RECENSION: Brighton Rock, Mercury Theatre Colchester (Turné) ✭✭✭✭

Ensemblen i Brighton Rock. Foto: Karl Andre Photography Brighton Rock Mercury Theatre, Colchester (Turné).

13 mars 2018

4 stjärnor

Att bearbeta ett material som är så välkänt och beundrat från både litteratur och film är ingen lätt uppgift, men Bryony Laverys utmärkta version av Graham Greenes klassiska roman skimrar av våld och spänning. Pilot Theatre, regissören Esther Richardson och rörelseregissören Jennifer Jackson har skapat en produktion med fysikalitet av högsta klass. En fantastisk ensemble gestaltar de olika rollerna som befolkar denna berättelse om 1930-talets undre värld. Kompositören Hannah Peel och musikerna ackompanjerar föreställningen med stämningsfulla ljud och tidsenlig musik.

Jacob James Beswick (Pinkie) och Sarah Middleton (Rose) i Brighton Rock. Foto: Karl Andre Photography

Huvudpersonen Pinkie är alltigenom osympatisk och får ingen fullständig upprättelse i slutet, men Jacob James Beswick fångar perfekt hur Pinkies värld rasar samman genom ett utmärkt skådespel fyllt av växande nervositet. Han begår ett mord och försöker desperat sopa igen sina spår, samtidigt som han drar in den blyga, oskyldiga och sårbara Rose i sitt nät. Sarah Middleton ger en vackert avvägd tolkning av ungdomlig och missriktad målmedvetenhet. Lavery påminner oss ständigt om hur unga dessa två karaktärer är – hon sexton år, han sjutton – alldeles för unga för att leka gangsters och bilda familj. Berättelsen drivs framåt av Gloria Onitiri i rollen som Ida, besluten att ta reda på sanningen; hennes röda dräkt lyser som en ledstjärna i den undre världens dunkel och smutsiga maskineri. Ironiskt nog söker hon upprättelse och blir en symbol för rättvisa mot Pinkies förvrängda katolicism, där han tror att en bikt efter mordet ska rädda honom.

Gloria Onitiri som Ida i Brighton Rock. Foto: Karl Andre Photography

Ensemblens mångsidighet är lysande, särskilt Shamira Turner och Angela Bain som gestaltar manliga karaktärer med självförtroende och övertygelse, samt Chris Jacks kärlekstörstande Phil. De agerar på ännu en triumfartad scenografi av designern Sara Perks, som fångat pir-miljöns stålgrå estetik samtidigt som växlingarna mellan scenerna flyter sömlöst och alla plan i bygget används. Det bjuds på många spännande och sevärda scener, särskilt Rose och Pinkies bröllopsnatt som skildras enbart genom rörelse och musik. Föreställningen tappar bara lite fart i första akten när intrigens detaljer blir något otydliga på grund av för mycket förklarande text och vissa problem med diktionen. Den andra akten bygger dock upp till ett fantastiskt klimax och hela showen sjuder av atmosfär. Väl värd att se; turnén pågår till slutet av maj.

SPELPLAN FÖR BRIGHTON ROCK