RECENSION: Black Cat Cabaret - Nocturne, London Wonderground ✭✭✭

The Black Cat Cabaret: Nocturne

Spiegeltent, London Wonderground

03/07/15

Boka biljetter En av de mest spännande delarna av det festivalområde som utgör London Wonderground på South Bank är satsningen på nattlig kabaré. Under sommarmånaderna passerar många av Londons främsta kabaréstjärnor revy, ofta i nya och fascinerande konstellationer. Efter fjolårets prisbelönta succé på Wonderground fanns det högt ställda förväntningar på Black Cat Cabarets nya 90-minutersshow, Nocturne, som spelas utvalda fredagar fram till början av september.

Nocturne försöker utforska det undermedvetna hos en trött pendlare (Ben Cutler) som somnar stående i rulltrappan eller tunnelbanan nära Waterloo. Föreställningen söker sig till ett gränsland mellan vakenhet och sömn, där Cutler tas med på en drömresa och möter de andra artisterna som han har någon form av personlig eller själslig koppling till. Showen blommar sedan ut i en sekvens av nummer med akrobater, dansare, sångare, burleskartister och cirkusakter. Den musikaliska ledningen sköts med sedvanlig finess och träffsäkra arrangemang av Michael Roulston, och för regin står Simon Evans, välkänd som illusionist och magikonsult vid National Theatre. Här bjuds på flera prestationer av högsta klass, men jag måste dessvärre konstatera att trots artisternas tunga meriter lyckades kvällen inte riktigt bli mer än summan av sina glittrande delar.

Det är lovvärt att arrangörerna av en kabarékväll söker ett övergripande tema och ett narrativ för att binda samman de olika inslagen. Men när ett tema väl valts krävs det mer stringens och tydlighet i utförandet än vad jag kunde skönja här. Programbladet nämner inspiration från freudianska drömarketyper, Mozarts Trollflöjten och en dekadent sekelskiftesanda, men dessa trådar hade behövt knytas ihop betydligt tajtare för att helheten ska bli begriplig. En del av problemet var att Cutler, den trötte ”varman” i centrum av resan, har för lite att göra och för lite interaktion med det som sker runtomkring honom. Han fick varken tala eller sjunga, och även om han såg bra ut och rörde sig väl på scenen, var hans närvaro inte tillräckligt stark för att fungera som showens emotionella eller intellektuella tyngdpunkt. Vi gavs helt enkelt inte tillräckligt många skäl att bry oss om honom. Detta lade hela tolkningsbördan på den fantastiska sopranen Lili La Scala, som var hans främsta guide genom nattens värld. I sin kostym och med sin kungliga divaframtoning var hon tydligt modellerad efter Nattens drottning, och det rådde ingen tvekan om hennes karisma eller kvaliteten på hennes koloratur. Hennes nummer hade definitivt genomslagskraft, men trots all deras briljans och kraft kändes de inte alltid förankrade i kvällens påstådda story (ytterligare en, om än oavsiktlig, likhet med Nattens drottning). Dessutom saknade hennes mellansnack, särskilt i första akten, det tempo och den substans som krävs för att få fart på kvällen, trots stunder av torr och syrlig humor. Problemet låg inte hos artisten, utan i konceptet. Ett starkt narrativ kräver en konferencier med järnvilja i stil med Joel Grey, och kvällens struktur tillät helt enkelt inte en sådan roll att blomma ut.

Med det sagt bjöds det på många akter med stor finess och yrkeskicklighet som gjorde det till en läsvärd kväll totalt sett. Hand-till-hand-akrobaterna Nathan och Isis fick akrobatik att se ut som koreograferad balett; så komplexa och flödande var deras lyft och grepp. Danstrion Cabaret Rouge var både vågade och innovativa, men behärskade även traditionella nummer med blinkningar till Ziegfeld Follies. Men för mig var det tre ögonblick som verkligen stack ut. New York-baserade Amy G stod för ett färgstarkt inhopp som pendlarens mamma: hennes halsbrytande konster på rullskridskor och ett bländande uppfinningsrikt nummer med ett vinglas var imponerande nog, men det var hennes publikkontakt och tolkning av ”Sweet Georgia Brown” som verkligen engagerade publiken på ett sätt som saknades på andra håll. Mina absoluta höjdpunkter stod dock Bret Pfister och Katrina Lilwall för – den förstnämnde för sina extraordinära och djupt poetiska konster i en hängande ring, och Katrina för två separata framträdanden: som eldslukare och, ännu mer imponerande, för sin luftakrobatik i kedjor. Helt rättvist var detta akten som avslutade första delen av kvällen och som möttes av störst beundran. Dessa artister fann en poesi och ett patos i rörelse som sträckte sig långt bortom ren teknik.

Kanske fanns det problem just den kvällen jag var där (föreställningen började ovanligt sent), men trots den skicklighet de enskilda artisterna visade upp upplevde jag första akten som något kraftlös, och helheten i behov av ett tydligare sammanhållande koncept. När jag såg de fantastiska kostymerna kom jag att tänka på Alexander McQueens arv, som nu hyllas så kraftfullt på V&A-museets utställning. Jag kunde inte låta bli att tänka att en berättelse uppbyggd kring hans mörka estetik hade fungerat bättre för att strukturera showens catwalk-liknande form och ta tillvara på det svårmod och det tragikomiska drag som alla dessa skickliga artister besitter. Black Cat är berömda för att utforska nattens gotiska, melankoliska och maniska sidor: en fusion mellan deras estetik och McQueens subversiva modevärld hade kunnat berätta mycket mer om McQueen själv än vad pjäsen på St James Studio lyckas med, och blottat viktiga kopplingar mellan catwalken, cirkusen och kabarén.

The Black Cat Cabaret – Nocturne spelas på London Wonderground fram till den 11 september 2015