RECENSION: Brief Encounter, Empire Cinema Haymarket ✭✭✭✭

Rollbesättningen i Brief Encounter. Foto: Steve Tanner Brief Encounter

Empire Cinema, Haymarket

11 mars 2018

4 stjärnor

Boka biljetter

Återfödelse och förnyelse är kraftfulla teman inom konsten.  Noël Coward snubblade sannerligen på en guldgruva av dem när han skapade den centrala inhemska situationen i sin 'Still Life' från 1936, en av de nio pjäserna i enaktscykeln 'Tonight at 8.30'.  Det inspirerade beslutet att expandera den till en fullfjädrad långfilm under de trötta sista åren av andra världskriget – med blicken nostalgiskt riktad mot en förkrigsvärld som allt färre fortfarande trodde på (Coward var en av dem), en tid utan mörkläggning, med gott om choklad och där alla kände till sin plats och höll sig till den – visade sig vara ett av mästarens mest briljanta drag.  Att ha David Lean vid regirodret var ren tur, och likaså den ständigt närvarande Muir Mathieson för att övervaka soundtracket, känt för sina bultande toner från Rachmaninovs pianokonsert nr 2. Allt detta verkar ha säkrat filmens odödlighet, vilket gjort att den överlevt skiftande trender och behållit sitt grepp om publikens hjärtan.

Isabel Pollen som Laura och Jim Sturgeon som Alec i Brief Encounter. Foto: Steve Tanner Tio år har nu gått sedan Emma Rice tillsammans med Kneehigh Theatre Co. arbetade för att förvandla den till en fascinerande scenföreställning: en sorts hyllning till filmen, till gammaldags brittiskhet och till performancekonst.  Den har turnerat land och rike runt samt över hela världen sedan dess, och nu är den tillbaka i London för att möta West End-publiken på nytt.  En sammansvetsad ensemble på tio skådespelare och musiker befolkar den improviserade 'scenen' som byggts upp på biografens riktiga scen (scenografi av Neil Murray, ljus av Malcolm Rippeth), framför vilken filmklipp visas (projektioner av John Driscoll och Gemma Carrington) för att smycka ut och knyta samman Rices bearbetning.  Ett antal Coward-låtar har tagit sig in i mixen i fantastiskt uppfinningsrika och smidiga arrangemang som påminner oss om dåtidens smaker men som, i stil med 'Girl From The North Country', rycker in det förflutna i nuet och ger en helt fräsch och fängslande ton åt denna röst från förr.  Nyligen orsakade en viss känd amerikansk låtskrivare stor uppståndelse i lokala kritikercirklar när han hade fräckheten att ifrågasätta Sir Noëls meriter inom musikteater.  Han kanske skulle tänka annorlunda om han hörde vad som erbjuds i detta verk, särskilt dikterna (Coward skrev och gjorde absolut allt, inklusive poesi) som fått utsökta, moderna och spännande tonsättningar av kompositören och kapellmästaren Stu Barker, som leder ensemblen med suverän finess.

Isabel Pollen som Laura i Brief Encounter. Foto: Steve Tanner

Barker och Rice lockar fram en härlig grace, hjärta och fantasi hos skådespelarna.  I den vackra rollistan är timmens stjärna tveklöst den fenomenale Jos Slovick, vars röst och framtoning blandar allt från George Formby till Joe Brown på den musikaliska fronten, och som lånar den knasiga energin från The Crazy Gang, Tommy Trinder och Arthur Askey i vad som är showens tacksammaste mansroll.  Mot honom – på alla sätt – står stationscaféets skräckinjagande doyenne, Lucy Thackerays oförglömligt matroniga Myrtle Bagot, som bär en mask av låtsasförnämitet likt en Dora Bryan eller Thora Hird i sina mest slagfärdiga stunder.  Det är energin – tävlingen, kampen och vaksamheten – mellan dessa två som verkligen driver hela föreställningen.

Lucy Thackeray som Myrtle i Brief Encounter. Foto: Steve Tanner

När det gäller de stora romantiska älskarna, fru Laura Jesson och den likaledes gifta och potentiellt otrogna doktor Alec Harvey, spelar Isabel Pollen henne med den kyliga medelklassiga samladhet som hos en Charlotte Rampling; hon tyglar sin utstrålning och paketerar den i all den respektabilitet som livet på landsbygden kräver.  Samtidigt gestaltar Jim Sturgeon den inte helt felfria doktorn med något mindre mörker än vad rollen kanske kräver: när vi hör att han ska bege sig till Sydafrika känner vi oss nästan lättade och hoppas att han ska kunna slappna av lite där borta och sluta vara så stel.  Om det inte vore för Trevor Howards enorma personliga charm och karisma i den rollen i filmen, hade den någonsin blivit en succé?  Mot honom stod Celia Johnson, som välförtjänt gav upphov till 'Round The Horne'-parodin 'Dame Celia Molestrangler' med en av sina legendariska inkarnationer av den oklanderligt välvårdade och behärskade engelska kvinnan, som aldrig ens besvärades av en svettdroppe, än mindre uttryckte kraftfulla, köttsliga känslor.  (Himlar, nej!)  Komiken här ligger i att detta är en "försöksvis" otrohet från ett par som förmodligen inte har modet att genomföra den.  Det är roligt, men på ett bitterljuvt sätt: perfekt Coward-material.  Det är ingen slump att 'Mad About The Boy' och låtar från 'Sail Away' har klämts in här: de representerar den urbana, kvicka och sofistikerade röst som ständigt förvägras de båda vardagliga mänskliga karaktärerna, vars romans aldrig riktigt lyfter under 90 långa minuter.

Katrina Kleve, Lucy Thackeray och Beverly Rudd i Brief Encounter. Foto: Steve Tanner

Deras kval ges naturligtvis operamässig tyngd genom närvaron av Rach 2.  Rice låter listigt kören ta över orkesterns roll, och de stämmer upp i Rachmaninov-liknande vocalise när den emotionella temperaturen behöver höjas: som teknik fungerar det utmärkt och för tankarna till den brittiska passionen för körsång och att passa in.  Kören är en fantastisk närvaro i föreställningen.  Men det är inte så mycket deras öppna uttryck som de outsagda, dolda budskapen i Sergejs dundrande klassiker som imponerar: de sjunger om mental och kreativ återhämtning efter konstnärlig depression och förlamning, lik nerslaget efter premiärfloppen av Rachmaninovs radikala symfoni nr 1.  Efter att ha genomgått den tidens trendiga överklassnöje – psykoanalys – nylanserade kompositören sig själv med en varm och glittrande (och inte alltför svårspelad) pianokonsert.  Resten är musikhistoria.  Den har funnits på repertoaren sedan dess; framgång och respektabilitet uppnådd genom att överge hans sanna dristighet och originalitet.

Dean Nolan som Fred, Isabel Pollen som Laura i Brief Encounter. Foto: Steve Tanner

Och det är detta vi kan fokusera på när vi blir irriterade på huvudrollernas tafatta tveksamhet.  Det är den musiken som alltid påminner oss om hur trösterikt och tryggt livet kan vara, om vi bara låter bli att ta risker och istället följer reglerna.  Enligt Rices tolkning gäller detta lika mycket för huvudrollerna som för resten av ensemblen: för Beverley Rudds kuvade Beryl (ett namn som Thackeray uttalar med tre vackra stavelser i ytterligare ett av sina mästerliga komiska drag) i kaféet, och även i de andra karaktärerna hon spelar; det gäller Dean Nolans menlöse Fred Jesson, hans sprudlande Albert Godby och den beräknande Stephen Lynn. Det gäller även Katrina Kleves, Peter Dukes, Seamus Careys och Pat Morans drömmar och ambitioner som den skickliga ensemblen, som fyller ut de mindre rollerna och ger djup åt bilden av 1930-talets Storbritannien.  Det är berättelsens universalitet som gör att vi bryr oss.  Det är de vardagliga kompromisserna och offren som gör dem viktiga.

Lucy Thackeray som Myrtle, Isabel Pollen som Laura, Jim Sturgeon som Alec i Brief Encounter. Foto: Steve Tanner

Vad Coward själv skulle ha tyckt om denna märkligt underbara nytolkning av hans berättelse om laddade medelklasskänslor är svårt att säga.  Och vem vet vad han hade tänkt om att Rice förvandlar hans hjältinna till Ann Todd i 'The Seventh Veil', när hon förvandlas till den stora konsertpianisten i hjärtat av den gripande musiken till vilken några av Deborah Kerrs svallande vågor lånar sitt skummande ackompanjemang.  Jag är inte helt säker på att jag blev helt övertygad av just det.  Men vem bryr sig?  Det är en härlig, romantisk fantasi.  Den kommer sannerligen att roa publiken under sin speltid som sträcker sig ända fram till december i år.  Smått förtjusande.

BOKA NU FÖR BRIEF ENCOUNTER