återkomst hör till de mest underhållande. Publiken vred sig av skratt när hon skäller ut stackars Eros (både fysiskt och verbalt) för att han kommer med nyheten om Antonius äktenskap med Octavia. Okonedo hittar också ett djupt patos, och att se den stora drottningens värld rasa samman är en gripande upplevelse.

Ralph Fiennes och Alexander Cobb. Foto: Johan Persson

Ralph Fiennes ger oss en vackert mångbottnad och själfull Antonius. Till skillnad från andra tragiska gestalter i Shakespeares kanon drivs allt Antonius gör av hans tillbedjan av Kleopatra. Fiennes tar med oss på en levande resa från en man berusad av kärlek till en som desperat försöker att inte förlora allt han håller kärt. Inför det sista slaget vinkar han till sina tjänare att sätta sig på marken med honom – de gråter över att se sin herre så djupt fallen. Det finns drag av Kung Lear i hans prestation när han vacklar fram över scenen i pjäsens slutskede – förvirrad, sargad och bara en skugga av sitt forna jag utan sin älskade drottning vid sin sida.

Georgia Landers, Sophie Okonedo och Gloria Obianyo. Foto: Johan Persson

De stunder då Fiennes och Okonedo står på scenen tillsammans är de mest minnesvärda i uppsättningen. Deras relation pendlar mellan extremerna när de retas, flirtar, bråkar och åtrår varandra. De tar oss från överflöd och självbedrägeri till närhet och hjärtesorg – och allt däremellan.

Det finns mycket annat att beundra i Simon Godwins magnifika uppsättning. Han har flyttat handlingen till modern tid, men musiken och scenografin antyder något mer klassiskt. Istället för att förtra föreställningen fördjupar detta dramatiken – det lyfter historien från en modern konflikt till något mer tidlöst. Den vida, rymliga scenen är cirkelformad och roterar – och förflyttar oss från Egyptens frodiga överflöd till Italiens ledningscentraler, vidare till slagfältet med rök och gevärseld. Musiken används effektivt för att höja spänningen i scenförändringar och stridsscener. Den sväller i avgörande ögonblick och förstärker känslan av den stora tragedi som gradvis utspelar sig framför våra ögon.

Tim McMullan och Alan Turkington. Foto: Johan Persson

Ensemblen som helhet är en begåvad skara. Tim McMullan tillför en torr humor och charm till rollen som Enobarbus, och hans självförakt över att ha förrådt Antonius i pjäsens upplösning är rörande. Georgia Landers och Gloria Obianyo gör starka insatser som Kleopatras lojala hovdamer. De är otroligt ömsinta mot henne, och de stunder de delar mot slutet av pjäsen är mycket gripande.

Man glömmer ibland bort att den här pjäsen inte bara är en kärlekshistoria, utan även en politisk sådan. Tyvärr är de tidiga scenerna mellan det romerska rikets tre ledare mindre laddade. Även om vi vet att Pompejus och det stundande kriget är ett avgörande historiskt skede känns insatserna inte tillräckligt höga. Jag fann mig själv ständigt väntande på att få återvända till Egyptens påkostade dekadens, och det är först när brytningen mellan Octavius och Antonius sker ombord på Pompejus båt som spänningen verkligen börjar stiga.

Fisayo Akinade i Antonius och Kleopatra. Foto: Johan Persson

Föreställningen klockar in på tre timmar och trettio minuter, och man känner verkligen av längden mot slutet. Även om det är en briljant show hade den tjänat på en viss beskärning – att korta ner den andra akten med en kvart skulle göra stor skillnad.

Jag blev förvånad över att läsa i programbladet att det inte finns en enda scen mellan Antonius och Kleopatra som utspelar sig i enrum. Med Kleopatras manipulationer och Antonius utbrott skulle man kunna tro att deras kärlek bara var en ytlig förälskelse – ett drama som spelas upp för deras tjänare och följeslagare. Andra karaktärer antyder till och med detta. Men deras kärlek är unik; den levs inför världens ögon och är inte mindre äkta för sitt teatraliska uttryck.

Antonius och Kleopatra spelas på National Theatre fram till den 19 januari 2019.

BOKA BILJETTER TILL ANTONIUS OCH KLEOPATRA NU

Antonius och Kleopatra sänds till biografer via National Theatre Live torsdagen den 6 december.