RECENSION: Barnum, Chichester Festival Theatre ✭✭✭✭✭

Barnum

Chichester Festival Theatre, snart på turné i Storbritannien

24 augusti 2013

5 stjärnor

Timothy Sheaders och Liam Steels nyuppsättning av Barnum, som nu spelar sin sista vecka i ett specialbyggt tält i Chichester, är en triumf – på nästan alla sätt.

Idén att omarbeta manuset så att föreställningen fokuserar på Barnums extraordinära liv innan han grundade cirkusen är genial och ger en stabil grund för de fantastiska prestationerna. Scott Pask har skapat en underbart färgstark och fantasifull scenografi som på ett beundransvärt sätt lyfter fram Paul Wills magnifika kostymer.

I spetsen för den imponerande ensemblen står Christopher Fitzgerald. Han undviker den glammiga showman-stil som Michael Crawford och Jim Dale ursprungligen använde, och fokuserar istället på det lurendrejeri som präglade Barnums liv före cirkustiden. Fitzgerald vinner publikens förtroende från första stund, och genom hela produktionen bjuder han på en nyanserad och eftertänksam rolltolkning fylld av glädje, ljus, charm, manisk energi och outsinlig entusiasm. Han är en fröjd att skåda, sjunger utmärkt, går på lina med bravur och jonglerar – bokstavligen – med alla de bollar som Barnum måste hålla i luften för att rollen ska fungera.

Hans framförande av Museum Song är en ren och skär triumf. Det är svårt att föreställa sig någon i West End som skulle kunna göra Fitzgerald rangen stridig i denna roll, i denna smarta och känsliga produktion.

Han får ett ypperligt stöd av den strålande Tamsin Carroll, vars Charity Barnum är beslutsam, rolig, viljestark och helt igenom förtjusande. Hon framför One Brick At A Time med fullständig lätthet, och den vackra I Like Your Style har aldrig låtit bättre än här. Tillsammans ger Fitzgerald och Carroll ett så realistiskt porträtt av paret som man kan tänka sig.

Lika klockren är Anna O'Byrne som Jenny Lind – hon sjunger inte bara hisnande bra, utan hennes skönhet förtrollar och hon har dessutom en osviklig känsla för komik. Det är lätt att förstå varför Barnum överväger att lämna sin perfekta fru för den magnifika "svenska näktergalen".

Jack North är en charmig och livlig Tom Thumb, James O'Connell är fantastisk som Bailey och hela ensemblen gör ett strålande jobb, särskilt A C Garcia, Leon Cooke, Michaela O'Connor och Max Parker. Thank God I'm Old var det enda numret som inte riktigt satt mitt i prick, vilket mer handlade om behovet av en något äldre och mer kraftfull röst hos solisten.

Överlag tas partituret dock om hand på ett utmärkt sätt och bjuder på många vokala höjdpunkter. Koreografin av Liam Steel och Andrew Wright är lysande, och numren i Black and White, Come Follow The Band och Join the Circus är särskilt imponerande.

Vad som däremot brister är orkestreringen (som är för dämpad, för diffus och saknar den energi, brasskänsla och slagverkstyngd som krävs för att driva tempot och stötta sångarna och dansen) samt ljudsystemet (som är ojämnt och på sina ställen helt otillräckligt – Come Follow The Band led särskilt av en dålig mix mellan sång och orkester).

Dessa problem hade kanske varit mindre kännbara i en traditionell teatersalong med proscenium, men eftersom vissa nummer (som Black and White) hade bra balans finns det faktiskt ingen ursäkt. Med rätt orkestrering och en ljuddesign som verkligen levererade, skulle denna produktion vara en sådan sällsynt pärla – en tolkning som till och med överträffar originalet.

Ensemblen här är verkligen enastående, sprudlande av iver och energi, och deras samspel, stil och akrobatiska färdighet gör dem till en ren fröjd att se. Det råder ingen tvekan – detta är en betydligt bättre nyuppsättning än Chichesters nyligen gjorda Sweeney Todd, Top Hat eller Singin' in the Rain. Den är modigare, djärvare och mer originell – och den har en nästintill felfri ensemble som om och om igen utför det nästan omöjliga.

Utan tvekan har föreställningen utvecklats sedan premiären, men även med det i åtanke är det svårt att förstå, när man ser detta fantastiska sällskap prestera på så hög nivå, hur produktionen kunnat få så bitande och skoningslösa recensioner som den fick. Baserat på kvällens upplevelse är det en femstjärnig succé som borde flytta till Palladium och spelas under lång tid.